När vi landade på Kuba var jag nästan övertänd av förhoppningar, förhoppningar som uppfylldes och det rejält. Så här i efterhand finns det fortfarande massor av positiva känslor som bubblar i kroppen och än har inte alla intryck ventilerats tillräckligt, men en sak är åtminstone säker; jag är väldigt glad att jag har besökt Kuba. Dels politiskt men också personligt.

Besöket på CDR-kommitén i Cienfuegos är något som jag nog aldrig kommer att glömma. Comités de Defensa de la Revolución (CDR) är spanska och betyder Revolutionens Försvarskommitté. CDR bildades 1961 som en del i arbetet mot kontrarevolutionära aktiviteter på och runt Kuba. De höll en stor kvartersfest för vår grupp med mat och dans, dem bjöd även in oss att besöka deras lägenheter. När bussen stannade och vi gick ut för att delta i festligheterna möttes vår grupp av applåder och tal. Det kändes nästan som att vi var på statsbesök. I två timmar var det rejält festande med hög musik och jag som ganska stel nordbo fick bjuda på mig själv både två och tre gånger när det kom till att försöka dansa salsa. Jag ville ju inte vara oförskämd mot de gästvänliga kubanerna.

På bussen hem till hotellet funderade jag på hur det kommer sig att vi nordbor skiljer oss så mycket från kubanerna när det kommer till gästvänlighet och vänskap. Jag diskuterade med Alexander och vi kom fram till att ett samhälle byggt på solidaritet och gemenskap kan föra sådana goda saker med sig. Precis som att det orättvisa förtryckarsamhälle vi har här hemma för ett kallt och rått samhällsklimat med sig.

Vår resande grupp gjorde ett besök hos Folkmakten – Kubas svar på kommunfullmäktigesystemet här i Sverige. Representanten från Folkmakten som vi fick ställa frågor till var alls icke ovillig att svara på frågorna vi hade. Han som många andra kubaner vi träffade, stack inte under stol med att det finns problem. Men som han sa så får man ju sätta problemen i perspektiv. Det går inte att jämföra Kuba med hur vi har det i norra Europa. Man får istället jämföra Kuba med resten av Latinamerika och då är Kuba långt fram när det kommer till socialt skyddsnät. Alla har rätt till gratis tand- och sjukvård. Ingen behöver vara hemlös, ingen är heller utan mat. Men att representanten från folkmakten var öppen med problemen Kuba har var inte för att vara oss ekonomiskt välbärgade (åtminstone i jämförelse med kubanerna) västerlänningar till lags. Jag tolkade det snarare som att man som revolutionär aldrig kan vara nöjd med otillräckligheter. Just den insikten, att aldrig vara nöjd, det är det som för socialismen och klasskampen framåt. All heder åt Kuba och dess tappra befolkning!