Det hela började med att RKU i Uppsala genomförde en gatuteater som avslutning på RKU:s rikskampanj om Palestina. De fick kontakt med en grupp palestinska ungdomar som gärna ville medverka.

Nere i centrala Uppsala blev det stor uppståndelse när en israelisk »checkpoint» ställdes upp. Massor av ungdomar som gick förbi hoppade direkt in i teatern och började slå de »israeliska soldaterna».

Gatuteatern blev en succé och tusen kronor samlades in till RKU:s och Kommunistiska Partiets Palestinainsamling. Ytterligare gatuteatrar följde och snart kom idén om ett större teaterprojekt. Pjäsen som valdes, och sedan omarbetades till att handla om Jenin i Palestina, var Berthold Brechts »Den goda människan i Sezuan». Den handlar om hur svårt det är att vara en god människa i en ond värld.

– Jag kom in i teatern via RKU och skulle egentligen bara hjälpa till, men eftersom det verkade kul och en roll var ledig så fortsatte jag, berättar Aris Patris.

Han fortsätter:
– Om jag någonsin skulle spela teater så ska det vara för en sådan grej som Palestina. Vår kamp pågår varje dag hela året och inte bara några få veckor då Palestinakonflikten är aktuell i media. Vi försöker skildra det dagliga förtrycket av palestinier i vardagslivet bortom medias vridna rapportering om dödstal och raketbeskjutningar.

Norhan Abou-Soultan beskriver hur hon kom i kontakt med teatern.

– Eftersom jag kommer från Gaza var jag redan engagerad i Palestinafrågan, när jag hade varit med på gatuteatern bestämde jag mig för att göra mera, jag tyckte att det var viktigt.

Lana Saad älskar att spela teater och har alltid velat vara med i en pjäs om Palestina. Hon tyckte teaterprojektet var en kul möjlighet att få göra detta. Även Emanuel Andersson såg projektet som ett bra tillfälle att få delta i en pjäs med att viktigt budskap. Han studerar teater och började med pjäsen efter att han hade flyttat till Uppsala. Båda tycker att det är roligt att kunna kombinera två av sina intressen, teater och det politiska.

Heba Saleh däremot har aldrig spelat teater förut.

– Men jag var med i gatuteatrarna och när vi sedan började med den här teatern tyckte jag att det var en bra grej, berättar hon.

För Lana Saad är det självklart att organisera sig för Palestina eftersom hennes familj är därifrån, och hon har själv varit där flera gånger. Dessutom har hennes föräldrar alltid arbetat för Palestina och diskussionerna har pågått i hemmet så länge som hon kan minnas.

Heba Saleh har aldrig kunnat besöka Palestina men känner ändå att det är självklart att göra något.

– Situationen gör en arg och ledsen, man måste göra något. Hoppet finns för ett fritt Palestina, därför fortsätter vi att kämpa för det, säger hon med eftertryck.

– Eftersom många inte känner till situationen i Palestina och ibland inte ens vet sådant som vi tycker är självklart är teatern ett bra sätt att sprida information, fortsätter Lana Saad.

Tanken med teatern är att nå ut till ungdomar som vanligtvis inte engagerar sig i politik, den ska därför spelas upp i skolor.

– Man kan ju ha möten och dela ut flygblad men det reagerar de flesta ungdomar inte på, många förstår inte de politiska orden, konstaterar Heba Saleh. Med hjälp av kultur kan vi spegla konflikten.

Norhan Abou-Soultan instämmer och tillägger:
– Vi vill säga något med vår teater och visa vad som händer.

Emanuel Andersson menar att det egentligen inte finns någon motsättning mellan kultur och politik. Att teater eller kultur allmänt blivit något fint som många inte har råd med är ett fenomen som dök upp för bara ett hundratal år sedan. Han förklarar att teater alltid har använts till politisk debatt, i det gamla Grekland så var teatern ett forum för diskussioner.

– Det är något sådant vi vill få till här. Teatern är en viktig del av demokratin, den kan få igång diskussioner och involvera alla i politik, inte bara politiker, säger han.

Norhan Abou-Soultan förklarar att hon själv har levt i Gaza och nu pratar med sin släkt där varje dag. Hon berättar att palestinierna lever med rädsla och oro, att människorna där inte mår bra. Hon tycker att det borde vara självklart att stödja Palestina.

– Landet är ockuperat av Israel och när Israel bombar så är det ingen som reagerar, men när Palestina och dess regering, Hamas, försvarar sig så skriker hela världen att det är hemskt. Många glömmer att Palestina var ett land innan Israel bildades och att palestinierna har rätt till sitt eget land, säger hon.

– Det var självklart att kämpa mot nazisterna under andra världskriget, nu är situationen densamma men med sionisterna. Vi ser ju frihetskampen i Sydafrika som legitim, men palestinierna kämpar också mot rasism och förtryck, fortsätter Aris Patris.

Norhan Abou-Soultan håller med och tillägger att situationen är allvarlig:

– Jag hoppas att teatern blir som en väckarklocka. Tyvärr är det många som tror att de inte kan göra någon skillnad, men så är det inte. Om alla gör lite så växer rörelsen, säger hon.

– För oss blir teatern ett smidigt sätt att föra diskussionen på eftersom vi har roligt när vi håller på och publiken har roligt när de ser pjäsen. På så sätt är de öppna för budskapet. Det blir ett diskussionsforum och en mötesplats som inte går att bara kasta bort som ett flygblad, fortsätter Heba Saleh.

– Det går att ta till sig, fyller Lana Saad i, och publiken får ju en relation till skådespelarna och blir engagerade.

– Jag trodde inte att det var möjligt att ordna något sådant, men nu står vi ju här och tränar varje vecka, berättar Heba Saleh.

Lana Saad instämmer:
– Nu gör vi något, inte bara pratar.
Hon fortsätter:
– Pjäsen är bra eftersom den har ett öppet slut som får publiken att fundera och diskutera. Förhoppningsvis kommer de också att ifrågasätta medias bild och söka information på alternativa ställen. Det går inte att bara stänga av Palestinakonflikten, den pågår hela tiden.

Kanske blir det fler pjäser efter den här, eller så blir det något helt annat. Men något blir det säkert. För de avslutande orden som teatergruppen säger inger hopp:
– Det viktigaste är att inte ge upp!