Som timanställd undersköterska i psykiatrin i Malmö är du en andra klassens arbetstagare. Som timanställd har du exempelvis inte rätt till arbetsrelaterad utbildning. Ledningen för psykiatrin i Malmö har till och med varit fräck nog att »erbjuda» vissa utbildning på fritiden.

Absurt! Givetvis ska även timanställda ha rätt till nödvändig utbildning på arbetsid. Hos den enhet som ringer in personal, Akutrekryteringen, finns det 137 personer som de kan ringa till för att täcka upp de luckor som finns i verksamheten. Av dessa är det många som studerar, som har ett annat jobb vid sidan om och så vidare. Men det är en hel del som är beroende av sina timmar för att få det att gå ihop. En av de dessa är Elisabeth Navström.
— Efter två och ett halvt år som anställd har jag fått två timmars utbildning av en avdelningsföreståndare.
Två timmars utbildning om hur man bemöter hot och våld är otillräckligt. Det är en första etapp som måste byggas på med flera utbildningstillfällen för att man ska kunna arbeta på ett säkert och professionellt sätt.
Elisabeth Navström berättar att hon vägrar jobba på de tyngre avdelningarna 80 och 81, där hot och våld är vanligt.
— Skulle någonting hända så har jag inte fått utbildning, jag kan inte självförsvar, kan inte greppen, så jag får hålla mig borta bara.

Men om hon hade fått rätt utbildning hade hon gärna arbetat där:
— Absolut, helt klart!

När detta skrivs har de timanställda inte fått ut sin löneförhöjning. Den fast anställda personalen fick ut den för cirka fem månader sedan.
— Jag har ingen aning om varför, säger Elisabeth Navström. Vi får inget veta. Vi skulle få det som blir över, har det sagts.

I löneförhandlingarna med Kommunal tyckte arbetsgivaren, ledningen för psykiatrin och Region Skåne, att de timanställda inte var värda mer än en ynka löneförhöjning på 150 kr. Förhandlingarna pågår fortfarande, kanske får de någon hundralapp till. Elisabeth Navström har en lön på 14 400.
— Jättedåligt! Till facket betalar man flera hundra kronor i månaden. Det är alldeles för mycket pengar med tanke på vad facket gör för oss. Facket har aldrig hjälpt mig på något sätt. »Vi kan inte hjälpa er som är timanställda», har man fått höra.

Ett bra exempel på fackets nonchalans var när Kommunal bjöd in till möte för timanställda i vintras. Informationen om att mötet överhuvudtaget skulle hållas nådde aldrig de timanställda. Det kom bara sju stycken.
— Hur kan de begära att vi ska komma när vi inte ens vet om att mötet skall äga rum?
På mötet, som skulle ta upp de problem som timanställda har, ställdes frågan om varför inte information kommit ut till de timanställda direkt. Facket hade bara skickat lappar till avdelningarna. Där hamnar lappen oftast i personalrummet, ett ställe som timanställda sällan har anledning att vistas i.

Bland de timanställda är det många som vill ha ett fast jobb och ett schema att gå efter. Att inte veta om eller när man ska jobba skapar otrygghet och osäkerhet. Men Elisabeth Navström trivs fortfarande med att gå på timmar.
— Jag tycker om att bestämma själv när jag ska jobba. Jag har hittills alltid haft fullt schema.

Men hon tror ändå att de anställda utvecklas mer i sitt arbete om de har en fast anställning.
Som timanställd är det inte bara lönen som halkar efter och utbildningarna som uteblir. Du får ingen handledning. Du kan alltså gå in och arbeta och utsättas för våld eller se hur någon skadar sig själv utan att få möjlighet att tala om detta med någon. Du får inte delta på planeringsdagar, på arbetsplatsträffar eller på klinikdagar. Du är andra klassens arbetstagare. Dessutom säger Elisabeth Navström att det förväntas mycket av de timanställda:
— Vi går in på en arbetsplats och ska sätta oss in i den på bara en dag. Ändå är vi aldrig riktigt en i gänget. Man är alltid lite utanför.

Men själva arbetet tycker hon om. Även om det inte alltid är helt lätt.
— Som ung och tjej kan vissa patienter vilja pröva dig. Du anses inte alltid som lika seriös. Men i andra fall kan det vara en fördel att vara en ung kvinna.

Elisabeth Navström tror att det finns en anledning till att timanställda behandlas sämre än den fasta personalen.
— Jag vet inte... Vi är där för en dag. Vi är så många, det är alltid någon som ställer upp och jobbar. Vi håller inte ihop, vi timmare. Vi borde säga ifrån att vi inte går med på detta. Vi borde kräva mer, tillsammans. För vi är värda mycket mer.