Skolan ska utveckla elevernas förmåga till kritiskt tänkande, och förståelse för att historiska händelser kan tolkas på olika sätt. Men de vackra orden i läroplanen för grundskolan rimmar illa med verkligheten. Myndigheten Forum för levande historia har fått 40 miljoner kronor av Riksdagen för 2004. Lärare och elever ska lära om och av historien, för att stärka demokratin. Fast bara en tolkning är tillåten, och bara vissa folkmord tas upp. Forum blir maktens eko.

Om detta må ni berätta...
1998 delades en bok ut till alla svenska medborgare, Om detta må ni berätta handlar om förintelsen av judar under Andra världskriget, och blev mycket uppmärksammad på grund av sin stora spridning. Någon liknande historisk informationskampanj hade inte förekommit tidigare i Sverige. Med förintelsen som utgångspunkt skulle frågor om värderingar och tolerans diskuteras, för att demokratin skulle kunna stärkas. Något som utlöste den internationellt mycket uppmärksammade satsningen var en undersökning som visade att svenska skolelever tvivlade på att Förintelsen ägt rum. Resultatet har senare ifrågasatts och motsagts av andra undersökningar, men då hade redan riksdagen beslutat om kampanjen. Daniel Brandell vid Uppsala universitet har skrivit en uppsats om Forum, och sätter tillkomsten i samband med samhällssituationen under den tiden. Nynazismen växte sig stark, samtidigt som Sveriges underlåtenhet mot Nazityskland uppmärksammades mer. Historietimmarna i skolan blev färre, så det blev viktigt för det politiska etablissemanget att visa att de gjorde något.

Efter kampanjen väcktes tanken på att permanenta organisationen. De borgerliga partierna såg möjligheten att använda denna till partipolitiska syften. Med en »upplysningskampanj» riktad mot kommunismen skulle vänsterströmningen i samhället (som bland annat gett Vänsterpartiet nya mandat) bekämpas. Nu blev det ingen sådan kampanj, men regeringen anslog tre miljoner kronor till »forskning om kommunismens brott».

Kortståg mot kommunismen
Det korståg mot kommunismen som kom av sig har nu förvandlats till ideologiskt färgad historieskrivning. Forum blev i juni 2003 en myndighet, och verksamheten breddades nu från att utifrån förintelsen diskutera frågor om värderingar till att behandla »Sovjetkommunismens brott». Ingen av de organisationer som rådfrågats inför bildandet föreslog att Forum skulle syssla med detta, och alla förutom en var också negativa till myndighetsformen eftersom det kunde uppfattas som ett statens ideologiska institut.

Den nya myndigheten ska inte bedriva egen forskning, utan utbilda lärare och elever och ordna aktiviteter som utställningar och seminarier. Ordförande är före detta vice statsminister Lena Hjelm-Wallén (s). Lokalerna finns i Stockholm. Enligt överintendenten Heléne Lööw ska myndigheten inte »predika någon politiserad historiesyn» – men hur lyckas man med detta? Om detta må ni berätta kritiserades av historiker när den kom ut för att den inte försökte förklara nazisternas maktövertagande och förintelsen, utifrån den ekonomiska situationen som rådde då. Forum har hållit två lärarseminarier som behandlat Sovjetunionen och kommunismen: Att jämföra folkmord, och Sovjetkommunismens brott.

Redan på ett ytligt plan är det tydligt vilken tendens seminarierna har föredragshållare är historikerna Klas-Göran Karlsson och Kristian Gerner vid Lunds universitet. De är den akademiska världens motsvarigheter till inbitna borgerliga antikommunister som Per Ahlmark och Staffan Skott. Att ärkereaktionärer finns vid historiska institutioner är knappast något nytt eller förvånande, men ur ett marxistiskt perspektiv är det intressant att se hur de reaktionära idéerna faktiskt fyller en politisk och ideologisk funktion i ett allt mer nyliberalt samhälle.

Inga brott kopplas till kapitalismen
Den stora uppmärksamhet som myndigheten ägnar det icke-existerande Sovjetunionen och dess sedan 50 år avlidne Josef Stalin ska ses utifrån vilka slutsatser man väljer att dra, och av vilka historiska exempel man väljer att inte lära sig. I Att jämföra folkmord jämförs bara kommunismen och nazismens judeutrotningar, även om folkmordet på armenier 1915 får komma med på ett hörn. Det finns en systematik i vilka brott som tas upp. Inget som kan kopplas till kapitalismen som system dissekeras. För den som är intresserad i »body-count» har den europeiska kolonialismen skördat åtskilliga miljoner liv, som i kung Leopolds Belgiska Kongo. För att inte tala om USA-imperialismens pågående krig i Irak. Följaktligen måste den systematiska utrotningen av sex miljoner judar i ett högt utvecklat kapitalistiskt land förklaras som en avvikelse. I om detta må ni berätta skrivs ingenting om vilka krafter (monopolkapitalet) som stödde nazistpartiet, och mycket lite om varifrån nazismen fann inspiration för sin herrefolksideologi (socialdarwinismen och den europeiska rasismen).

