Runt om i hela Mellanöstern finns palestinierna utspridda. Enligt FN fanns det år 2005 över 4,7 miljoner palestinska flyktingar i området. Vid sidan om detta finns ett stort antal som inte räknas i den officiella statistiken. Det senare stämmer inte minst på Libanon. Vi i RKU-brigaden besökte två flyktingläger, Shatila och Borj el-Barujneh i närheten av Beirut.
I Libanon är den humanitära situationen i lägren bedrövlig. Dessutom försvåras situationen av att de palestinska flyktingarna inte har rätt att ta vilka jobb som helst och att deras rätt till sjukvård är begränsad. De har hamnat i ett juridiskt, ekonomiskt och inte minst socialt vakuum.

Lägren administreras av UNRWA, Förenta Nationernas sektion för de palestinska flyktingarna. De är ständigt i akut brist på resurser och mycket av insatserna som görs står andra biståndsorganisationer för.
Flyktinglägren kring Beirut är smutsiga och byggda i anarki, likt överbefolkade kåkstäder. Elledningar är dragna överallt och sammanstrålar i trassliga ”fågelbon” kring elcentralerna. Barnen har inga naturliga platser att leka på utan springer fritt på gatorna. I Shatila visades vi en förskola som drivs av NAMSC. Det låg insprängt i ett trevåningshus. Takvåningen hade gjorts om till inhägnad lekplats, med rutschbana och lekrutor. Där samlas normalt ett 80-tal barn för lek och avlastning av föräldrarna. Fönstren stod öppna för att få lite cirkulation i värmen. Utsikten utgjordes av omålad betongvägg fullt av kulhål. Sådan är vardagen för de palestinska flyktingbarnen i Libanon.

Sommaren 2007 förstördes lägret Nahr el Bared, i norra Libanon, efter häftiga strider mellan libanesisk militär och en militant grupp som tagit sig in i lägret. Det var kulmen på en längre tid av oroligheter kring lägret. Striderna ödelade all bebyggelse och mycket av de sociala strukturer som fanns. Ett nytt flyktingläger har därefter byggts upp provisoriskt, men många av flyktingarna har istället hamnat i exempelvis Shatila. Trångboddheten är enorm. Då de har begränsad yta har de boende byggt på höjden. På vissa gator såg vi inte ens solen, trots att den stod i zenit.
Vi skulle ha bott inne i Nahr el Bared under några dagar som gäster hos en palestinsk ungdomsorganisation. Dagen före vår resa från Beirut mot norr sprängdes en bussbomb med 20 döda, främst militärer i staden Tripoli, bara någon mil från lägret. I staden pågår etniska motsättningar och bara några veckor tidigare var det öppna stridigheter på gatorna. Säkerhetsläget gjorde därför att vi inte kunde komma dit, även om vi på telefon fick höra att stämningen i lägret var god.

Som grannland till Libanon ligger Syrien och dess huvudstad är Damaskus. Där bodde vi under några dagar i lägret Yarmouk. I Syrien är palestiniernas ställning bättre och de har en helt annan status i samhället. Där kan flyktingarna arbeta fritt, men måste fortfarande bo inom lägren. Dessa har dock bättre standard än i Libanon, det märktes redan vid inpasseringen till Yarmouk som saknade alla former av vaktposteringar. Det var rent av svårt att förstå att vi lämnade omgivande stad. Förutom palestinska affischer och flaggor, var gatulivet samma och bebyggelsen likaså.
En grupp som knappt alls nämnts i svenska media är de palestinier som tvingats fly från krigets Irak. Tusentals palestinier har redan mördats, torterats och lemlästats inne i Irak. Flyktingarna drevs bort från främst Bagdad efter att USA:s ockupation inleddes 2003. Av dessa har några tusen flyktingar hamnat i ingenmansland på gränsen till Syrien eller Jordanien, vilka vägrar släppa in dem. Där har de bott under eländiga förhållanden i provisoriska tältläger, utan sjukvård eller utbildning för barnen. UNHCR har gång efter annan kallat på internationell hjälp till de strandsatta palestinierna och i september i år meddelades att ett trettiotal får uppehållstillstånd på Island. Sverige har meddelat att 150 ska få komma hit. För resterande är det fortsatt oviss väntan som gäller, mitt ute i öknen, i vad UNHCR kallar för ”desperata förhållanden”.

Rätten att återvända är det krav som palestinierna för fram. Kring det är alla grupperingar enade. Denna självklara rätt är fastslagen i flera FN-resolutioner. Likväl skrattar Israel åt detta och fortsätter den aggressiva bosättarpolitiken på Västbanken. Rätten att återvända till sina byar är något de förvägrat palestinierna genom alla år. Så beter sig en cynisk ockupationsmakt, uppbackad av USA-imperialismens vapen och politiska stöd.