Iförda självlysande smink och egendesignade kläder i olika färger äntrar Chicks on Speed scenen, redo att dela ut kängor åt modebransch och gitarrister, skrika antikapitalistiska ramsor och fullständigt köra slut på publiken. Med sitt eget elektroniska sound och sitt galna framträdande charmar de en bred publik världen över.

När Rebell träffar Alex Murrey-Leslie och Melissa Logan, två av tjejerna i bandet, har de just anlänt från flyget, två timmar försenade. Kiki Moorse, den tredje bandmedlemmen, har ont i halsen och kommer först till konserten.

Träffades på konstskola
Bandets första skiva, »Will save us all», kom ut 2000 efter ett par uppmärksammade singlar. Senaste skivan, »99 cents», kom ut i oktober förra året och fick blandade recensioner. Bandmedlemmarna kommer från Tyskland, USA och Australien, men bor numera alla i Berlin. Melissa berättar hur trion träffades:
— Alex och jag gick på konstskola, och så blev vi trötta på att bara göra de gamla trista konstskolegrejerna. Vi började göra mer och mer projekt ihop och sen hittade vi Kiki som hade en konstig skokollektion, så vi bjöd in henne till att vara med i en reklamfilm för grejer vi hade gjort. På den vägen är det...

Tjejerna håller fortfarande på med olika konstformer och har bland annat en egen klädkollektion, men Alex tycker att musiken är viktig eftersom den sätter ihop alla konstformer till en helhet. Det är scenkläder, CD-omslag, musikvideos…
— Vi har något slags behov av att vara kreativa och att uttrycka oss i olika former. Musik uppfyller en särskild del av det behovet på ett sätt som inte t.ex. mode gör. Det är så uttrycksfullt, vi kan gå upp på scenen och bara gapa - det är någonting vi verkligen behöver göra! Vi behöver få vara högljudda och känna oss mäktiga på scenen.

Alex tycker att det bästa med att uppträda är att hon får klä ut sig och spela en annan roll på scen. Melissa håller med:
— Ibland kan man se ett uttryck i publikens ansikten, ett sorts leende, som gör mig riktigt lycklig. Det är som att de inte har kommit in i showen ännu, eftersom de inte tror sina ögon.

Eget sound
Chicks on Speed har sitt eget speciella sound, och de förklarar att det har utvecklats allteftersom. Att deras musik har kommit att definieras som electroclash är inget de är så förtjusta i.
— Vi använder aldrig den benämningen själva. Det stämde kanske in på den första musiken vi gjorde, men nu är det väl typ ”velvet rock” eller något sådant… Fast om till exempel taxichauffören frågar oss vad vi spelar för sorts musik säger vi oftast att vi spelar electropop...

Låten »We don’t play guitars» tycker båda tjejerna är ett viktigt statement.
— Ja, vi turnerade i USA, och vi insåg hur otroligt viktiga och stora rockbanden är där, säger Alex leende och himlar med ögonen, så vi ville göra en låt för att hylla den elektroniska musiken.

Melissa berättar att deras publik varierar, och att det beror på vilken sorts exponering de har haft i de olika länderna.
— Vår publik är mellan 14 och 48, men vi har också sett 65-75-åringar i publiken, så det blir mer och mer blandat.

Chicks on Speed är en grupp som inte är rädda för närkontakt med publiken och de berättar om en konsert i Malmö:
— Det var fantastiskt, folk flippade ur helt och hoppade upp på scenen. En del tog av sig tröjorna, hela främre raden var topless, säger Alex och ler.

Reaktionerna är kanske inte så konstiga ändå.
— Vårt budskap är att man skall vara ohämmad och verkligen ge allt när man gör något, säger Melissa.
— Och att man inte skall vara blyg och rädd, tillägger Alex.

På frågan om det är viktigt att bli omtyckta av media och kritiker, är tjejerna rörande överens:
— Nej, det är det minst viktiga. Det där är efteråt. Allting innan är viktigt, men när musiken väl är skapad och släppt har man ju ingen kontroll över den längre.

Ett politiskt band
I media beskrivs ofta gruppen som ett politiskt band, och det är inget de protesterar mot. Främst ser de sig kanske som feminister.
— Att jobba självständigt som kvinna på det här viset gör en liksom till feminist… Vi är ”doers” snarare än ”talkers” i det sammanhanget, inte särkilt teoretiska utan mer aktiva. Att agera snarare än predika, det är politik för mej, säger Melissa.

