En konferens för alla oss andra

I slutet av september samlades många av oss partimedlemmar och RKU:are i Göteborg för en arbetarkonferens. Där diskuterade vi i mindre uppdelade grupper beroende på ens arbetsplats och bransch olika frågor som till exempel, på vilka sätt vi kan driva partiets politik inom våra arbetsplatser, hur vi bemöts av våra arbetskamrater när vi formulerar vårt budskap och hur vi även bemöter våra arbetskamrater genom att bygga förtroende och tillit. Som en ny medlem i partiet och i RKU så var det en perfekt mötesplats för mig att lära känna många nya människor som delar samma politiska intressen och kamp. Jag har själv nu länge jobbat inom äldrevården som vikarie och har tillsammans med mina arbetskamrater kämpat för att alla ska kunna komma till en bättre, tryggare och mer stabil arbetsmiljö.

Trots våra olika yrken så var det mycket vi märkte att vi hade gemensamt under och mellan diskussionerna på arbetarkonferensen, som till exempel dåliga arbetsförhållanden, uppgivenhet, extrema låga löner och slitna arbetskamrater. Det är just därför det är viktigt för mig och för många av mina kamrater inom partiet och i RKU att föra ett samtal om vad för skillnad vi kan åstadkomma i ett både större och mindre sammanhang. Vilket dessutom sätter vikt på hur viktig den här konferensen verkligen var för alla oss proletärer.

Nästan alla som deltog på konferensen kom med massa olika tankar och egna uppfattningar under diskussionerna. Och oftast då när man möts för att prata orättvisor man möter på arbetet, kan det bli väldigt enkelt och ibland oundvikligt att tappa fokus. Då hamnar man istället i en bubbla där man gång på gång delar med sig av sina egna erfarenheter istället för att framföra några konkreta exempel, lösningar och idéer på hur vi tillsammans kan göra skillnad. Missuppfatta mig inte nu, det är viktigt med erfarenheter men för att kunna uppnå riktig förändring måste vi också kunna börja någonstans.

Utöver allt det som har diskuterats så tror jag inte att jag är ensam om att tycka att arbetskonferensen tillkom med ett tryggt och säkert utrymme som gav hopp om samhörighet, solidaritet och värme. Speciellt nu när den individualistiska livsstilen prioriteras över den kollektivistiska. Jag ser redan fram emot nästa konferens och hoppas på att vi blir ytterligare fler.