Bryssel är en stad full av kontraster, något som märks direkt när man promenerar genom staden. Här finns utpräglat arabiska, latinamerikanska, svarta och vita stadsdelar lagda som ett pussel över centrala staden. Visst är det samma segregation som man hittar i de flesta storstäder, men skillnaden är att här ligger delarna tätt och centralt. En gata kan börja mitt inne i centrala staden vid de dyra affärerna och coola uteställena för att sträcka sig någon kilometer till nedslitna caféer och bostadshus i någon invandrartät stadsdel.

En del kännare har tagit det som intäkt för att hävda att Bryssel faktiskt är Europas fulaste huvudstad. Hur det än är med den saken så finns det åtminstone en del av staden som jag aldrig kände mig hemma i och som nog måste beskrivas som riktigt ful.

Makten samlas i Bryssel
Precis som alla andra delar av staden kan man dra en skarp gräns mellan Bryssels maktcentrum och de andra delarna. Naturligtvis har denna pusselbit placerats centralt. Maktens Bryssel är ett betydande centrum för Europas samlade byråkrati. Förutom att staden är Belgiens huvudstad och förutom att NATO har placerat sitt huvudkontor här, så ligger flera av de allra tyngsta av EU:s organisationer här. I Bryssel ligger EU-kommissionen, EU-parlamentet (i varje fall tre veckor av fyra, den fjärde veckan är förlagd till franska Strasbourg) och det beslutsfattande och lagstiftande organet, ministerrådet.

Precis som många andra makthavare har gjort genom tiderna har EU-byråkraterna byggt upp egna palats för att visa upp sin storhet för sig själva och andra. I Bryssel, precis som på så många andra ställen där folk med mycket pengar men dålig fantasi vistas, har den kalla och livlösa stilen med skyskrapor av marmor och glas använts.

Parlamentet ser ut som dödsstjärnan
EU-parlamentet, eller Europaparlamentet för att vara korrekt, utgör inget undantag. Visserligen hävdar en del att arkitekturen stulits från Darth Vaders dödsstjärna i Star Wars-filmerna, och vissa likheter måste erkännas, men hur det egentligen ligger till med den saken vill jag låta vara osagt.

EU-parlamentets svenska huvudinformatör, Olaf Fries, visar runt i parlamentsbyggnaden. Frågar man honom om hur det är att jobba på parlamentet är det som att trycka på en knapp. Han stämmer upp i en klagosång över det mesta i sin närhet. Den sköna avslappnade stämningen som försvunnit, hur låga lönerna är, ja fast de är naturligtvis högre än de svenska fortfarande och hur pensionssystemet håller på att försämras. Det är naturligtvis svårt för en gammal byråkrat att förstå varför också han ska behöva få lägre pension när systemet försämras. Av någon anledning är det ganska svårt att tycka synd om Olaf.

Under själva guidningen berättar han samma saga för oss som han antagligen berättar varje gång han får besök. Hur EU startade som ett fredsprojekt, hur bra systemet fungerar, hur bra det är med EMU och hur bra allting skulle kunna bli om det bara blev lite mer federalt och parlamentet fick mer makt.

Med jämna mellanrum utbrister han i arior som hemma skulle tas för ren moderatpropaganda, men här nere är de mer eller mindre underförstådda självklarheter. I Bryssel är inte det kritiska tänkandet eller ifrågasättandet av idéer någon viktig egenskap för en byråkrat. Tvärtom, alltför mycket verklighetsförankring och distans till propagandan som ska trumpetas ut är snarare en nackdel. Här är det lydiga eftersägare som belönas.

»Sveriges ständiga representation»
Sverige har också en slags EU-ambassad i Bryssel. Sveriges ständiga EU-representation var tydligen det bästa namnet beslutsfattarna kunde komma på till den här institutionen. Pia Ingemansson, som jobbar på representationen, förklarar att den är tänkt att fungera som regeringens förlängda arm.

Tålmodigt och pedagogiskt förklarar hon för oss hur systemet fungerar, hur enormt viktigt det är att komma in tidigt i processen eftersom många väldigt viktiga beslut fattas på låg nivå någonstans inne i den närmast ogenomträngliga djungeln av byråkrater och att man därför alls inte ska vara rädd att påverka tjänstemän i systemet för att få sin vilja igenom.

Så gör alla och det är så det fungerar här. Lobbyism är enligt Pia jätteviktigt och hon visar sig själv vara gammal lobbyist för svenska företag nere i Bryssel.
– Jag tror att alla håller med om att det behövs lobbyister, menar hon.

Insyn och öppenhet saknas
Vad som står helt klart efter bara ett par dagar i Bryssel är att EU:s institutioner inte vill att man ska ha helt klart för sig vad de sysslar med.

Insyn och öppenhet är ersatt med glättiga serietidningar om unionen och informatörer som bara återupprepar EU-propaganda. Men man ska inte vara för dyster.

Om en organisations hjärta är helt igentäppt med fiffel, korruption och eftersägare ligger aldrig prognosen för hjärtinfarkt särskilt långt fram i tiden.