Det finns förvisso kapitalister som förlorar allt de äger, som byggt sina »imperier» på spekulation. Ivar Kruger var en sådan kapitalist, som i samband med 30-talsdepressionen tog sitt liv. Ett modernt fall är den tyske miljardären Adolf Merckle, vars affärsimperium hamnat i stora svårigheter, som i början av januari 2009 begick självmord.

I kristider är det arbetarklassen som drabbas absolut hårdast och som får bära krisbördan i form av arbetslöshet, minskade reallöner och otryggare arbetsförhållanden.
För bara något år sedan talade företagsledningar om att alla lojalt skulle ställa upp för företagen. Detta i tider då orderna rullade in och många företag i industrisektor gick för högtryck. Modeordet var »konjunkturanpassad arbetstid», alltså att arbetarna skulle jobba närmast obligatorisk övertid för att kapitalisternas vinster skulle förbli ohotade. När beställningsorderna nu saknas och hela den kapitalistiska ekonomin står still är det som om den konjunkturanpassade arbetstiden aldrig ens funnits. Istället för att gå ner i arbetstid och dela på jobben, sparkas arbetare ut på ett brutalt vis.

Den senaste tidens varsel och påföljande uppsägningar i Sverige är nog alla plågsamt medvetna om. Även i andra kapitalistiska länder sker samma utveckling. Ett exempel är USA där en halv miljon arbetstillfällen försvann bara under december månad. Kapitalismen visar samtidigt än en gång att den är oduglig för folkflertalets behov.

Regeringens politik för att motverka krisens följder lyser på det stora hela med sin frånvaro. Det möjliga undantaget vore dess program för att ”rädda” bilindustrin, som i i stort sett går ut på utlåningsgaranti till företagen för att värna aktieägarnas intressen. De som ställs arbetslösa kan räkna med snart sagt ingenting.

Samtidigt som arbetare kastas ut i arbetslöshet kommer börsföretagen i Sverige att bara under våren dela ut 150 miljarder till redan välförsedda aktieägare. Vissa kapitalister har även erbjudit »kompromisser» där arbetarna ska acceptera lönesänkningar för att eventuellt slippa uppsägningar. Mer tydligt än så kan knappast klassamhället bli - arbetarkollektivet betalar aktieutdelningarna även när kapitalismen krisar. Vi kommunister för istället fram parollen: Pengarna finns, låt plundrarna betala - inga uppsägningar.

När vissa kapitalister vacklar väntar andra på att få en del av rovet. Ta Wallenbergfamiljens investmentföretag Investor som exempel. De sitter med sprängfyllda kassor efter företagsförsäljningar och kommer säkerligen inte förhålla sig passiva när läge bjuds. Så kallade fusioner är vanliga i kristider och de leder till att kapital samlas hos ett färre antal starka kapitalister.