Det är en kubansk tradition att ta emot så kallade arbetsbrigader från hela världen. För att bygga socialismen. Vi bodde på universitetet i staden Matanzas som är den största staden i provinsen med samma namn.

Det var sommarlov men de utländska studenter som inte hade råd att åka hem bodde där året om i sina studentkvartar. Där bodde vietnameser, afrikaner från olika länder och latinamerikaner från El salvador och Bolivia. Där var även en kille från Libanon, Fadi, som studerade till ingenjör och blev klar med sin utbildning samtidigt som Israel invaderade Libanon. Varje dag kom Fadi med nyheter från kriget

Tusentals ungdomar från tredje världen studerar gratis på Kuba. På »vårt» universitet, namngivet efter gerillaledaren Camilo Cienfuegos, var de utländska studenterna över trehundra. Kuba kräver ingenting i utbyte, utom att studenterna återvänder till sina hemländer och arbetar där i minst fem år. På så sätt får Kuba många vänner runtom i världen.

***

Den som tror att utländska delegationer bjuds på skyddade propagandaresor tror fel. Vi mottogs som vänner av UJC, Ungkommunisterna, men inte som kungligheter. Vi bodde under samma förhållanden som kubanska studenter, åt på samma ställe och använde samma dass. Det var ingen glamour.

Vi fick se både de dåliga och bra sidorna av landet. Men bristen på bekvämlighet är ett litet problem om man betänker att Kuba är ett land i tredje världen. Med minsta tänkbara resurser och med en låg industriell utveckling har kubanerna byggt ett samhälle som fungerar. Därtill ett rättvist och solidariskt samhälle.

Trots att USAs olagliga blockad omöjliggör handel med alla USA-företag men också kraftigt försvårar handeln med resten av världen, så lyckas Kuba inte bara överleva utan utveckla sin ekonomi.

Men bristsamhället kombinerat med att turistnäringen exploderat under nittio och tvåtusentalet har gjort att vissa människor har skott sig på det allmännas bekostnad. Att sälja Cohiba cigarrer svart till turister är långt mer inkomstbringande än att arbeta som läkare. Att stjäla bensin från macken där man jobbar och sälja den svart är ett annat sätt att berika sig. Men Kubas regering tar itu med den svarta marknaden. Längst fram i den buss som transporterade oss till arbetet satt en ung kille med röd tröja med texten ”Socialarbetare”. Först trodde vi att han var förarens son eller kompis men det visade sig att han var student som under en del av sommarledigheten hade fått i uppdrag att kontrollera att föraren inte fuskade med miltalen, att han bara kvitterade ut bensinpengar för den sträcka han faktiskt åkt.

På samma sätt var det på bensinmackarna. Där har den ordinarie personalen, som i stor omfattning stulit bensin, bytts ut mot socialarbetare som kontrollerar tankningen.
Flera dagar i veckan gjorde vi studiebesök. En dag åkte vi till ett barnhem och de berättade om att ingen lämnas efter på Kuba. I Latinamerika finns 26 miljoner gatubarn, inget är kubanskt.

Vi besökte det nyinvigda sjukhuset och såg att Kuba satsar mycket resurser på vården. Sjukhuset höll svensk standard och var välutrustat med den senaste tekniken. Kuba har fler antal läkare per invånare än något annat land. På sjukhuset i Matanzas utfördes ögonoperationer på löpande band. I ett samarbete med Venezuela skall sex miljoner latinamerikaner få synen tillbaka i vad som kallas ”Mirakel-missionen”. Så även på sjukhuset stötte vi på bolivianer som väntade på att genomgå en enkel ögonoperation.

***

En kväll att minnas var firandet av Kubas nationaldag. Dagen firas i varje bostadskvarter. Valet av nationaldag kommer av att det var den 26 juli 1953 som Fidel Castro och hans grupp revolutionärer inledde det väpnade upproret mot den USA-stödda diktatorn Fulgencio Batista. Vi drog runt mellan festerna och blev lika väl mottagna överallt. Vi dansade och skrattade till morgontimmarna. »Gringos simpaticos» var en kvinnas omdöme om de festglada svenskarna – ungefär »sympatiska blekansikten».

Tre veckor gick snabbt. Alldeles för snabbt. Men vi hann se mycket. Det förtryck som de svenska medierna målar upp har vi med egna ögon sett inte existerar. Det mest talande exemplet på kontrasterna mellan lögnerna om Kuba och sanningen fick vi när vi satt på »Datorpalatset» i Havanna och använde Internet. Detta var samtidigt som Fidel Castro var sjuk och hade opererats. På Liberala ungdomsförbundets hemsida i Sverige stod det att gatorna var tomma i Havanna, polis och militär patrullerade för att kväsa det folkliga upproret. Det var precis tvärtom.

Gatorna var fulla av människor som var på väg till sitt arbete eller till sin skola. Verkligheten visade sig alltså vara helt motsatt ungliberalernas beskrivning.