Centerpartiet och deras ungdomsförbund vill inte längre att devisen »sist in, först ut» ska gälla, utan i stället ska arbetsgivaren kunna avskeda vem han vill, när som helst.
Ejsa Nybergh
Under centerdagarna, i början av februari i år, lade Maud Olofsson fram ett förslag om en ändring i lagen om anställningsskydd, LAS. Ett förslag som i praktiken innebär en än osäkrare situation för de unga på arbetsmarknaden. Enligt förslaget ska arbetsgivaren ha rätt att avskeda unga personer (upp till 26 år) utan uppsägningstid under hela två år.
Förslagets syfte är att minska arbetslösheten bland unga och få företag att våga anställa fler unga. Olofssons vision är att 14 000 nya jobb för unga ska skapas.
Kryphålen för osäkra anställningar av unga är redan många. Under det senaste decenniet har vi sett en lavinartad försämring av ungdomars förutsättningar att få en vettig anställning. Centerns förslag ökar inte bara osäkerheten för ungdomars arbetssituation utan också det utanförskap som många unga lider av. Känslan av att leva utanför samhället utan möjligheter som att ta banklån, skaffa fast bostad och så vidare är inte ovanligt bland unga idag.
Som plåster på såren ska de avskedade ungdomarna kompenseras med ett avgångsnederlag då de utan vidare får sparken. Detta avgångsnederlag består av 8 procent av den dittills intjänade lönen vilket motsvarar ungefär en månadslön ifall personen i fråga arbetat hos företaget i ett år. Har man arbetat i två år är de 8 procenten alltså uppe i omkring två månadslöner.
Olofssons förslag är särskilt överraskande med tanke på att EU-jätten Frankrike, som genomfört särskilda ungdomsavtal, på grund av detta blivit anmälda till ILO, ett fackorgan inom FN.
Och inte nog med att Olofsson inte lär sig av storebrors misstag, hon pekar också på Frankrike som ett gott exempel. Hon talar om hur Frankrikes ungdomsavtal hjälpt till att minska ungdomsarbetslösheten. Under en period av fem månader ska dessa avtal ha bidragit till 84 000 ungdomars anställning.
Om centerns förslag går igenom kommer ungdomar, som redan är en såpass utsatt grupp på arbetsmarknaden, ha ännu mindre att säga till om på arbetsplatsen. Att vara kritisk mot arbetsmiljön är exempelvis inget för den som på grund av detta kan få sparken dagen därpå. Hur ska unga våga sig på att bilda familj om läget försämras ytterligare?