Kultur

Teater- och musikkväll för Palestina i Ånge

rku — Tue, 29 Nov 2011 11:50:56 +0100

Imorgon anordnar RKU-Ånge en teater- och musikkväll till förmån för Frihetsteatern i Jenin.

Affischen

Pjäsen heter »Så länge träden växer och floderna rinner» och handlar om hur nordamerikanska indianer fördrivs och gör motstånd mot europeiska kolonialister. Teaterensemblen består helt av gymnasie- och högstadieungdomar. Utöver det blir det musikunderhållning, utställning med bilder från Västbanken, fikaförsäljning och ett bokbord med material från RKU.

Frihetsteatern i Jenin, ligger i det av Israel ockuperade Västbanken (Palestina). Frihetsteatern är ett enormt socialt projekt som ger hundratals palestinska barn, främst från det stora flyktinglägret utanför Jenin, möjlighet att syssla med teater och annan kultur. Det är en ideell förening i största behov av ekonomiskt stöd.

För mer information om tid och plats se här!

Facebook-evenemang

Leon Falk

Poesi för att synliggöra

rku — Sat, 08 May 2010 00:38:11 +0200

Att hitta ett café att slå sig ner på för intervjun tillsammans med Jenny Wrangborg, poet och kallskänka, visar sig inte vara det enklaste. Efter bittra erfarenheter känner hon ett motstånd inför vissa kedjor som hon tidigare arbetat för. Tillslut ger vi upp och sätter oss på Condeco, trots att det är samma ägare som hon tidigare har arbetat för.

Jenny Wrangborg växte upp i Kristianstad och började skriva poesi när hon var 14 år. Det blev mycket kärleksdikter, men också en del mer politiska dikter.
– En av mina första dikter handlade om hur USA:s dåvarande president Bill Clinton satt i sitt vita palats och bestämde över världen. Fast jag höll det hela väldigt hemligt. Inte ens min tvillingssyster visste om att jag skrev.

Det var när hon upptäckte Poetry Slam, en tävling i estradpoesi, som intresset växte sig större. Samtidigt med detta steg hennes politiska engagemang. Det som lockade mest med poesin var det direkta tilltalet.
– Det är en form som passar mig. Det är lätt att få tid att skriva en dikt. Som arbetare finns det inte tid att skriva en roman, men en dikt går det oftast att hinna med.

Nu är Jenny Wrangborg 25 år och är aktuell med boken Kallskänken som släpps den 30 april på Kata förlag. Boken är en roman i diktform som handlar om hennes erfarenheter från kök och servering. Dikterna i boken utgår från när hon arbetade på Evas Paley och Chalmers konferenscenter.

Evas Paley ligger på Avenyn i Göteborg. Dit går bland annat de överklasspersoner som har råd att bo i några av Göteborgs dyraste lägenheter.
– Klassklyftorna blev synliga. Det var ofta att någon i personalen kom in i köket och sa att »jag klarar inte av att servera en överklasskärring till».

På båda arbetsplatserna kämpade de för rätten till övertidsersättning.
– Vi snackade ihop oss och kom överens om att inte gå med på någon mer övertid utan att få ersättning. Det är inte svårare än så. Det gäller bara att inse att vi har gemensamma intressen.

Ett av problemen för facklig kamp inom kök och restaurang är att det på många arbetsplatser saknas naturliga mötesplatser. Det är sällan arbetarna har gemensamma raster där gemensamma problem kan diskuteras.
– Men det problemet går att överbygga. Det är inte svårare att kämpa tillsammans i ett kök än någon annan stans. Det handlar om att se att vi har gemensamma intressen och tillsammans komma överens om att kämpa för dem. Det finns en väldig kraft och ilskan över maktförhållande är väldigt stor.

Det är just maktförhållandena som Jenny Wrangborg tycker är det viktigaste att förändra inom yrket.
– Om jag fick drömma skulle vi själva ha makt att lägga upp vårt arbete. Att arbeta hårt eller under stressiga villkor är inte det som är det jobbiga, utan känslan av att inte få någonting tillbaks.

Förutom boken är Jenny Wrangborg också aktuell med en föreställning tillsammans med bandet Stormen. Föreställningen Vi är här nu baseras på samma historier som boken och har redan satts upp på Uppsala stadsteater.

Idéerna till Jenny Wrangborgs dikter kommer från hennes vardag, något chefen sagt, något hon har läst i tidningen. Det viktigaste är att synliggöra.
– Jag skriver det som jag själv skulle vilja läsa. Jag vill berätta historier som inte syns i media. Visa upp att vi faktiskt finns. Jag hoppas att alla som arbetar kan känna igen sig i mina dikter.

Överst på hennes blogg står ett citat av den spanska poeten Gabriel Celaya: »Jag förbannar den poesi som skapats som en kulturell lyx av de likgiltiga, de som tvår sina händer, de ignoranta och ointresserade. Jag förbannar den poesin som skapats av dem som vägrar ta ställning.»
– Det finns en makt i att kunna formulera sig. Med den makten menar jag att det kommer ett ansvar. Att ta ställning och kämpa för att förändra världen. Sen behöver inte alla dikter vara övertydliga eller jättepolitiska bara för det. Men kapitalismen måste bort, det är organiserad idioti som bara handlar om att tjäna så mycket pengar som möjligt, avslutar Jenny Wrangborg.

