I början av nittiotalet, när Sovjetunionen hade kollapsat och Ryssland blivit kapitalistiskt, slutade Ryssland att handla med och stödja Kuba ekonomiskt och militärt. Över en natt förlorade Kuba 80 procent av sin utrikeshandel och Kuba slungades ner i en djup ekonomisk kris. Kubanska barnfamiljer hade inte råd att köpa skor till sina barn, det var brist på allt, även mat.

I ett tal 1989, två och ett halvt år före Sovjetunionens kollaps, sa Fidel Castro:
»Om vi imorgon eller vilken annan dag som helst skulle vakna upp till nyheten om en stor inrikeskris i Sovjetunionen, ja även om vi vaknade upp till nyheten att Sovjeunionen hade upplösts – någonting som vi hoppas aldrig kommer att hända – även under de omständigheterna kommer Kuba och den kubanska revolutionen att fortsätta kämpa och stå emot.»

Och Kuba har stått emot. Trots att USA utsätter Kuba för en ekonomisk blockad som syftar till att strypa Kubas handel med omvärlden, så har Kuba lyckats vända underläget till framgång. Kuba lämnar nu de svåraste åren bakom sig, det som kallas för ”den speciella perioden”. Den nya vänstervågen i Latinamerika betyder oerhört mycket för Kuba. Med billig olja från Venezuela och fördelaktiga krediter och handelsavtal med Kina har den kubanska revolutionen hittat nya vägar.

1960 talade Fidel Castro i FN i New York. Han slog rekord i talartid. »Vad fann revolutionen när den kom till makten i Kuba?» frågade han. Jo, ett land där lantbefolkningens barn levde i kåkstäder och led av parasitsjukdomar. Där 37,5 procent av befolkningen var analfabeter. Ett land där hundratusentals friska män gick arbetslösa. Men samtidigt ett land där världens största och mest utvecklade ekonomi ägde alla stora företag och såg till att Kubas rikedomar hamnade på bankkonton i USA.
Men Kuba gjorde sig fritt från USA:s utsugning och vann sin självständighet. Kubas folk byggde socialismen och visade att en annan värld är möjlig. Idag har Kuba tack vare jättesatsningar på fri sjukvård åt hela befolkningen en av de lägsta spädbarnsdödligheterna i världen. 5,8 barn per 1000 levande födda dör på Kuba. I Sverige är siffran 4 men i USA, världens rikaste land, är den 7. Spädbarnsdödlighet är ett bra mått på hur utvecklat ett land är och hur befolkningen mår. Jämför man Kuba med närliggande länder i tredje världen förstår man vilket jättesprång framåt som revolutionen inneburit. I Haiti är spädbarnsdödligheten 76, i Guatemala 35 och i Venezuela 18.

Exemplen på Kubas framgångar är många. Utbildningssystemet prisas av FN, universiteten är avgiftsfria och till för alla. Alla har ett arbete och en bostad. Kulturen är blomstrande och riklig och idrotten är en verklig folkrörelse. Låt oss använda det kanske mest talande exemplet. Sedan 1960 har mer än 67 000 kubanska hälsoarbetare arbetat i 94 länder och mer än 9 000 studenter från 83 länder har utbildats på Kuba. Flertalet av de länder som Kuba sänder läkare till är fattiga låginkomstländer. Till exempel arbetar kubanska läkare just nu i Pakistan och hjälper de fattiga där till sjukvård efter den fruktansvärda jordbävningen förra året som kostade tiotusentals pakistanier livet. Samtidigt som Sverige exporterar vapen för miljarder till krigförande USA – som i sin tur använder dessa och tusen gånger fler vapen mot Irak, Afghanistan och vilket annat land som USA tycker behöver sig en läxa, så exporterar Kuba läkare. Imperialismen exporterar död och förintelse, socialismen exporterar liv.

De idéer som Kuba försvarat sedan revolutionen 1959 har återigen börjat höras på ungdomars läppar: rättvisa, fred, socialism. Världen över börjar en ny generation att ifrågasätta den orättvisa världsordningen, USA-imperialismen och kapitalismen. I de kommande striderna kommer Kuba att spela en viktig roll.