De kommer ändå in på ämnet politik och nämner orättvisa invandringslagar och H&M-kläder som tillverkas i sweatshops på andra sidan världen. Att rika länder utnyttjar de fattiga är något som får konsekvenser, tycker Melissa:
— Det är enda anledningen att bygga murar runt Europa. Hela säkerhetsgrejen när man är ute och reser beror på det. Det är klart att länder som är elaka, som USA, måste vara väldigt strikta när det gäller säkerheten. Jag menar – man behöver inte säkerhet om man inte uppför sig illa!

På frågan om bandet någonsin måste välja mellan att vara radikalt eller få en stor publik, konstaterar de att det där inte är något större problem.
— Nej, vi brukar alltid säga att folk ändå inte riktigt lyssnar på texten i låtarna.

Melissa berättar om en låt med stötande text som hamnade på de tyska danslistorna och som små barn sprang runt och sjöng.
— Jag kan inte fatta att de inte censurerade den! Fast det är förstås bra av Tyskland att de inte censurerar...
— Vi har funderat på att skriva ut texterna till våra låtar, eftersom folk inte riktigt lyssnar… men å andra sidan är det ju många som faktiskt gör det också, funderar Alex.

Är vin förbjudet till maten?
Tjejerna äter middag under intervjun och plötsligt utbryter debatt runt bordet. De har upptäckt att det bara finns Coca Coca och vatten framme, men båda vill ha vin. Melissa har fått för sig att det är förbjudet att dricka vin på grund av lagarna i Sverige
— Nähä, inte på restauranger väl?! säger Alex och ser förskräckt ut .
— De sa det på det där förra stället vi var på, säger Melissa, och ljudkillen instämmer.

Efter en stunds dividerande vågar de fråga servitrisen som strax kommer in med vinet, varpå alla ser lättade ut.
— I Umeå fick vi inte vin till maten, och ingen kunde förklara varför, fortsätter Melissa. Sen fick vi lite bakom scenen som vi tog med oss till hotellet. Klockan var väl halv ett på natten och Alex lyckades övertyga receptionisten att öppna upp bastun och hela spaet för oss igen. Så vi badade Jacuzzi och bastu och drack vin och champagne och gjorde alla skojiga grejer som skandinaver gör!

Tjejerna fnittrar åt sina egna fördomar.

Om nu folk inte riktigt lyssnar på era texter, finns det då inte en risk att folk bara gillar er för att ni är...
— ...weirdos? Fyller Melissa glatt i. Jo visst men grejen är ju att det skall funka på flera olika nivåer. Pop kan funka på radion som ytlig underhållning , eller så kan det funka som någonting som verkligen förändrar människors liv och får dem att tänka efter. Det är två ytterligheter, och båda är okej. Musik är ju också underhållning, och vi är medvetna om det.

Efter deras skandinaviska turné skall bandet till New York och göra en utställning och sen blir det en kortfilm. Om utomjordingar.
— Det är vi som är utomjordingarna. Vi för bort människor från gatorna, bort från den otäcka Bush-regimen, säger Melissa och ler nöjt.

Spelade för norske prinsen
På frågan om vilket som är deras bästa musikminne tvekar de inte länge:
— Det var den där gången då vi spelade inför norska prinsen. Han satt på sin tron i en park, och vi fick spela i tre minuter, berättar Alex.
— Vi spelade den mest högljudda och hårdaste låten vi har, en ganska fånig låt egentligen. Men han sa att han verkligen gillade den. Han har bra musiksmak, säger Melissa.
— Sen tog prinsen en promenad i parken och tittade på utställningen som var där, och när han kom tillbaka hade några punkare snott hans tron och satt där och drack öl.

Båda ler lyckligt åt minnet. Intervjun börjar närma sig sitt slut och tjejerna har fått sitt vin. Snart ska de gå upp på scenen och köra igång Göteborgspubliken. Vi frågar om det är något de skulle vilja tillägga, och efter en stunds paus får Alex sista ordet:
— Jag skulle verkligen vilja se vad folk gör för kläder. Jag har hört att folk här gör en del riktigt snygg design - tryck och sånt. Det vore kul om de ville gå in på vår hemsida och skicka bilder på grejerna de gör, så att man kan utväxla idéer!