Mina arbetsförhållanden är obekväma. Stolen och de monotona rörelserna gör kroppen stel och trött. Men i lika hög grad kan jag märka den fria, kännande och tänkande i mig liksom vissna och förmultna timmarna under ett arbetspass.

Värdet i att vara människa tar ett steg tillbaka och ger utrymme åt rollen som produkt, som tjänst, hela den värdeladdade institution jag representerar när jag sitter bakom kassaapparaten.

»Hej», säger jag till min första kund sen jag skjutit in grinden och tänt lampan. »Två påsar», svarar han, viftar med plastkassarna och drar sitt betalkort. Jag tänker att det måste vara en ny hälsningsfras, men frågar istället om »det var bra så».

Det händer att jag får svaret på den klassiska kassörsobligatoriska frågan innan köpet slutförs »Om det var bra så? För en man är det aldrig nog!». En man som stolt sträcker på ryggen och jag med ett tyst och tandlöst leende.

Och även om skämten är harmlösa och eventuellt ett nervöst försök att skapa bättre stämning, så speglar det en befäst attityd. Den om att jag inte bara är tjänsten före människan, utan att jag också bär etiketten Kvinna i pannan. Påtvingad, obestridlig, strukturell.

Skämt som dessa, oanständiga förslag och den allmänna likgiltigheten får mig att börja fundera. Går rollen som kvinna och tjänst att likställas? Är etiketterna bara en utökad version av det ena eller det andra? Frågorna snurrar i huvudet. Jag skjuter de känsliga varorna åt sidan, låter de andra att fortsätta längs det rullande bandet.

»Men många av oss pluggar ju på universitetet», minns jag att en kollega sa i ett försvarstal mot den vardagliga dumförklaringen. Det var flera år sen nu. Men jag har tänkt på det. På att ha ett universitet i ryggen eller att inte ha det. Att bli högre värderad eller reducerad. Och framför allt att vara arbetare och kvinna. Det är ett underläge i dubbel bemärkelse. Men skälen för att bli behandlad med respekt och värdet i att vara människa går inte att räknas i högskolepoäng. Till grunden kan den inte mätas i en skala utifrån klass och kön. Inte heller är den möjlig att plussa på eller halvera. Det är enkel matematik. Trots det verkar det glömmas bort för en stund och suddas ut av det kollektiva medvetandet. I ett land som ibland kallas klasslöst, demokratiskt, jämställt.

Jag fortsätter att stämpla in vara efter vara.