Att högerregeringen ställer upp på kriget i Libyen är inte anmärkningsvärt. Högern har stött USA-imperialismen i allt man har företagit sig i sitt »krig mot terrorismen». Men att hela riksdagen – inklusive Vänsterpartiet – ställer sig bakom att skicka JAS-plan för att stödja interventionen är makalöst.

Det är solklart att Gaddafis regim i Libyen är en diktatorisk skurkregim. Vi i RKU stödjer det libyska folkets rätt att göra sig av med sina förtryckare. Men vi är absoluta motståndare till invasionen och till Sveriges deltagande i detta krig.

Kolonialherrar och imperialister har alltid haft ädla motiv för sina krig. I Irak krigas det för demokratin, i Afghanistan för de förtryckta kvinnorna. Krig för civilisationen, för mänskligheten. Denna gång handlar det om att rädda de civila undan Gaddafis galenskap.

Men egenintresset ljuger aldrig. Skulle världens mäktigaste länder vara intresserade av att slösa massvis med militära resurser och pengar till krig av humana skäl? Dessa makthavare som inte bryr sig ett skvatt om att en miljard människor på jorden svälter, som låter klimatförändringarna drabba jordens fattiga, som ser på när aidsepidemin breder ut sig. Självklart har de andra intressen än att undsätta det libyska folket.

För varför ser vi bara utländska insatser i Libyen, och inte i Bahrain, där förtrycket är lika stort? Eller i Saudiarabien – områdets mest blodiga diktatur. Nej, Saudiarabien är istället USA:s allierade i invasionen av Libyen.

Det är bara att beklaga att den svenska vänstern har drabbats av en kollaps och ställer upp på den imperialistiska retoriken. I ett större perspektiv är det djupt oroande. Hur ska vänstern kunna argumentera mot krigen i Afghanistan och Irak när man sväljer högerns lögner om Libyen?

De rika ländernas krig har alltid syftet att garantera sin egen dominans och kontroll. Fram tills i år har Gaddafi varit en garant för just denna dominans och kontroll. Regimen har lydigt ställt upp på IMF:s privatiserings- och nedskärningsprogram. Dessutom har Libyen haft avtal med EU om att ta hand om de flyktingar som flyr Afrika. När stabiliteten hotas ingriper väst. Genom kriget skapar man kontroll över situationen. »Krig är inte annat än politikens fortsättning med andra medel», som den tyske generalen von Clausewitz sade.

Även om det kan tyckas »omodernt» så är detta ännu ett krig för kontroll, dominans och, inte att förglömma, olja! Libyen producerar 1,7 miljoner fat olja om dagen, cirka två procent av världens oljeproduktion. Olja är en förutsättning för den kapitalistiska produktionen, och därmed en förutsättning för fortsatt profit åt de rika.

Alla fredsvänner och antiimperialister har en tuff uppgift framför sig. I en tid av krigshets är det vi som står upp för alla folks frihet och för freden.