»Bumfights» – Underhållning i USA

rku — Mon, 21 Sep 2009 11:49:59 +0200

Psykopati (från grekiska psyche »själ», »liv» och pathos »lidande») är en personlighetsstörning som karaktäriseras av en brist eller total avsaknad av grundläggande sociala känslor, som medkänsla och empati. Personer som lider av psykopati är utpräglat egoistiska.

Så beskrivs en psykopat i Wikipedia och en psykopat var det absolut första jag kom att tänka på när jag såg Ty Beeson på teve i dokumentären »Should we be watching this?». En ung amerikansk kille som gått privatskola och växt upp hela sitt liv i en problemfri, skyddad övre medelklass-miljö. Som tagen ur en amerikansk collegefilm.

Ni vet, med baseballkepsen bak och fram, två storlekar för stor t-shirt och med ett självsäkert nonchalant beteende som kommer på köpet med klasstillhörigheten. De flesta av er känner säkert inte igen namnet men förmodligen stereotypen jag pratar om.

Ty Beeson är skaparen bakom filmserierna Bumfights. Där söker han och ett TV-team upp människor på den absoluta botten i det amerikanska samhället, som hemlösa och drogberoende. Ofta är de så väck när de uppträder i rutan att bara det gör mig ledsen och illamående. Mot en spottstyver, kanske en bärs eller två, en ostburgare eller 20 dollar får han dem att utföra de mest motbjudande saker. Stånga huvudet mot en betongvägg, starta oprovocerade slagsmål med andra hemlösa, tatuera BUMFIGHTS i pannan, med mera.

Människorna som utför dessa handlingarna är uppenbart i desperat behov av pengar/mat/droger för att överleva och i deras värld är det här ett av sätten att undvika svälten eller avtändningen från heroinet, som också det är livshotande. Ty Beeson som är skaparen av denna affärside har gjort sig en förmögenhet.

På en fråga om han tycker det han gör är fel/omoraliskt svarar han: »Om de bryr sig om sin situation, om de inte är nöjda med den varför skaffar de sig inte ett jobb och slutar knarka».

Ja du, Ty Beeson – Det är förbjudet för den rike så väl som för den fattige att sova under broar, tigga på gatan och stjäla bröd. Eller hur det nu var den franske poeten Anatole France ironiskt uttryckte det om den fria viljan?

Anders Wiklund

Kollektivets kraft är oslagbar

rku — Thu, 30 Apr 2009 14:01:01 +0200

Teaterhögskolan i Stockholm. I matsalen sitter Olle Jernberg och Fredrik Lundqvist, de konstnärliga ledarna på UngaTUR. UngaTUR är en av de mest uppmärksammade unga friteatergrupperna i Stockholm idag. Platsen, scenskolan, är speciell för dem båda.
– Det är komplicerat med scenskolan, säger Fredrik Lundqvist. Olle sökte 13 gånger innan han kom in och jag sökte 18 gånger. Det är som man brukar säga: 18:e gången gillt, skrattar Fredrik.
Han berättar att UngaTUR har arbetat med massa begåvade skådespelare och flera av dem har inte gått scenskolan.
– Vi är emot scenskolekulten. Paradoxalt kan man tycka, när både jag och Fredrik går här, men det är idén om att man som blivande skådespelare måste gå teaterhögskolan som vi är emot, säger Olle Jernberg.

UngaTUR började som en amatörteatergrupp 2003, i anslutning till Turteatern i Kärrtorp. Det som började som amatörteater har nu blivit en konstnärligt avancerad gruppteater. Kulturkritikerna pratar om storslagna iscensättningar av pjäser som »Det var en gång en Vincent van Gogh», »I bomullsfältens ensamhet» och »Krig på fjärde våningen». UngaTUR strävar efter att göra genusmedveten, politiskt reflekterande, gränslös scenkonst främst riktad till ungdomar och unga vuxna. De vill vara en arena för intellektuellt och känslomässigt utbyte och skapa icke-färdigtuggad konst som är tillgänglig för unga människor.

Som konstnärliga ledare tycker Olle Jernberg och Fredrik att det är viktigt att medvetet försöka granska sig själva.
– Det är typiskt att vi är två killar i den konstnärliga ledningen. Det där med makten är väl ingenting som vi löser imorgon, men vi måste fortfarande fråga oss själva: vilka tilldelar vi den makt vi har? Fast det ligger någonting väldigt typiskt manligt i det också, suckar Fredrik, att tilldela makt.

