Om man lyssnar på debatten får man intrycket av att Försvarsmaktens sedan 1931 aldrig fått samarbeta med polisen eller stödja samhället i kris. Man får också intrycket av att de lagar som hindrar militären mot att sättas in mot demonstranter tillkom direkt efter Ådalen. Bägge dessa påståenden är fel.

Fakta är att det finns det en mängd lagar och förordningar som reglerar samarbetet. I räddningstjänstlagen och i instruktionen för Försvarsmakten finns mängder med exempel på hur militär, polis, tull- och räddningstjänst kan samarbeta. Enligt skyddsvaktslagen har också militärer som vaktar skyddsobjekt samma befogenheter som polismän att gripa den som det »finns skäl att anhålla för spioneri, sabotage eller förberedelser till ett sådant brott…» Redan nu finns också omfattande samarbete mellan militär och polis. Polisen kan använda sig av militär transportkapacitet och bland annat låna tunga fordon av militären för att till exempel stoppa demonstrationer.

Vad är det då lagstiftarna vill ändra på? Vad är det militären idag inte får användas till? Den enda bromsande reglering som finns idag uttrycks i Förordning om militär medverkan i civil verksamhet där det framgår att militär personal inte får användas vid situationer i vilka det finns ”en risk för våld eller tvångsåtgärder mot civila inom landet”. Detta är det enda egentliga – formella hindret. (Det finns en del andra hinder som polisens våldsmonopol men där går det att hitta vägar runt bestämmelserna som till exempel skyddsvaktslagen.)

Det enda Försvarsmaktens personal inte får göra är att användas för uppgifter som kan innebär »våld eller tvång mot enskild». Glöm tsunamin. Glöm skogsröjning, flygräddning, katastrofhjälp, snökaoset i Gävle, översvämningar och höststormen Gudrun. Det är bara utanpåverk. Retorik. Till detta används ju militären idag med lagstöd. Vad det handlar om är rätten att skjuta, – rätten att nyttja laga våld. I lagförslaget står det svart på vitt att efter klartecken från regeringen ska Rikspolisstyrelsen kunna ta hjälp av försvarsmakten för insatser som innebär just: ”tvång mot enskilda”.

Det fick Försvaret nämligen användas till förr (allt var inte bättre). Fram till 1969 fick militär trupp sättas in mot vad som benämndes som »upplopp». I föreskriften gavs instruktioner rörande vilka stridsmedel som fick användas samt i vilken utsträckning. Denna del inleddes med lös ammunition och rökgranater och slutade med att reglera användandet av stridsvagnar och flygplan. Fortfarande mot upplopp. 1969 avskaffades denna föreskrift efter en hel del medial uppmärksamhet. Men det är något i den stilen man nu på sikt verkar vilja ha tillbaka.

I Frankrike har man en sådan ordning. Där lyder Gendarmeriet under Försvarsdepartementet, men har i stor utsträckning polisiära uppgifter. Gendarmeriet fungerar som den enda polismyndigheten i mindre orter (färre än ca 20 000 invånare) och förfogar bland annat över pansarfordon, helikoptrar och patrullbåtar, missiler, granatkastare, pansarbrytande vapen och kulsprutor. Vill vi ge de befogenheterna till insatschefen vid nästa EU-toppmöte i Sverige 2009?

Politikerna pratar om väder för att sälja in den nya lagstiftningen. Militären ska ut och skotta snö och röja i skogen. Det låter bra? Men folk genomskådar retoriken och tänker: Ådalen 1931. Detta medger Försvarsmakten är ett stort problem. I Försvarsmaktens tidning Insats och Försvar skriver man i en småputtrig artikel med rubriken »Större befogenheter vid terrorbekämpning» att det »varit tabu» att använda försvaret i »våldssituationer» sedan Ådalen. Tabu? Det har varit förbjudet.

Orsaken till tabut är enligt tidningen att ”fem personer omkom då till följd av militär skottlossning i samband med en arbetardemonstration.”(Nr 5-2005).
Omkom.
Till följd av.
Skottlossning.
I samband med.

Artikelförfattaren gör tragedin i Lunde den14 maj 1931 totalt obegriplig. Förvirring av galaktiska dimensioner.
Någon sköt.
Då dog någon.
Samtidigt ägde en demonstration rum.

Verkar ju helknäppt att demonstrera »i samband med militär skottlossning». Fanns där inga inhyrda strejkbrytare? Ingen konflikt i vilken militären beordrades välja sida. Kommenderade inte kapten Mesterton: »Halt, i lagens namn stanna, annars skjutes här skarpt!». Och när det mäktiga demonstrationståget inte gick att stoppa beordrades då inte eld?

Föll inte tio människor för kulorna, varav fem arbetare som sårades dödligt? Tillsattes inte en undersökningskommission som kom fram till »vilket olämpligt medel för ordningens upprätthållande militären är i sådana fall där det icke är frågan om att möta en öppet beväpnad motståndare»? Nej, inte i Försvarsmaktens tidning. Där omkom fem personer. Vilka som helst. Till följd av skottlossning.

