När jag i slutet av 2005, efter idogt arbetssökande fick beskedet om att jag skulle börja jobba som telefonförsäljare på ett företag i Karlstad så var det med blandade känslor. Givetvis var jag glad över att få slippa gå sysslolös och inte behöva befinna mig i arbetsförmedlingens klor, men å andra sidan så verkade jobbet inte direkt vara något för mig då jag hade väldigt svårt att se mig själv som den där »klämmiga» och »drivna försäljaren».

Baksidorna med arbetet skulle snart uppenbara sig, framför allt i form av psykisk stress, låg lön och senare även lättare fysiska åkommor. Detta är inget specifikt för just mig för enligt färsk statistik från Arbetsmiljöverket så uppger hela nittio procent av telemarketingarbetarna att de känt av kroppsliga besvär under den senaste månaden.

Den värsta påfrestningen vid arbete på ett callcenter är dock inte den fysiska utan den psykiska. Prestationskraven var höga och man hotades ständigt med att förlora sin garantilön för att bara få jobba för den urusla provisionslönen istället. Detta hände för flera av mina arbetskamrater och en del försökte få hjälp av det passiva och arbetarhatande facket Unionen. Dessa gav ständigt kalla handen och vägrade hjälpa dem varpå många, en efter en helt sonika slutade. När jag själv pratade med en representant för Unionen så bedyrade han att missförhållandena på arbetsplatsen var en fråga mellan »mig och min arbetsgivare».
Vid perioder då ringlistorna vi använde oss av i det närmaste var tömda på nummer och produkterna vi sålde var oattraktiva så kunde försäljningsresultaten nästan vara lika med noll och det hände för flera jobbare att de under en hel arbetsdag inte tjänade så mycket som en krona. Med detta i åtanke så är resultatet från HTF:s undersökning från 15 callcenters och cirka 250 personer föga förvånande och ständigt aktuella:

Sextio procent av callcenterarbetare har vid denna studie uppgett att de lider av stress. Lika många av arbetarna uppger också det vara stressande att cheferna har möjlighet att tjuvlyssna på dem. Trettio procent av de anställda uppger att cheferna tjuvlyssnar på deras samtal. Denna siffra tar jag mig själv fräckheten att benämna i yttersta underkant då jag som arbetat inom branschen några år nu vet att det snarare är mer regel än undantag att detta görs och det brukar oftast vara ett av de mesta stressande momenten i arbetet.

Med individuellt lönesättningssystem, låga löner och obefintliga arbetsrättsliga villkor på jobbet så kan det vara svårt att organisera sig. Jobbet ses som något som ska lämna så snabbt som möjligt. Man bryr sig inte om att ta tag i sin arbetssituation och kämpa för bättre lön och bättre villkor på grund av rädslan över att förlora sin tillfälliga inkomst.

Dessvärre är inte verkligheten alltid lika vacker som dikten för det är många som har svårt att hitta nya jobb och fastnar på callcenter en längre tid. När jag frågade chefen på förra callcentret jag jobbade på om vi hade kollektivavtal och vilket fack man skulle gå med i fick jag till svars: »Det där behöver du inte tänka på. Över 130 000 människor sysselsätter sig inom telemarketingbranschen idag och mindre än två procent av dessa har tecknade kollektivavtal». På ett sätt kan man väl säga att chefen hade rätt.

Det är inte Unionen eller någon annan fackförening som ska göra jobbet åt oss. Det är du och jag och våra arbetskamrater som ska organisera oss själva på arbetsplatsen, ta kamp mot cheferna och ställa krav, strejka och vara en nagel i ögat på dem om viinte ska fortsätta leva som trötta, utslitna och underbetalda.