UngaTUR arrangerar därför Öppen Scen en gång i månaden och då kan vem som helst, med vad som helst uppträda. Sommaren 2007 startade UngaTUR också scenkonstfestivalen Paradiso som numera är ett återkommande sommararrangemang. Deras vision med festivalen har varit att skapa en mötesplats för konstutövare, fria grupper, etablerade och entusiaster. De vill föra ut kulturen utanför det etablerade kulturetablissemanget och erbjuda teater av unga skådespelare. Förutom gästframträdanden arrangeras workshops, seminarier och Öppen Scen.
– Vi har lite av ett ta-oss-vatten-över-huvudet- och hybristänk på UngaTUR, säger Fredrik . Det svenska kulturklimatet handlar mycket om att: »såhär och sådär kan man inte göra». Då är det klart att man tänker tvärtom: »man kan göra vad som helst».

Som i en spontan tanke säger plötsligt Olle Jernberg:
– Teatern måste ju vara den mest ultimata formen av kollektiv! Mycket kulturfolk har ju vänsteråsikter och jag har kommit på att det måste handla om att teatern är en så enormt oslagbar kraft när den arbetar kollektivt. I teaterkollektivet arbetar man kring en pjästext utifrån alla individers kunskaper, dessa olika discipliner gör sina tolkningar av texten som kanaliseras ner till den bästa tolkningen av pjäsen. Det blir ett koncentrat av en massa röster och tolkningar. En fantastisk demokrati!

Ofta brukar man få höra argumentet att man inte ska ta skattepengar från sjukvården för att ge bidrag till teatergrupper. Något UngaTUR tycker är en felaktig frågeställning.
– Det är typiskt att man alltid förknippar teatern med de mjuka värdena, som vård, skola och omsorg. Varför inte med vägbyggen och bilindustri, undrar Fredrik. Låt oss tala fulspråk, det vill säga marknadsanpassat språk. Teater är en produkt som har en kort produktionstid, den är ytterst exklusiv och vi levererar alltid på utsatt datum. Teatern borde vara en fantastisk produkt i vår tids marknadssamhälle, skrattar Fredrik Lundqvist.

I slutet av februari blev den nuvarande regeringen färdig med den så kallade kulturutredningen, ett arbete som tagit ett och ett halvt år. Många av Sveriges kulturpersonligheter har varit skeptiska från början och en skuggutredning tillsattes som även UngaTUR var med och drev. Resultatet blev som förväntat, kulturutredningen handlade lite om innehåll, mer om nedskärningar och sponsring.
– Konsekvensen av det vinstdrivande tänkandet som högerregeringen framhäver i sin utredning, blir att för att kunna få de statliga bidrag som finns, måste teatern visa på att man drar publik. Då är teatern helt plötsligt beroende av fina recensioner och man måste mer eller mindre flirta med publiken. Risken blir att budskapet urvattnas och att teatern blir slätstruken. Teater ska inte vara slätstruket. UngaTUR vill vara spjutspetsen inom scenkonst för barn och unga, den ska vara allt annat är slätstruken, avslutar Fredrik Lundqvist.

Med teatern som vapen

rku — Mon, 16 Feb 2009 12:00:00 +0100

Det hela började med att RKU i Uppsala genomförde en gatuteater som avslutning på RKU:s rikskampanj om Palestina. De fick kontakt med en grupp palestinska ungdomar som gärna ville medverka.

Nere i centrala Uppsala blev det stor uppståndelse när en israelisk »checkpoint» ställdes upp. Massor av ungdomar som gick förbi hoppade direkt in i teatern och började slå de »israeliska soldaterna».

Gatuteatern blev en succé och tusen kronor samlades in till RKU:s och Kommunistiska Partiets Palestinainsamling. Ytterligare gatuteatrar följde och snart kom idén om ett större teaterprojekt. Pjäsen som valdes, och sedan omarbetades till att handla om Jenin i Palestina, var Berthold Brechts »Den goda människan i Sezuan». Den handlar om hur svårt det är att vara en god människa i en ond värld.

– Jag kom in i teatern via RKU och skulle egentligen bara hjälpa till, men eftersom det verkade kul och en roll var ledig så fortsatte jag, berättar Aris Patris.

Han fortsätter:
– Om jag någonsin skulle spela teater så ska det vara för en sådan grej som Palestina. Vår kamp pågår varje dag hela året och inte bara några få veckor då Palestinakonflikten är aktuell i media. Vi försöker skildra det dagliga förtrycket av palestinier i vardagslivet bortom medias vridna rapportering om dödstal och raketbeskjutningar.

Norhan Abou-Soultan beskriver hur hon kom i kontakt med teatern.

– Eftersom jag kommer från Gaza var jag redan engagerad i Palestinafrågan, när jag hade varit med på gatuteatern bestämde jag mig för att göra mera, jag tyckte att det var viktigt.

Lana Saad älskar att spela teater och har alltid velat vara med i en pjäs om Palestina. Hon tyckte teaterprojektet var en kul möjlighet att få göra detta. Även Emanuel Andersson såg projektet som ett bra tillfälle att få delta i en pjäs med att viktigt budskap. Han studerar teater och började med pjäsen efter att han hade flyttat till Uppsala. Båda tycker att det är roligt att kunna kombinera två av sina intressen, teater och det politiska.

Heba Saleh däremot har aldrig spelat teater förut.

– Men jag var med i gatuteatrarna och när vi sedan började med den här teatern tyckte jag att det var en bra grej, berättar hon.

