Svenskarna är inte okunniga om EU. Arbetarklassen vet mycket väl att EU innebär större skolklasser och längre vårdköer, liksom nedlagda bibliotek och vårdcentraler. Så gott som alla vet också att EU betyder att makten flyttas längre från folket, till tjänstemän i Bryssel som varken känner till eller bryr sig om den verklighet som de flesta svenskar lever i. Detta är orsaken till det låga valdeltagandet.

För de flesta svenskar är EU någonting främmande. Någonting som kommer uppifrån, från överheten. Valbojkotten speglar folkets misstroende mot unionen.

Naturligtvis var inte alla de 62 procent som bojkottade förra parlamentsvalet övertygade EU-motståndare. Men faktum kvarstår; om svenskarna hade haft en positiv grundinställning till EU, hade inte valdeltagandet varit bland det lägsta i hela unionen. Därför utgör bojkotten en misstroendeförklaring; mot EU som sådant och mot den politiska elit i Sverige som försvarar projektet.

Ibland hörs, framför allt från högern, åsikten att det är viktigt att stödja EU-parlamentet, och arbeta för att det får mer makt inom EU. På så sätt kan EU göras mer demokratiskt, hävdas det. Men EU är i grunden odemokratiskt. Den nyliberala politiken är inskriven i EU:s lagar. Vi kan med andra ord rösta fram vilken regering, eller vilket EU-parlament som helst, de är i alla fall tvingade att föra den politik som står inskriven i fördragen. Det är demokrati à la EU.

Dessutom innebär ett stärkande av EU-parlamentet ökad överstatlighet. Det enda organ där de enskilda länderna är representerade är ministerrådet. Om parlamentet ges mer makt innebär det i motsvarande grad en försvagning av ministerrådet. EU-parlamentet kan då driva igenom regler som gäller som lag i Sverige, utan att den svenska regeringen har någon möjlighet att säga nej. I praktiken är det också ofta så, att parlamentet och kommissionen går ihop mot ministerrådet, när man vill driva igenom regler om ökad överstatlighet och minskad makt till de enskilda länderna i EU.

Inför EU-valet 1999 fördes en intensiv röstningskampanj i svensk media. Riksdagspartier, journalister och proffstyckare var alla överens: det viktigaste var inte vad folk röstade på, bara vi röstade. Så gick vänsterpartiet och miljöpartiet hand i hand med socialdemokraterna och moderaterna för att övertyga folket om att det var en demokratisk plikt att rösta till den odemokratiska unionens låtsasparlament. Detta var valkampanjens huvudsida.

EU-parlamentsvalet 1999 var ett tydligt klassval. Arbetare och folk i glesbygden röstvägrade i mycket högre utsträckning än medel- och överklassen. De rika stockholmskommunerna Danderyd och Lidingö var de enda kommuner i Sverige där en majoritet röstade i EU-valet. De kommuner som hade lägst valdeltagande var i ordning Älvdalen, Kiruna och Haparanda. I storstäderna kunde motsvarande skillnad ses mellan rika och fattiga stadsdelar.
– Vi har fått ett tydligt budskap från väljarna, sade sedan Göran Persson på valnatten, enligt socialdemokraternas tidning Aktuellt i politiken.
– De har vänt det här valet ryggen. Det gör att jag så snart som möjligt kommer att inleda samtal på europeisk nivå och här i Sverige om hur vi skall hantera det här. Vi kan inte ha det så att bara 38 procent av väljarna går till valurnorna.

Valresultatet förklarades allmänt med att väljarna inte hade något förtroende för EU-parlamentet. Det är sant. Faktum är att stora delar av det svenska folket saknar förtroende för EU överhuvudtaget. Största parti i valet blev socialdemokraterna. De fick stöd av 9,7 procent av de röstberättigade. Så stort stöd fick alltså det regerande partiet av väljarna för sin EU-politik. Det är inte svårt att förstå statsministerns bekymmer.

Folkrörelsen Nej till EU:s ordförande Eva-Britt Svensson ansåg efter valet att bojkotten var ett uttryck för EU-motstånd, och att det stärkte kampen mot EMU, som då var högaktuell.
– Det betyder väldigt mycket vad gäller EMU. Vid ett högt valdeltagande i EU-parlamentsvalet hade makten tolkat det som att det vore fritt fram för EMU, sade Eva-Britt Svensson till Proletären veckan efter valet.

Två år senare, den 15:e juni 2001, skrev det svenska folket EU-historia när 16 000 personer demonstrerade i Göteborg under parollerna »Sverige ut ur EU» och »Nej till EMU». Detta tillsammans med valbojkotten 1999 var viktiga steg för det svenska EU-motståndet, steg som ledde fram till segern i EMU-omröstningen förra hösten.

Snart tio år efter EU-inträdet fortsätter motståndet mot unionen att vara ett stort problem för de svenska makthavarna. Kravet på en ny omröstning om EU-medlemskapet är mer aktuellt än någonsin efter folkets nej till EMU.

Valet den 13:e juni till EU-parlamentet kommer att bli ett mått på svenskarnas EU-motstånd. Ett högt valdeltagande kommer att gynna kapitalister och politiker, som vill förvanda vårt land till en delstat i en framtida EU-supermakt.

En massiv bojkott blir på motsvarande sätt ett viktigt steg på vägen mot ett svenskt utträde ur unionen.