Jag har gett vården ungefär tre år av mitt liv. Tillbaka har jag fått så mycket tacksamhet och kunskap om människolivet att jag vet att det har varit värt det, trots att min rygg redan vid 24 års ålder gör ont varenda natt.

Det började som ett sommarjobb på skandalomsusade Hemgården i Gislaved sommaren -99.
Där var jag för första gången med om att en vårdtagare dog. Jag jobbade ensam på avdelningen och var en färsk vikarie. Jag trodde aldrig nånsin att jag ville sätta min fot inom äldreomsorgen igen. Skuldkänslorna fullkomligt åt upp mig.

Men sedan fick jag ett vikariat. Snabbt insåg jag att heltid inte var något jag klarade av. I alla fall inte inom vården. Huvudet var fullt av tankar om de tolv boende som jag tillsammans med mina kolleger ansvarade för. Fritiden gick åt att tänka på hur de hade det och man orkade knappast ägna sig åt mycket annat än vila.

Så när jag fick min anställning på 69 procent och vi började med tvättstugeschema kändes det lite bättre, men lönen gick knappt att leva på och helgerna tog knäcken på en.

Det fanns inte tid att ta hand om pensionärerna som man önskade att ta hand om dem.
Ibland var man så förtvivlad att man grät hela vägen hem. Särskilt minns jag en helg. Jag var ensam med en helt ny timvikarie från hela morgonen till eftermiddagen.

En av de boende låg för döden medan en annan hade fått någon sorts magsjuka. Då hade vi också en boende som var mycket krävande och ringde vart femte minut utan anledning. Samtidigt fanns där en fjärde boende som hade panikångest och skrek och skrek i ett. Alla andra stackare samt sysslor blev åsidosatta. Vi slet och slet. Damen med magsjuka var tvungen att få vätska i sig och blöjbyten varje halvtimma. När jag var inne hos henne en av gångerna, stressad, tog hon mig i handen och sade: »Snälla, förlåt mig. Jag försöker låta bli att ringa, men blöjan är full på nolltid».

Jag kramade om henne och svarade:
»Tänk nu inte på det. Jag kan ju gå hem härifrån när jag slutar, men du måste ligga här och våndas.»
Ibland hann jag helt enkelt inte in till mannen som låg för döden. Hela tiden ringde det i bakhuvudet att han kan komma att dö själv. För övrigt anser jag att man hela tiden ska ha någon hos sig inför sin sista resa. Trots att vi prioriterade bort disk och städning fanns det bara inte tid. Rast kunde man ju bara drömma om.

Hela tiden skrek mannen med panikångest:
»Hjääälp miiiig….jag döööör….hjäääälp»

Och det ringde överallt. Alla ville ha ens hjälp, och vi räckte inte till för alla. Hela dagen var jag gråtfärdig och tänkte för mig själv att detta är ingen omsorg av äldre - detta är förvaring. Då ska tilläggas att denna dagen var inget undantag, sådana dagar kunde komma när som helst.

Det var en fin dag mitt i varmaste juli, men våra gamla tvingades sitta på sina rum, ibland med blöjan full i timmar, för att vi inte hann med dem. Det är inte alls konstigt att en del inte klarar av att vara tillmötesgående. Ja, kanske är det till och med så att en del tvingas koppla bort de äldres behov för att inte gå under själva mentalt och fysiskt.

På helgerna hade vi ibland ett pass från morgon till kväll. Tio timmar, tre måltider, ryggvärk! Vi fick välja mellan det passet eller ytterligare en helg i våra scheman. Valet var enkelt.

Det passet finns här i Malmö också. Jag jobbar som timvikarie nu. Dålig lön och alla avdelningar sliter i en eftersom sjukfrånvaron bland de anställda är hög. På boendet där jag jobbar har man sparkat fyra heltidsanställda och jag har blivit informerad om att vårdtagarna får komma ut på promenad en gång per år, såvida inte anhöriga följer med dem. Ibland händer det att man får ansvara för och lägga tio pensionärer helt själv, om ens kollega blivit sjuk.

Återigen: Förvaring – inte omsorg.

Där bor 54 gamla människor som har arbetat i hela sina liv för att få en värdig tillvaro som pensionärer, men får inte ens en promenad ute i friska luften för att kommunalpampar och politiker beslutat att skära ned.

Ha då i baktanke att om vi skulle gå ut ur EU skulle det finnas pengar till att nyanställa ytterligare 69 000 personer i vården. Slopar vi miljonfallskärmarna och skär ned på toppolitikernas löner istället för på arbetarkvinnornas skulle siffrorna mångdubblas. Det är dags nu för en kamp. En kamp där vi inte viker undan för en välbetald kommunalledning som mist sin kontakt med verkligheten och inte låter oss luras. En kamp för högre löner och en bra arbetsmiljö och inte minst en värdig miljö för våra vårdtagare att leva sina sista år på under ålderns höst. En kamp för ett jämlikt samhälle där människoliv är mer värt än pengar.