För Lana Saad är det självklart att organisera sig för Palestina eftersom hennes familj är därifrån, och hon har själv varit där flera gånger. Dessutom har hennes föräldrar alltid arbetat för Palestina och diskussionerna har pågått i hemmet så länge som hon kan minnas.

Heba Saleh har aldrig kunnat besöka Palestina men känner ändå att det är självklart att göra något.

– Situationen gör en arg och ledsen, man måste göra något. Hoppet finns för ett fritt Palestina, därför fortsätter vi att kämpa för det, säger hon med eftertryck.

– Eftersom många inte känner till situationen i Palestina och ibland inte ens vet sådant som vi tycker är självklart är teatern ett bra sätt att sprida information, fortsätter Lana Saad.

Tanken med teatern är att nå ut till ungdomar som vanligtvis inte engagerar sig i politik, den ska därför spelas upp i skolor.

– Man kan ju ha möten och dela ut flygblad men det reagerar de flesta ungdomar inte på, många förstår inte de politiska orden, konstaterar Heba Saleh. Med hjälp av kultur kan vi spegla konflikten.

Norhan Abou-Soultan instämmer och tillägger:
– Vi vill säga något med vår teater och visa vad som händer.

Emanuel Andersson menar att det egentligen inte finns någon motsättning mellan kultur och politik. Att teater eller kultur allmänt blivit något fint som många inte har råd med är ett fenomen som dök upp för bara ett hundratal år sedan. Han förklarar att teater alltid har använts till politisk debatt, i det gamla Grekland så var teatern ett forum för diskussioner.

– Det är något sådant vi vill få till här. Teatern är en viktig del av demokratin, den kan få igång diskussioner och involvera alla i politik, inte bara politiker, säger han.

Norhan Abou-Soultan förklarar att hon själv har levt i Gaza och nu pratar med sin släkt där varje dag. Hon berättar att palestinierna lever med rädsla och oro, att människorna där inte mår bra. Hon tycker att det borde vara självklart att stödja Palestina.

– Landet är ockuperat av Israel och när Israel bombar så är det ingen som reagerar, men när Palestina och dess regering, Hamas, försvarar sig så skriker hela världen att det är hemskt. Många glömmer att Palestina var ett land innan Israel bildades och att palestinierna har rätt till sitt eget land, säger hon.

– Det var självklart att kämpa mot nazisterna under andra världskriget, nu är situationen densamma men med sionisterna. Vi ser ju frihetskampen i Sydafrika som legitim, men palestinierna kämpar också mot rasism och förtryck, fortsätter Aris Patris.

Norhan Abou-Soultan håller med och tillägger att situationen är allvarlig:

– Jag hoppas att teatern blir som en väckarklocka. Tyvärr är det många som tror att de inte kan göra någon skillnad, men så är det inte. Om alla gör lite så växer rörelsen, säger hon.

– För oss blir teatern ett smidigt sätt att föra diskussionen på eftersom vi har roligt när vi håller på och publiken har roligt när de ser pjäsen. På så sätt är de öppna för budskapet. Det blir ett diskussionsforum och en mötesplats som inte går att bara kasta bort som ett flygblad, fortsätter Heba Saleh.

– Det går att ta till sig, fyller Lana Saad i, och publiken får ju en relation till skådespelarna och blir engagerade.

– Jag trodde inte att det var möjligt att ordna något sådant, men nu står vi ju här och tränar varje vecka, berättar Heba Saleh.

Lana Saad instämmer:
– Nu gör vi något, inte bara pratar.
Hon fortsätter:
– Pjäsen är bra eftersom den har ett öppet slut som får publiken att fundera och diskutera. Förhoppningsvis kommer de också att ifrågasätta medias bild och söka information på alternativa ställen. Det går inte att bara stänga av Palestinakonflikten, den pågår hela tiden.

Kanske blir det fler pjäser efter den här, eller så blir det något helt annat. Men något blir det säkert. För de avslutande orden som teatergruppen säger inger hopp:
– Det viktigaste är att inte ge upp!

Klackens hjärta

rku — Thu, 29 Jan 2009 11:26:28 +0100

En Ultragruppering är något som de flesta allsvenska lag idag har och det är också vanligt förekommande bland lag i serierna strax under allsvenskan. En Ultra är en supporter organiserad under särskilda former på läktaren och begreppet kommer ursprungligen från Italien.

I slutet av 60-talet så organiserade sig främst arbetare och studenter som köpte biljetter på de billigaste sektionerna, bakom målet, i Ultrasgrupper. Delvis influerade av dåtidens så kallade ultraradikala politiska grupper, ett exempel på dessa influenser är de banderoller och flaggor som en Ultragruppering utmärker sig med på läktaren.
Ultras, som framgår av namnet är de mest fanatiska och passionerade supportrarna på läktaren, klackens hjärta. Gruppen är oberoende från klubben den stödjer och dess verksamhet finansieras genom medlemmarna.

