Den höga arbetslösheten är ingen slump. När arbetslösheten ökar minskar de anställdas makt på arbetsmarknaden och kapitalet kan gå till offensiv mot rättigheter och social trygghet.
Nils Littorin
Förra året var 217 000 personer öppet arbetslösa, hälften så många var i åtgärder och 223 000 personer hade varit sjuka i mer än 90 dagar. Därtill kommer förtidspensionärer och sjukpensionärer. Många av dessa pensioneras av försäkringskassan eftersom det inte finns några arbeten. Om det funnits arbete anpassade efter deras behov hade de hellre fortsatt jobba. Så kan arbetsmarknadsstyrelsen, AMS, snygg a till statistiken lite.
Det är också många ungdomar som väljer att studera ett tag, hellre än att gå arbetslösa.
Tillsammans bildar dessa hundratusentals människor en armé av arbetslösa, för att tala med Karl Marx. En armé som används i kapitalets krig mot hela arbetarklassen.
Massarbetslösheten i Sverige är ingen slump. Inte de tvångsåtgärder och den förnedring som de arbetslösa utsätts för heller. Arbetslösheten fungerar i det kapitalistiska systemet så att ju högre den är desto större makt får kapitalisterna.
När arbetslösheten är hög så slåss vi om arbetena och priset på vår arbetskraft, vår lön, sjunker. Våra krav på en trygg arbetsmiljö sänks. Det är logiskt. Om 2000 människor söker samma anställning kan arbetsköparen välja och vraka och tar ju den som säljer sig billigast och inte ställer några krav.
Så är det just nu i Sverige. Ungdomar accepterar slavliknande arbetsförhållanden. Vi måste ställa upp på det mesta för att få ett arbete. Inte ens ungdomar som säger ja, ja, ja till allt får arbete.
Omvänt får arbetarklassen större makt om arbetslösheten är låg. Bekämpandet av arbetslösheten är ett av de absolut viktigaste kraven för arbetarklassen. När efterfrågan på arbete var hög på 70-talet var det arbetsköparen som fick tigga hos arbetaren att arbeta för just honom. Arbetsköparen fick höja lönen om han inte ville riskera att arbetaren sökte arbete någon annanstans.
Samtidigt blev arbetarna kaxigare och medvetna om sitt värde. De vågade ställa krav på förbättringar som dagens ungdomar kan dra nytta av.
Att efterfrågan på arbete var hög hade dels att göra med att den svenska industrin behövde folk, men också för att samtliga riksdagspartier ansåg att »full sysselsättning» var det viktigaste politiska målet.
Det är ungdomarna som drabbas hårdast av dagens massarbetslöshet. Antalet arbetslösa 16-29 åringar blev 16 100 fler 2005. En ökning med 17 procent. Sedan 2001 har antalet unga arbetslösa ökat med 50 000, eller 81 procent.
Inställningen hos arbetsmarknadsstyrelsen är att det är de arbetslösa det är fel på. De är inte tillräckligt duktiga på att söka arbeten. Arbetena finns där men arbetslösa vet inte hur man söker dem. Därför skall de gå kurs efter kurs i att söka jobb. Att söka jobb blir en heltidssyssla.
I den så kallade aktivitetsgarantin tvingas den arbetslöse att delta i olika kurser och möten som inte leder till något arbete. Det säger faktiskt Patric Hägglund, AMS-ekonom som utvärderat Aktivitetsgarantin. »Deltagande i Aktivitetsgarantin förmår inte öka deltagarens chanser att få ett arbete utan [anställnings]stöd.» Men vad är då syftet med aktivitetsgarantin? Patric Hägglund är ärlig: »det potentiella 'hotet' om Aktivitetsgarantin skulle kunna [orsaka ett] högre utflöde till arbete bland icke-deltagarna», eftersom »arbetslösa föredrar arbete framför ett arbetsmarknadspolitiskt program».
AMS tvångsåtgärder och kontroll av arbetslösa är till för att skrämmas och hetsa människor till att acceptera vilket arbete som helst på vilka villkor som helst, bara de slipper AMS. »Programmets största förtjänst ligger i just risken att placeras där», skriver Patric Hägglund.
Ungdomar tvingas alltså på »praktik» som inte leder till anställning, för att de ska få behålla sitt bidrag. Att slava för 5 000 i månaden är inte ovanligt. Företaget eller den offentliga arbetsgivaren behöver inte betala någonting och bredvid går arbetskamrater som har en vanlig lön som är dubbelt eller flera gånger högre.
Bakom detta sjuka system döljer sig en ideologi - nyliberalismen. I den liberala ekonomiska skolan finns det något som heter jämviktsarbetslöshet eller »naturlig arbetslöshet». Ibland går det under den mystiska förkortningen Nairu (Non Accelerating Inflation Rate of Unemployment), nivån av arbetslöshet där inflationen inte ökar. En arbetslöshet som enligt liberalerna är bra för landets ekonomi.
Det är en lömsk teori som som uppfanns redan 1968 av ekonomerna Milton Friedman och Edmund Phelps. Om arbetslösheten är någorlunda hög får den en avskräckande effekt. Hotet om arbetslöshet håller löner - och därmed prisökningarna - nere, enligt teorin.
I tidskriften ETC skriver Dan Josefsson, som ägnat mycket tid åt att bekämpa nyliberalismen: "För Friedman och Phleps är arbetslösheten alltså inte ett misslyckande, utan ett instrument med vilket man justerar inflationen. De arbetslösa har helt enkelt till uppgift att slåss om jobben på ett så framgångsrikt sätt att lönerna hålls nere. En oundviklig konsekvens av detta är att arbetslösa måste må dåligt. Annars kommer de inte att tillräckligt desperat konkurrera om jobben, vilket enligt Friedman och Phelps teori leder till att ännu fler måste bli arbetslösa". Här fyller AMS tvångsåtgärder mot arbetslösa sitt syfte: att få folk att må dåligt. Att göra folk så desperata att de är beredda att sänka sina lönekrav.
Nairu är teorin för stärkandet av kapitalets makt över de arbetslösa. Det är moderatpolitik förklädd i vetenskapliga ord. I hela EU ska denna politk följas och därmed i Sverige. Samtliga riksdagspartier sväljer detta genom att acceptera att bekämpandet av inflationen är det viktigaste, inte att utrota arbetslösheten.
I ord säger naturligtvis Göran Persson att han »strävar» efter full sysselsättning men i praktiken handlar han efter Nairu-teorin.
Om Socialdemokratin, Vänsterpartiet och Miljöpartiet ville skulle de kunna utrota arbetslösheten. Helt enkelt genom att anställa människor i till exempel vården. Men arbetslösheten behövs ju, enligt Nairu-teorin.