Man kan raljera över detta men i grunden visar det på något mycket skrämmande. Artikelförfattaren Anders Sjöden vill – precis som Egerstedt – visa att Ådalen är inaktuellt och inte kan användas som avskräckande exempel. På grund av två skäl: Samhällspolitiska och strukturella. Argumenteringen går ut på att vi – efter det kalla kriget – inte skulle kunna utveckla konflikter på arbetsmarknaden där militär kallas in för att skydda strejkbrytare och att militären är idag mer modern. Det är lite gammaldags – lite 1900 – att låta militär skjuta på demonstrerande arbetare.

Men varför då ge dem den möjligheten?

Men, ok glöm historien. Vi gör som politikerna vill och pratar terrorism. I Rapports 19.30 sändning den 19 januari 2006 står reportern utanför polisstationen i Finspång. En man med »sprängmedel runt livet» är på väg i en bil för att spränga polisstationen i luften. Känns som något som kunde rubriceras som ett terrorattentat. Reportern meddelar att halva Finspång är avspärrat och att poliser från hela länet söker efter mannen som tros ha kört i diket. Varför, jo för att det inte bara är en terrorhandling att planera och försöka spränga en polisstation utan också ett brott. Ett brott som finns noga definierat i brottsbalken och som mannen kan lagföras med stöd av.

Våren 1979 bevakade fyra hemvärnsmän ett mobiliseringsförråd i Mellösa. Vid tretiden på natten anlände två poliser till platsen – beväpnade med förstärkningsvapen i form av kpistar.
Polisbilen beskjuts av hemvärnsmännen med 23 varningsskott i däcket och poliserna besvarade elden. En av dem får allvarliga skador. Samtliga hemvärnsmän åtalas för tjänstefel. En av dem hade också skjutit med en pistol han inte hade licens för att skjuta på poliser med (endast målskjutning). Samtliga frias från åtalen om tjänstefel, vållande till kroppsskada och framkallande av fara av Högsta domstolen – de gjorde bara vad de uppfattade som sin plikt.

Militären har alltså redan idag stora befogenheter när de vaktar skyddsobjekt – de får till och med skjuta poliser – och det finns redan lagar mot sabotage, mord, och annat som också kan benämnas terrorism. Militären kan dessutom användas av samhället om det skulle bli dåligt väder och behövas skottas snö eller pumpas vatten. Varför behövs det då ny lagstiftning som ger militären rätt att nyttja våld mot civila. I fredstid?

Den 11 september 2001, efter attackerna i New York, gick det också upp Jas-plan för att skydda Stockholm. Det kan de alltså göra idag – med dagens lagstiftning. De hittade dock inget att skjuta på och behövde aldrig ges eldtillstånd den dagen.

Av dessa något krogiga resonemang kan vi dra två slutsatser. För det första: Sverige är inte utsatt för dagliga terrorattacker, debatten måste nyktras till. För det andra: om så sker finns det lagar som förbjuder terrorism och ger militären rätt att göra i princip allt – utan att våldföra sig på civila.

Man blir inte mindre trygg av att det i utredningen om att ge militären större befogenheter nämns områden som »spritsmuggling», »trafficking», och Hells Angels. Militära insatser mot Hells Angels med värnpliktiga inne på sin tredje termin låter blodigt, eller som advokatsamfundet skriver i sitt remisssvar: som ett scenario som kan få »svåra och långtgående konsekvenser».

Det är heller inte helt oproblematiskt att använda militärer som poliser. Säga vad man vill om Polishögskolan (inte filmerna den riktiga) men man måste utgå ifrån att poliserna ändå lär sig något där under tre år. En värnpliktig skyddsvakt har tio dagars utbildning.

– Om terroristerna skjuter på oss skjuter vi tillbaka, säger garnisonenhetens chef Mats Alnevik till Svenska dagbladet, på frågan om Högvakten kommer att användas för att bekämpa terrorister.

Svaret avslöjar mycket. Poliser får lära sig att hålla igen elden. Soldater att det ska vara mycket bly i luften. Den ena yrkesgruppen ska upprätthålla lag och ordning. Den andra försvara vårt lands suveränitet med vapenmakt. Det kan bli en dödlig cocktail.

I Ådalen stoppades vad som kunde blivit en ännu större tragedi av att Tore Andersson, trumpetare i arbetarnas musikkår, blåste Eld Upphör! Något han lärt sig i lumpen. Hur många av framtidens trumpetare kommer att ha gjort lumpen? En förändring sker inte bara av Försvarets uppgifter utan också av dess sammansättning.

Till midsommar öppnas det upp för att tillåta militärt våld mot civila. Under ett luddigt motiv om terrorhot. Detta kommer inte att göra Sverige till ett säkrare land. I radions Obs, tisdagen den 17 januari säger Petter Larsson något som ganska bra sammanfattar allt: »Jag kan ta gift på att man hade satt in militär i Göteborg om det hade varit lagligt. Därför ska det inte vara det».