Kommersialiseringen av fotbollen, som pågår idag, är de flesta hängivna supportrar motståndare till, inte minst Ultragrupperna. Allt mer makt och inflytande flyttas från supportrarna till kapitalister som köper makt i klubbarna, dränker lagets tröjor och allt ledigt utrymme på läktaren i reklam. Mardrömsexemplet är engelska ligan där arbetarklassen på grund av företagens profitgirighet knappt har råd att gå och titta på sina favoritlag, där var och varannan fotbollsarena är döpt efter något företag. Inga ståplatser finns kvar och resultatet har också blivit att den förut så levande engelska läktarkulturen har blivit reducerat till något som inte ens liknar vad det en gång var. Personligen ser jag hellre att Allsvenskan fortsätter att hålla den förhållandevis låga sportsliga standarden om priset vi får betala för framgångar är detsamma som engelsmännen fått betala.

I Sverige har utvecklingen tack och lov inte nått lika långt som i England, men det är på väg mot samma håll. Minns projektet FC Gothia där de anrika göteborgsklubbarna GAIS (grundad 1894!), ÖIS (grundad 1887!) och BK Häcken var tänkta att slås ihop till ett lag. I huvudet på de drivande fanns dollartecken och egoistiska motiv, men tack vare supportrarnas motstånd stoppades planerna för den här gången.

Det finns dock en naiv inställning hos många svenska Ultras och andra supportrar att fotboll och politik inte hör ihop, men man kan inte bekämpa kommersialiseringen av fotbollen (och andra idrotter) utan att samtidigt arbeta för ett annat samhällssystem. De kommersiella krafterna är lika med det ekonomiska systemet!

Därför bör alla Ultras som menar allvar med motståndet mot ”den moderna fotbollen” resa socialismen som alternativet, socialismen ger oss vanliga människor mer makt i samhället inkluderat de fotbollsklubbar vi älskar.

Gung mot överheten

rku — Sat, 01 Dec 2007 00:00:00 +0100

Svenska Akademien tjänar som förebilder för många ungdomar och som en frisk fläkt i en annars ganska åsiktslös bransch. När jag planerade mötet med Akademiens främsta tyckare var jag väldigt nyfiken på vart alla åsikter och fyndiga texter kommer ifrån.

När jag ställer frågan om vad de tycker om dagens regering suckar Sture och säger att det är samma sak som innan. Att enda skillnaden är att Alliansen är ärligare med vilken politik de har tänkt driva och att de arbetar snabbare med att sälja ut vårt samhälle.

Ivan utbrister att Alliansen är ett riktigt rövarband som snor från de fattiga och ger till de rika. Han tycker även att de kom till makten av fel anledning. Att det berodde på att folk var trötta på sossarna och behövde något nytt, men att det kommer att bli en dyr läxa för folket. Han förstår inte heller varför det inte finns en större opinion emot borgarna, varför ingen sätter sig upp emot att de stjäl från oss.

Sture tycker inte att vår felslirning handlar om vilken regering vi har. Problemet går utanför det. Han anser att det är bristen på gemensamma sociala ambitioner som ställer till det. Bristen på omsorg och kreativitet samtidigt som ekonomin får styra över alltihopa.

Han tycker att det är synd att människor är så självupptagna och att det känns som att alla rörelser är urlakade. Han tror att det som har blivit viktigt för folk är prylar och avbetalningar istället för att intressera sig för omvärlden.

Ingen av dem tror på parlamentarismen som lösning. Båda verkar ha en dröm om ett klasslöst samhälle där förändring och utveckling måste genomsyra allt.

De tycker inte att det finns några färdiga svar på hur samhället ska se ut och de tror att man antagligen aldrig kan bli helt nöjd. Men de är också överens om att det finns många bättre alternativ än det vi har nu.

Ivan tycker att det kommunistiska samhället är värt att sträva efter. Han ser behovet av att organisera samhället underifrån och att alla måste samarbeta snarare än konkurrera med varandra. Vidare påpekar han att varje samhälle måste få välja sin egen väg och utvecklas i sin egen riktning. Att man måste utgå från verkligheten för att kunna nå målen. Men han tror att det kommer att ta tid.

I flera av bandets texter så pratas det om att vi måste vakna upp och göra något åt samhället som det ser ut idag, så jag frågar vad de anser att vanligt folk bör göra för att påverka systemet i rätt riktning.

Ivan tycker att vi måste släppa alla nojjor om att bli accepterade och att passa in i det fack vi har hamnat. Att man måste våga släppa sina roller och våga förändringen, eftersom det är vanligt folk som har allt att vinna på att slippa konsumtionssamhället.

Han fortsätter genom att säga att vi måste inse att om vi förändrar oss själva och våra egna attityder så kommer hela samhället att förändras.

Sture fyller i att vi måste leta efter saker att göra, att hitta lösningar och sträva framåt. Att det är viktigt att själv lyfta ämnen i privata samtal och ifrågasätta jargonger.

De tycker att alla ska få välja själva i vilken grad de vill engagera sig. Att det handlar om att kunna leva sitt liv som en förebild för andra, men samtidigt inte bränna ut sig.

Ivan säger att man måste gå från ord till handling och försöka bidra till ett igångsättande. Att revolutionen måste komma inifrån och att den inte kan bygga på en personkult.

