»Så mycket land som möjligt med så få araber som möjligt». Orden är Ehud Olmerts. Han är ledare för det israeliska partiet Kadima, numera också vinnare av det israeliska parlamentsvalet.

Israelerna har tröttnat. Drömmarnas politik är över. Det har blivit dags att överge tanken på ett Stor-Israel som sträcker sig långt öster om Jordanfloden. Nu handlar det om att rädda vad som räddas kan. 1,4 miljoner israeler lever under fattigdomsgränsen, soldater som har tjänstgjort på ockuperat område blir psykiskt sjuka. Rasismen frodas - fyrtio procent av israelerna stödjer tanken på en etnisk rensning av landet. Ockupationen fräter inifrån.

Som så många gånger förr var det relationen till palestinierna som avgjorde det israeliska valet. Inrikespolitiska frågor har inte mycket plats på arenan. Lösningen som Kadima presenterade för de israeliska väljarna var enkel och tilltalande: Dra tillbaka mindre bosättningar från Västbanken, införliva de större med Israel. Bygg en mur vid gränsen mot palestinierna, säg tack och adjö - bomma igen.

Ensidigt tillbakadragande kallas det och skall vara klart till år 2010. Palestinierna är inte tillfrågade, de räknas inte som någon förhandlingspartner efter att Hamas vann valet. I alla fall är det vad som sägs, även om retoriken kan kännas igen från Arafats dagar vid makten.

Kanada och USA har samma inställning till den demokratiskt valda Hamasregeringen, de har nu avbrutit alla kontakter med den palestinska regeringen. Också EU har meddelat att det kan bli aktuellt att stoppa biståndet till palestinierna, om inte Hamas lägger ner vapnen, erkänner Israels rätt att existera och erkänner alla avtal som tidigare regeringar har ingått.

Den hårda attityden skapar ilska och frustration bland palestinierna. För några liknande krav har som vanligt inte ställts på den nyvalda israeliska regeringen. Omvärldens inställning till Kadima är istället mera avvaktande, man varken omfamnar eller förskjuter vinnaren av det israeliska valet. Ehud Olmert har ju lovat ett fortsätt tillbakadragande från bosättningarna - det måste väl vara ett steg i rätt riktning?

Men på de ockuperade områdena ligger misstroendet som en tjock filt över invånarna. För dem pekar allt i en välkänd riktning. Kadima påstår sig vilja ha fred, men ökade i popularitet efter att man attackerade det palestinska Jerikofängelset och tog PFLP-ledaren Ahmed Saadat tillfånga.

Samtidigt är den palestinska myndigheten i princip bankrutt eftersom den israeliska staten stjäl de palestinska tullinkomsterna. FN varnar för en svältkatastrof i Gaza, som resultat av att gränserna hålls stängda av Israel dagar i sträck, utan att medicin och mat kommer in i området. Hälften av invånarna på Gaza lever under existensminimum, och antalet ökar för varje dag. Hundratusentals palestinier på de ockuperade områdena är nu beroende av humanitär hjälp för att överleva.

Det som en gång kallades det palestinska självstyret har rasat samman. Den nyvalda regeringen kan inte samlas, eftersom palestinier från Gaza och Västbanken inte tillåts träffa varandra. Nyligen greps en av Hamasregeringens ministrar, Khaled Abu Arafa, av israelisk militär och fördes bort.

Om Kadima gör allvar av sina hot om ensidigt tillbakadragande, kommer palestinierna att leva i små ghetton, avskurna från varandra och omvärlden av israeliska murar. Tvåstatslösningen skulle snarare bli en flerstatslösning.

Kan det verkligen byggas fred under sådana förutsättningar?

Kanske är det dags att lägga till "ensidig fred" på listan över nya begrepp i Mellanöstern. En fred av typen som råder mellan fångvaktare och fånge i ett koncentrationsläger, där den ene är så utsvulten, isolerad och nedbruten att hon inte längre klarar av att göra motstånd.

Låt oss hoppas att palestinierna slipper en sådan fred.