Men CUF nöjer sig inte med att ungdomar kan sägas upp när arbetsgivaren behagar, berättar deras ordförande Fredrick Federley:
— Jag skulle helst se att LAS (lagen om anställningsskydd) slopades för alla, inte bara för ungdomar. Det fanns en tid utan LAS när semester, anställningsskydd och sådant reglerades i avtal. Så vill vi ha det igen, säger han till Rebell.

Lagen om anställningsskydd har, precis som CUF-ordföranden säger, inte alltid funnits. LAS kom till efter 70 år av kamp mellan arbetarna och arbetsgivarna. Ända sedan 1900-talets början har nämligen arbetarrörelsen slagits för att begränsa kapitalisternas möjligheter att säga upp vem de vill, när de vill. Det var de stora strejkerna under 1960- och 70-talet som till slut tvingade kapitalisterna att gå med på en reform och 1974 beslutade riksdagen om att anta lagen om anställningsskydd.

Men CUF:s Fredrick Federley menar i god högertradition att LAS står i vägen för arbetsgivarna.
— Båda de arbetsgivarföreningar som finns i dag har sagt att de är villiga att anställa folk redan i morgon om LAS slopas. I dag vågar inte småföretagen anställa folk, eftersom de inte kan avskeda dem om orderingången sjunker igen, menar han.

Centern och de övriga borgerliga partierna ser sin chans nu när den skyhöga ungdomsarbetslösheten gör människor alltmer desperata efter ett jobb. Strategin är enkel: vägra ungdomar riktiga jobb. Skuldbelägg samtidigt individerna för att de inte arbetar. Håll nere ersättningsnivåerna, och till slut blir människor »villiga» att gå med på försämrade rättigheter och lägre löner, bara de får ett jobb i utbyte.

På så vis används arbetslösheten till att pressa tillbaka arbetarna, de börjar med svaga grupper som ungdomar som ännu inte hunnit etablera sig på arbetsmarknaden, för att sedan sprida försämringarna till resten av de anställda.
— Man kan ju inte säga nej till ett jobb bara för att avtalen inte ser bra ut. Jag tycker inte att man ska kunna välja att stå utanför arbetsmarknaden, säger Fredrick Federley lite upprört.

Frågan är om det är där problemet ligger när lediga jobb ofta har hundratals sökande och många skulle ge allt för ett riktigt jobb med riktig lön.

Fredrick Federley har dock svårt att se att anställningsskyddet är en viktig rättighet.
— Det är ju en så väldigt liten grupp som skyddas av LAS. De flesta ungdomar saknar tillsvidareanställning.

Men hur kan ännu sämre anställningsskydd åtgärda det problemet? En bättre lösning vore givetvis att istället stärka rätten till fasta jobb och heltidsanställningar, men CUF:s ordförande menar att vi ungdomar bara ställer sådana krav för att vi är så vana vid att ?få allt på en gång?. Annat var det givetvis på våra föräldrars tid, menar Federlay.
— Men ni som ställer de här frågorna verkar ju tro att man var rättslös på sjuttiotalet innan LAS fanns, men så var det givetvis inte, säger Federley när han verkar tröttna lite på frågorna från Rebell.

Hur var det då innan LAS fanns? Varför kämpade arbetarna så hårt för att reformen skulle bli verklighet?

Innan LAS trädde i kraft var rätten att säga upp ensidig. Redan 1905 fastslogs en paragraf (§ 23) som stadgade arbetsgivarens rätt att fritt anställa och avskeda arbetare. Denna paragraf ledde till massor av strider och 1932 kom en dom i Arbetsdomstolen som slog fast att arbetsgivaren när som helst kan säga upp vem som helst utan att behöva redovisa några skäl för detta, om inte lagar eller gällande avtal uttryckligen säger något annat. Det innebar alltså att du aldrig kunde känna dig säker på ditt arbete. När som helst kunde arbetsgivaren säga upp dig, oavsett hur länge du hade arbetat där eller om det fanns skäl för uppsägning.

Efter många strider från arbetarnas sida skedde några inskränkningar av paragraf 23, exempelvis blev det otillåtet att avskeda någon med anledning av att man gjorde lumpen eller blev gravid.

Efter ytterligare kamp kom ett trygghetspaket att ingå i löneförhandlingarna i början av 1960-talet. Detta begränsade arbetsgivarnas rätt att säga upp de anställda något, till exempel sades det att uppsägningar skulle vara ?sakligt grundade?. Men fortfarande kunde alltså kapitalisten välja helt fritt vilka eller vilken arbetare som skulle avskedas.

När slutligen lagen om anställningsskydd infördes på 1970-talet var detta en seger för arbetarna. Nu tvingades kapitalisterna att säga upp den som anställdes sist först, med vissa undantag.

Men högern och Fredrick Federley hävdar att rättigheter för arbetarna och social trygghet leder till arbetslöshet.
— Vi har jättehöga ersättningssystem i dag. Det gör att människor redan är tveksamma till att ta vissa jobb, säger Federley.

Lösningen på detta är alltså att tvinga ungdomar och andra att ta de jobb som erbjuds, genom att sänka nivåerna på a-kassan och socialbidraget.

Skulle man inte kunna tvinga företagen att investera en del av de enorma vinsterna i verksamheten så att de anställde fler, istället för att försämra arbetsrätten för oss som jobbar?
— Nej, det vore vansinne att tvinga dem till det, säger Fredrick Federley.