Inspirationen till grabbarnas texter kommer från många håll. Alltifrån olika religiösa mystiker och politiska filosofer till människan de satt bredvid på bussen igår, eller nyheterna på tv. Även andra musiker och diktare inspirerar. Bob Marley och Peps Persson är givna förebilder, men också Povel Ramel och Ebba Grön.

Ivan jobbar efter principen inte en dag utan en rad medan Sture koncentrerar sig på att försöka rimma för att gymnastisera hjärnan och tvinga sig själv att tänka i vidare banor.

Samarbetet dem emellan fungerar bra och de är överens om att det inte pågår någon censur i bandet. Man behöver bara stå för den text man själv skrivit. Självklart finns det en viss anda som präglar bandet, men de anser ändå att de lyckas hålla högt i tak för olika uttryck.

Ivan tycker att det är häftigt att få skapa kollektivt och att det är skönt att få ge uttryck för sina åsikter. Sture hoppas kunna ge sina lyssnare det där ”jävlar anamma” och självförtroendet som krävs för att börja en förändring. Han hoppas även kunna lyfta tankeskisser och funderingar hos publiken, men vill inte leverera några färdiga svar.

Båda uttrycker hur underbart det är att få lov att stå på en scen och förmedla sina åsikter till publiken och få den direkta responsen. De konstaterar att de har det bra som kan få syssla med det de brinner för på heltid, i en så tolerant och inspirerande miljö.

Jag går från intervjun mer inspirerad än någonsin och konserten senare på kvällen var en av de bästa jag varit på! Tack även till Kapten Röd som har gett mig en ny ljuspunkt i skivhyllan!

Den verkliga regeringsförklaringen

rku — Wed, 01 Nov 2006 00:00:00 +0100

1. Skola
Betyg från andra veckan på dagis i ordning och uppförande. Ökade skillnader mellan klasserna på gymnasiet. Färdighetstester och antagningsprov till förskolan. 163-gradig betygsskala. Större klasser, mindre klassrum och färre lärare.

2. Arbetsmarknad
Ökad produktivitet genom en dubblad arbetstid till 80 timmar i veckan. Plus-jobb ersätts med extrabonusjobb som ger arbete mot mat och husrum. Graviditet innebär omedelbar uppsägning. Barnarbete införs inom svensk bilindustri.

3. Bostäder
Allmännyttan bränns ner. På de tomma ytor som skapas byggs vildreservat för vildsvin, arbetslösa och björn, öppna för jakt året om.

4. Facket
Facklig verksamhet förbjuds. Medlemmar skickas på av-programmering. Obligatoriskt medlemskap i unga aktiesparare införs från årskurs tre.

5. Kvinnor
De polska abortlagarna införs i Sverige. Pappamånaden avskaffas. Begreppet pappa likaså. Utländska pigor får arbeta svart under dagtid.

6. Kultur
Har du inte bidragit till museets samlingar släpps du inte in. Slöddret hålls borta från kulturskatterna genom att Hemvärnet ges i uppgift att bevaka entrén till de statliga museerna.

7. Militär
Krig med Norge innan snön smälter. Till våren vill regeringen se en invasion av Åland.

»Klassfrågorna är för bortglömda»

rku — Sun, 01 Oct 2006 13:00:00 +0200

– I sommar har vi åkt runt och spelat på en massa ställen. Vi har åkt sjukt mycket bil, berättar låt- och textskrivaren Martin Abrahamsson när vi möts i hans kök.

Att Jag vet hur man väntar utspelar sig i Östersund kan knappast undgå någon. Gatunamn, torg och platser nämns i princip alla låtar. Martin menar att det är en medveten politisk handling.

– En massa band flyttar till Stockholm eller Göteborg och sedan får storstäderna all äran. Vi ville jämna ut det och lyfta fram en mindre stad. Jag menar, även om Håkan Hellström flyttar till Stockholm så betraktas han som en göteborgsartist.
Men trots bandmedlemmarnas relation till hemstaden har alla valt att flytta därifrån, Martin själv bor numera i Göteborg.

– Jag vill inte bo på samma ställe hela livet, förklarar Martin. Det enda som händer i Östersund är att fler och fler av ens kompisar flyttar därifrån. Samtidigt känns det lite överlägset att sitta och prata om hur deppigt det är att stanna kvar. Det är som att de som väljer att bo kvar i staden som de är födda i får sämre status, och jag får lite dåligt samvete för att jag spär på det när jag pratar så här.

Vapnets nya skiva som är under produktion kommer inte att innehålla lika många referenser till Östersund. Istället vill Martin Abrahamsson utforska låtarnas jagperson.
– Jag vill att jaget ska framstå som osympatisk. Det handlar om att jag vill leka med människors föreställningar och att förändra den roll jag tilldelas som manlig låtskrivare. Alla tror att det är sångaren som skriver låtarna och att de är självbiografiska, särskilt när texterna är på svenska. Men i Vapnet är det jag som skriver låtarna och texterna och Martin Hanberg sjunger. Det har folk väldigt svårt att greppa. Kanske hade det varit lättare att få folk att förstå det om det var en tjej som sjöng. Men nu krockar upplägget med den romantiska föreställningen om den ensamma konstnärskillen som skriver om sin jobbiga uppväxt, säger Martin.

