Palestiniernas röster visar tydligt deras vilja till fortsatt motstånd mot den Israeliska ockupationen och förtrycket — ett förtryck som tilltagit under den så kallade »fredsprocessen», bland annat genom att Israel lagt slag på än mer palestinsk mark och ökat antalet bosättningar.

Förtrycket manifesterar sig också tydligt i byggandet av apartheidmuren som fortfarande pågår, trots Haagdomstolens fördömande. Flera byar har blivit helt avskurna från resten av Palestina, barn kan inte ta sig till sin skola och familjer kan inte besöka sina släktingar eller forna grannar.

Palestiniernas röster var också en protest mot korruptionen inom Fatah som varit den ledande kraften för det palestinska folket i fyrtio år. Under denna tid har skillnaderna mellan de fattiga, arbetslösa palestinierna och Fatahpartiets företrädare ständigt ökat.

Valet i Palestina var ett val under ockupation, men palestinierna lät sig inte kuvas varken av ockupationsmakten Israel eller dess allierade USA och EU, trots att både EU och USA hotat med uteblivet bistånd om det palestinska folket röstade på Hamas. Därför blev palestiniernas röst både direkt och indirekt ett tydligt ställningstagande mot de västmakter som snart även i sömnen rabblar mantrat om »fred» och »demokrati» i mellanöstern (inte minst med tanke på att Hamas är terrorstämplat av EU). Och EU och USA var inte sena att svara det palestinska folket.

Sveriges utrikesminister Leila Freivalds klargjorde genast att Hamas nu måste ändra sin politik. Att inte alla partier världen över har samma tradition som socialdemokraterna i Sverige av att gå till val på löften som man senare aldrig håller föll henna inte in. Men hon var inte ensam, hon hade till och med fint sällskap.

USA:s Georg W Bush och EU:s Javier Solana gjorde nämligen liknande uttalanden: Hamas måste stoppa all våldsanvändning och erkänna staten Israel, annars stoppas allt bistånd, krävde de i kör.
Så mycket värdesätter egentligen »riddarna från väst» demokratin — röstar folket fel så är det bara att trycka på och till och med uttala hot, för att politiken som förs ändå i slutändan ska bli rätt (det vill säga västvänlig). Att även Sverige numera sluter upp bakom imperialismens verklighets- och demokratisyn är kanske inte särskilt förvånande, men ändå skamligt.

I någon slags dimma av glömska och ignorans kräver dessutom västmakterna och Israel att Hamas ska lägga ned vapnen och fortsätta »fredsprocessen». Men, precis som Hamas företrädare säger, är det Israel och inte palestinierna som står för förtryck och våldsanvändning:
— Kvartetten [USA, EU, FN och Ryssland] skulle ha krävt ett slut på Israels ockupation och aggression, inte krävt att offret ska erkänna ockupationen och stå fastkedjad med handbojor inför aggressionen.

Var har då palestinierna att vänta från Hamas? Finns det en risk för att kvinnors rättigheter kommer att inskränkas när ett islamistiskt parti har makten?

Av dem som röstade på Hamas vill knappast en majoritet, eller ens merparten, att en strikt islamisk stat ska upprättas. Det är Hamas fasta motstånd mot ockupationen som gett dem röster, även hos kristna palestinska väljare. Därför är det inte heller troligt att Hamasledningen försöker införa sharialagstiftning i strid med folkviljan, eftersom Hamas främsta mål är palestinsk enighet mot Israels ockupation.

Förhoppningsvis kommer Hamas också att vara denna enande kraft som fortsätter kämpa mot den Israeliska ockupationen. Visst skulle man kunna önska sig att det var det marxistiska partiet Folkfronten för Palestinas befrielse, PFLP, och Mustafa Barghoutis Oberoende Palestina som istället utgjorde den enande kraften i palestinsk politik, men i dagsläget är inte vänstern tillräckligt stark för att utgöra ett alternativ.
Därför måste vi komma ihåg att huvudfrågan i den palestinska kampen är motståndet mot ockupationen. Hamas seger är ett bevis på att denna kamp fortsätter, för det är som Nasser Jumaa, företrädare för Al-aqsamartyrernas brigader, sade i somras:
— Det viktigaste är att mobilisera det palestinska folket till motstånd mot den verklighet som Israel vill påtvinga oss. Men det går inte att tala om motståndsrörelsen som någonting separat från det palestinska folket. Vad vi talar om är folkets möjlighet att göra motstånd mot ockupationen, som stjäl vårt land och omöjliggör varje palestinsk stat.