Men vi har inte facit nu, utan tvingas hela tiden försöka föra oss i vår samtid, vi tvingas ta reda på saker och ting för att kunna komma till vår slutsats. Detta lär också den marxistiska kunskapsteorin; ”Studera, kämpa, lär!”
Så, vad måste ske för att arbetarna skall få den där näsknäppen och sätta blåslampan i röven på sina arbetsgivare?

Är det något jag lärt mig att avsky mer och mer på senare år, så är det den individualism som genomsyrar hela vårt samhälle. Individualismen torde vara det mest effektiva redskapet borgarklassen har för att behålla hela världssamfundet i sina vassa klor. Anledningen är att den är så till den milda grad splittrande, den avväpnar även de mest hängivna personer med revolutionärt tänkande, personer som vill kämpa för något bättre.

Detta eftersom den ser till att ställa rebellen utan lagkamrater, kamraterna förvandlas istället till vänner och bekanta som fått för sig att de själva på egen hand skall skapa sig välmående. De skall istället för att ena sig minsann visa att man kan själv om man bara vill och kämpar nog hårt.
Just detta talesätt är nog det som sämst stämmer överens med verkligheten. Är det något som förmodligen innebär ett fatalt misslyckande så är det att stirra blint och vandra själv utan att ta lärdom och hjälp av andra. I enstaka fall kan det gå vägen, men då krävs också mycket tur. Varför så många väljer att lira med dåliga odds är för mig främmande.

Socialistiska försök har visat att just kollektivet kan göra stordåd när man drar nytta av att samarbeta för att nå sina mål. Ett fattigt land som Kuba som valt att satsa på kollektiva lösningar för samhällsnyttan är ett lysande exempel. Att Kuba kan erbjuda fri vård och utbildning för alla, medan rika länder som USA inte tillgodoser dessa grundläggande behov är oerhört talande för skillnaden mellan kollektivismen och individualismen.

När borgarna talar om entreprenörskap och egen företagsamhet, så vet vi att det är tack vare arbetarklassens arbete, den kollektiva och produktiva insatsen, som utveckling alls har kunnat ske.
För att bekämpa borgarnas attacker mot oss som klass måste vi också sätta ned foten mot den ytliga och kalla individualismen, den som ställer oss mot varandra istället för samman.