– Det är just den föreställningen jag vill bryta mot, fortsätter Martin berätta. När jag skrev låtarna till Jag vet hur man väntar trodde alla att jag gjorde upp med en jobbig uppväxt, men så var det inte alls. Jag hade en bra uppväxt. Jag skriver allmänmänskliga texter som inte är knutna till kön eller plats, även om de ibland utgår från en känsla jag haft eller en händelse jag upplevt.

Just texterna är också ett av Vapnets kännetecken. Samhällstillvändheten i tilltalet sticker ut i en popvärld där mycket handlar om det privata. Låten »Ge dom våld» handlar exempelvis om våldtäkter och kvinnoförtryck.

– Män som grupp har en kollektiv skuld för kvinnoförtrycket. Det tycker jag det är bra att veta om. Det är nyttigt att man är medveten om vilka fördelar man har som vit man från medelklassen. Men samtidigt så drar ju inte alla män fördelar av sitt kön. Vi är inte två homogena grupper, utan faktorer som klass spelar också in.

Martin Abrahamsson menar att just klasskillnaderna är tydligare i Göteborg än vad de var i Östersund.
– Jag växte upp på landet utanför Östersund. Där gick alla i samma skola och alla var med i samma idrottsklubb. Det var först när vi gjorde våra val till gymnasiet som klasskillnaderna blev mer tydliga. Göteborg är en mycket mer segregerad stad, men det är väl alla större städer, säger Martin som menar att klassfrågorna är alldeles för bortglömda.

– Feminismen har fått ett i alla fall medialt genombrott, men klassfrågorna har försvunnit, säger han.

Varför tror du att det är så?
– Det har kommit en slags nyliberal feminism som bara handlar om att det ska finnas kvinnor i näringslivet, utan att själva spelreglerna för företagen ifrågasätts. Jag tycker det är konstigt att ifrågasätta vissa förtryck och inte andra.

– Det är enkelt att exempelvis lagstifta mot könsdiskriminerande reklam, men det påverkar inte samhället i grunden. När det handlar om klassfrågan så rör det utjämningspolitiken, och det är svårt att åtgärda ojämlikheten om man inte har de ambitionerna. Men jag tror att utbildningen är viktig i det här sammanhanget, och därför tycker jag att det är läskigt med alla friskolor, säger Martin Abrahamsson.

Även om vi får vänta till våren innan Vapnets nya skiva kommer så kan vi få höra Martin Abrahamsson redan tidigare. I höst kommer nämligen det andra bandet han spelar i, Sibiria, med en nya skiva.

Med misslyckandet som mål

rku — Sat, 15 Apr 2006 13:00:00 +0200

Hon kom med familjen till Sverige från Iran som sjuåring, och var bara 22 år gammal när hon började skriva på manuset till sin bok.
— Det hade varit naivt att inte tro att boken skulle bli uppmärksammad, konstaterar Marjaneh Bakhtiari lugnt.

Ja, kulturskribenter och recensenter kastade sig över Marjaneh Bakhtiari när »Kalla det vad fan du vill» kom ut förra året.
— Det finns inte så många författare med utländska namn. Och inte särskilt många skriver om karaktärer som också har utländska namn som folk inte alltid vet hur de skall uttala, säger Marjaneh Bakhtiari. Hon sitter på ett café i Malmö och rör i sin tekopp. Utanför har solen börjat attackera snöhögarna och staden sträcker försiktigt på stelfrusna leder.

Marjaneh säger att hon var väl förberedd på uppståndelsen:
— Det finns någon slags törst efter de här nya perspektiven i Kultursverige idag.
I hennes bok får läsaren följa ett antal karaktärer under en tid i deras liv. I centrum står Bahar Irandoust, en tjej med hett humör och många tvärsäkra sanningar på lager. Runtom henne finns familjen, vänner och så pojkvännen och hans släkt. Fördomarna frodas och karaktärerna tacklar det på olika sätt.

— Väldigt mycket i boken handlar om att vältra sig i de här begreppen som vi har skapat, och sen se hur olika karaktärer reagerar på någonting så konstruerat, säger Marjaneh Bakhtiari.

Hennes författarskap började en dag då hon egentligen borde skriva en uppsats i socialantropologi. Och då fanns det roligare saker att göra. Fram växte ett antal karaktärer, och början till en historia.
— De kom till i den ordningen som de presenteras i boken. Först en tjej som är väldigt anti, eller väldigt bestämd, just för att det är jätteroligt med så självupptagna människor, säger Marjaneh.

Hon säger att de flesta karaktärerna i boken är just självupptagna. Men de är det på olika sätt, kontrasterna återkommer hela tiden. Det är ett medvetet drag.
— Om Bahar är väldigt »anti», så tänkte jag att hon kunde ha föräldrar som är något mjukare än henne.

Så uppstod mamma Panthea som är besatt av att lära sig svenska och som längtar efter framtiden. Pappa Amir blev Pantheas motsats: han lever i det förflutna och är mest intresserad av Irans ärorika historia.

