Hon kom med familjen till Sverige från Iran som sjuåring, och var bara 22 år gammal när hon började skriva på manuset till sin bok.
— Det hade varit naivt att inte tro att boken skulle bli uppmärksammad, konstaterar Marjaneh Bakhtiari lugnt.

Ja, kulturskribenter och recensenter kastade sig över Marjaneh Bakhtiari när »Kalla det vad fan du vill» kom ut förra året.
— Det finns inte så många författare med utländska namn. Och inte särskilt många skriver om karaktärer som också har utländska namn som folk inte alltid vet hur de skall uttala, säger Marjaneh Bakhtiari. Hon sitter på ett café i Malmö och rör i sin tekopp. Utanför har solen börjat attackera snöhögarna och staden sträcker försiktigt på stelfrusna leder.

Marjaneh säger att hon var väl förberedd på uppståndelsen:
— Det finns någon slags törst efter de här nya perspektiven i Kultursverige idag.
I hennes bok får läsaren följa ett antal karaktärer under en tid i deras liv. I centrum står Bahar Irandoust, en tjej med hett humör och många tvärsäkra sanningar på lager. Runtom henne finns familjen, vänner och så pojkvännen och hans släkt. Fördomarna frodas och karaktärerna tacklar det på olika sätt.

— Väldigt mycket i boken handlar om att vältra sig i de här begreppen som vi har skapat, och sen se hur olika karaktärer reagerar på någonting så konstruerat, säger Marjaneh Bakhtiari.

Hennes författarskap började en dag då hon egentligen borde skriva en uppsats i socialantropologi. Och då fanns det roligare saker att göra. Fram växte ett antal karaktärer, och början till en historia.
— De kom till i den ordningen som de presenteras i boken. Först en tjej som är väldigt anti, eller väldigt bestämd, just för att det är jätteroligt med så självupptagna människor, säger Marjaneh.

Hon säger att de flesta karaktärerna i boken är just självupptagna. Men de är det på olika sätt, kontrasterna återkommer hela tiden. Det är ett medvetet drag.
— Om Bahar är väldigt »anti», så tänkte jag att hon kunde ha föräldrar som är något mjukare än henne.

Så uppstod mamma Panthea som är besatt av att lära sig svenska och som längtar efter framtiden. Pappa Amir blev Pantheas motsats: han lever i det förflutna och är mest intresserad av Irans ärorika historia.

Och så där fortsätter det. Kontraster och idel kontraster.

Många som läser boken drar kanske slutsatsen att den bygger på Marjanehs eget liv. Huvudpersonen har rötter i Iran och handlingen utspelar sig i Malmö där hon själv bor. Men Marjaneh säger att boken inte är särskilt självbiografisk.
— Jag har utgått mycket mer från media.

Som exempel nämner hon radioprogrammet Ring P1 dit två tanter ringde en dag och klagade över att invandrare inte är tillräckligt tacksamma för att de har fått komma till Sverige.
— Och då började jag undra vad som får dem att tänka så här. Hur många människor kommer de i kontakt med som de förväntar sig tacksamhet från och som de inte får det från?

Så uppstod karaktären Bertil - farfar till Bahars pojkvän. Precis som tanterna på radion lägger han ner mycket energi på att uppröras över invandringen.
— Bertil var jätterolig att skriva! Just genom att han får häva ur sig en massa kommentarer som han uppfattar som sanningar, säger Marjaneh.

Bertil är inte den enda karaktären med fel och brister, alla personer i boken har dem, och ofta missförstår de varandra. Några hjältar är det inte tal om.
— Det är ju så tråkigt om man ska göra någon så där jättehelig och perfekt, för sådana människor finns ju inte! skrattar Marjaneh och slår ut med armarna.

Hon säger att detta var en av sakerna som var klara redan från början.
— Min bok skulle inte handla om goda mot onda, den skulle inte handla om offer, och karaktärerna skulle misslyckas.

I början av boken finns ett citat från en debatt om rasism och främlingsfientlighet i Rinkeby 1992, då Lasermannen härjade. Dåvarande kulturministern Birgit Friggebo försökte lugna stämningarna genom att föreslå att hela salen skulle sjunga We Shall Overcome. »Neeeeej» blev svaret.

Marjaneh tog med det citatet, eftersom det karaktäriserar hennes syn på vad som blir roligt.
— Det är så bra, inte ens den mest kreativa sketchförfattare hade kunnat komma på en sån grej.
— Det är det där extrema när det inte går eller funkar. Det fanns så mycket i det mötet, alla som hade kommit dit, viljan, men så saknade hon förståelse, och så blev det så fel.

Marjaneh menar att just det faktum att det inte alltid blir rätt, är upphovet till både tragik och komik. Gränsen mellan de två är ofta suddig.
— Lite har jag använt humor just för att en del saker är tråkiga och sorgliga. Men istället för att spä på och säga »tyck synd om de här karaktärerna», så kan det vara effektivt att själv vara rå och taskig mot dem.

Humorn i boken har fått en stor plats både i recensioner och marknadsföring.
— Ibland kan det kännas tråkigt att det blir för mycket fokus på det humoristiska och komiska, för det där vilar på någonting. Där finns ju ett allvar, där finns en sorg som det komiska uppstår ur.

Marjanehs eget favoritstycke är när Bahar intervjuas av en journalist. Temat för intervjun är »dubbel kulturell identitet», och journalisten vet redan vilka svar hon vill ha.
— Allt är klart, det enda som fattas är de här citaten som inte journalisten kan stå för själv, säger Marjaneh.
Men istället träffar journalisten Bahar, som direkt ifrågasätter premisserna för frågan och punkterar reporterns idéer.
— Och det sjuka är att just den biten har blivit självbiografisk i efterhand! I en del intervjuer har jag känt att herregud, den här människan har ju exakt bestämt sig för hur jag skall vara och hur jag skall bete mig, säger Marjaneh och skakar på huvudet.

Så visst finns där en mediekritik i boken, men annars är Marjaneh inte särskilt förtjust i att folk uppfattar hennes skrivande som ett inlägg i någon debatt.
— Det är lite tråkigt att hela tiden behöva upprepa att det här inte är någon instruktionsbok, det här är inget försök att förklara för »er» hur »vi» har det.

Marjaneh säger att hennes karaktärer på många sätt är schabloner.
— Jag har använt mig jättemycket av stereotyper, det är mer typer än människor i boken.

Därför blir hon lite ledsen när en del läsare känner sig kritiserade. Karaktären Pernilla har gett upphov till sådana känslor. Pernilla är en kvinna full av »positiva» fördomar, som älskar människor från andra länder, just för att de är så exotiska.
— Jag har träffat läsare som har sagt att »jag är Pernilla och jag vill be dig om ursäkt!»
— Och då har jag just stått där och snackat i en timme om att det är skruvat, det är extremt och jag har skojat till det. Och så kommer de och säger: »nej det är jag!»

Läsaren lämnar bokens personer mitt i livet, och huruvida det kommer att ordna sig för dem vill Marjaneh inte diskutera. Hon menar att det inte alltid är slutet som är det intressanta, utan vad som händer med karaktärerna under tiden. Hon är inte säker på att hon vill ha ett lyckligt slut.
— Ibland har folk ett sånt behov av att saker skall vara bra att de inte ser problemen. Det som inte är bra vill man bara släta över. Du vet, »fint, vi sjunger allsång så blir det skön stämning och så kan vi gå vidare».