Att ett seminarium heter Att jämföra folkmord visar vilken ideologisk syn på historien som föredragshållarna, och indirekt myndigheten, valt. Enligt den så kallade totalitarismen finns det två överordnade ideologiska system: Det demokratiska och de totalitära, som står i motsatsförhållande till varandra. Kommunismen och nazismen är totalitära system, med ett enda politiskt parti, då en speciell grupp (ras eller klass) i samhället utpekas som fientlig, och ekonomin är centralstyrd.

Mot detta står demokratin, det vill säga en kapitalistisk stat med parlamentarism. De mord och övergrepp som bevisligen förekom i Sovjetunionen ska alltså inte förklaras utifrån den politiska situationen med inbördeskrig och interventioner, utan med att den kommunistiska ideologin förespråkar ”klassfolkmord” precis som nazismen förespråkar rasmord. Enligt det som ute i skolorna är mer känt som hästskoprincipen är demokratin samhället som det ser ut idag, och hotet mot detta är »ytterlighetsrörelser» på höger- och vänsterkanten.

Kommunismens svarta bok
Den litteratur som Gerner och Karlsson rekommenderar lärare är Kommunismens svarta bok, som är precis lika polemisk som titeln antyder. Antalet offer kommunismen skördat världen över slutar på 85 miljoner. Flera av källorna bakom dessa siffror är sedan länge ifrågasatta av andra historiker, men Gerner betecknar dessa utan vidare som historierevisionister. Detta är tyvärr kännetecknande för det som kallas ett forum för historia: Bara en förklaringsmodell (totalitarismen) godtas, och forskningsreslutat som inte stämmer med de egna stämplas som revisionism. Detta är ingen slump, eftersom Gerner ingår i samma kotteri som Lööw i Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA), som för en liknande retorik där kritik av staten Israel närmast regelmässigt betecknas som antisemitism. När Israels ambassadör Zvi Mazel vandaliserade ett konstverk på Historiska Museet i Stockholm motiverade han det med att detta var antisemitiskt (trots konstnärens judiska bakgrund), och Mazel möttes av förståelse från delar av den politiska högern. Det visar att det intellektuella klimatet hårdnar. Och nu är det SKMA som har fått i uppdrag att ordna utbildningar om Förintelsen. Följaktligen finns det ännu mindre anledning för Forum att ta upp Israels ockupationspolitik till diskussion.

Nyskriven historia tjänar överheten
Den antikommunistiska historieskrivning som staten ägnar sig åt, femton år efter Berlinmurens fall och realsocialismens nederlag, tjänar borgarklassen och bidrar till att rättfärdiga det nuvarande kapitalistiska systemet. Alternativet är i vart fall inte revolutioner, som Klas-Göran Karlsson menar kan vara en bidragande faktor till folkmord. Med en sådan historiesyn är metoderna för politisk förändring begränsade till parlamentariskt arbete.

Men även reformer som utmanar rätten till privat ägande kan vara odemokratiska, då statligt ägande är något som kännetecknar totalitära ideologier, enligt totalitarismen. Daniel Brandell hänvisar i sin avhandling till den italienske marxisten Antonio Gramsci, som talar om hegemoni. Den klass som har kontroll över produktionen i ett samhälle har också resurser att påverka tänkandet, och då handlar det inte bara om vad som är rätt uppfattning, utan vilka alternativ som är realistiska och vilka som är omöjliga (och potentiellt folkmördande) utopier. Styrkan i hegemonin är att den härskande klassen får problemformuleringsmonopol och att värderingar som tjänar de egna klassintressena framställs som allmänmänskliga.

Läroböcker allt mer höger
De läromedel som används i skolan speglar på ett bra sätt den politiska och ideologiska utvecklingen i Sverige. Läromedlen i historia och samhällskunskap har blivit mer och mer högerorienterade. De minskade resurser för skolan som blev resultatet av kommunaliseringen har möjliggjort både sponsrade läromedel som Freebook, och material från Svenskt Näringsliv (före detta Svenska Arbetsgivareföreningen, SAF). Antalet historietimmar har skurits ned, och det finns förslag på att skära ner ännu mer på de praktiska gymnasieutbildningarna.

Utbildning ersätts delvis av ideologiska kampanjer. Den historiesyn som är dominerande i samhället är knuten till samhällsutvecklingen, eftersom den används för att förklara och rättfärdiga den politiska situationen. Därför talas det mycket om internationell terrorism, men lite om den politik som syftar till att bygga upp en europeisk superstat med egen militärmakt, långt bortifrån folkligt inflytande. Hotet mot demokratin kommer uppifrån, det är där den nyliberala och militaristiska extremismen finns. Tänk på det, nästa gång läraren börjar prata om nazism, kommunism och hästskor.