Och så där fortsätter det. Kontraster och idel kontraster.

Många som läser boken drar kanske slutsatsen att den bygger på Marjanehs eget liv. Huvudpersonen har rötter i Iran och handlingen utspelar sig i Malmö där hon själv bor. Men Marjaneh säger att boken inte är särskilt självbiografisk.
— Jag har utgått mycket mer från media.

Som exempel nämner hon radioprogrammet Ring P1 dit två tanter ringde en dag och klagade över att invandrare inte är tillräckligt tacksamma för att de har fått komma till Sverige.
— Och då började jag undra vad som får dem att tänka så här. Hur många människor kommer de i kontakt med som de förväntar sig tacksamhet från och som de inte får det från?

Så uppstod karaktären Bertil - farfar till Bahars pojkvän. Precis som tanterna på radion lägger han ner mycket energi på att uppröras över invandringen.
— Bertil var jätterolig att skriva! Just genom att han får häva ur sig en massa kommentarer som han uppfattar som sanningar, säger Marjaneh.

Bertil är inte den enda karaktären med fel och brister, alla personer i boken har dem, och ofta missförstår de varandra. Några hjältar är det inte tal om.
— Det är ju så tråkigt om man ska göra någon så där jättehelig och perfekt, för sådana människor finns ju inte! skrattar Marjaneh och slår ut med armarna.

Hon säger att detta var en av sakerna som var klara redan från början.
— Min bok skulle inte handla om goda mot onda, den skulle inte handla om offer, och karaktärerna skulle misslyckas.

I början av boken finns ett citat från en debatt om rasism och främlingsfientlighet i Rinkeby 1992, då Lasermannen härjade. Dåvarande kulturministern Birgit Friggebo försökte lugna stämningarna genom att föreslå att hela salen skulle sjunga We Shall Overcome. »Neeeeej» blev svaret.

Marjaneh tog med det citatet, eftersom det karaktäriserar hennes syn på vad som blir roligt.
— Det är så bra, inte ens den mest kreativa sketchförfattare hade kunnat komma på en sån grej.
— Det är det där extrema när det inte går eller funkar. Det fanns så mycket i det mötet, alla som hade kommit dit, viljan, men så saknade hon förståelse, och så blev det så fel.

Marjaneh menar att just det faktum att det inte alltid blir rätt, är upphovet till både tragik och komik. Gränsen mellan de två är ofta suddig.
— Lite har jag använt humor just för att en del saker är tråkiga och sorgliga. Men istället för att spä på och säga »tyck synd om de här karaktärerna», så kan det vara effektivt att själv vara rå och taskig mot dem.

Humorn i boken har fått en stor plats både i recensioner och marknadsföring.
— Ibland kan det kännas tråkigt att det blir för mycket fokus på det humoristiska och komiska, för det där vilar på någonting. Där finns ju ett allvar, där finns en sorg som det komiska uppstår ur.

Marjanehs eget favoritstycke är när Bahar intervjuas av en journalist. Temat för intervjun är »dubbel kulturell identitet», och journalisten vet redan vilka svar hon vill ha.
— Allt är klart, det enda som fattas är de här citaten som inte journalisten kan stå för själv, säger Marjaneh.
Men istället träffar journalisten Bahar, som direkt ifrågasätter premisserna för frågan och punkterar reporterns idéer.
— Och det sjuka är att just den biten har blivit självbiografisk i efterhand! I en del intervjuer har jag känt att herregud, den här människan har ju exakt bestämt sig för hur jag skall vara och hur jag skall bete mig, säger Marjaneh och skakar på huvudet.

Så visst finns där en mediekritik i boken, men annars är Marjaneh inte särskilt förtjust i att folk uppfattar hennes skrivande som ett inlägg i någon debatt.
— Det är lite tråkigt att hela tiden behöva upprepa att det här inte är någon instruktionsbok, det här är inget försök att förklara för »er» hur »vi» har det.

Marjaneh säger att hennes karaktärer på många sätt är schabloner.
— Jag har använt mig jättemycket av stereotyper, det är mer typer än människor i boken.

Därför blir hon lite ledsen när en del läsare känner sig kritiserade. Karaktären Pernilla har gett upphov till sådana känslor. Pernilla är en kvinna full av »positiva» fördomar, som älskar människor från andra länder, just för att de är så exotiska.
— Jag har träffat läsare som har sagt att »jag är Pernilla och jag vill be dig om ursäkt!»
— Och då har jag just stått där och snackat i en timme om att det är skruvat, det är extremt och jag har skojat till det. Och så kommer de och säger: »nej det är jag!»

Läsaren lämnar bokens personer mitt i livet, och huruvida det kommer att ordna sig för dem vill Marjaneh inte diskutera. Hon menar att det inte alltid är slutet som är det intressanta, utan vad som händer med karaktärerna under tiden. Hon är inte säker på att hon vill ha ett lyckligt slut.
— Ibland har folk ett sånt behov av att saker skall vara bra att de inte ser problemen. Det som inte är bra vill man bara släta över. Du vet, »fint, vi sjunger allsång så blir det skön stämning och så kan vi gå vidare».