Om man jämför arbetsmarknaden i dag med arbetsmarknaden för trettio år sedan så har mycket förändrats. Då fick de flesta jobb direkt efter gymnasiet, åtminstone ett vikariat eller en timanställning. I dag räcker det inte med att ha en utbildning för att få jobb.

Rebell träffade Annica Albertsson och hennes dotter Ylva Albertsson i Jönköping, representanter för två generationer, för att prata om hur de upplevt förändringen på arbetsmarknaden.

Annica Albertsson hade olika ströjobb direkt efter gymnasiet, för att sedan utbilda sig först till barnskötare och sedan till förskollärare. I dag har hon arbetat som förskollärare i 23 år. Ylva Albertsson är utbildad lärare men trots detta hankar hon sig fram på dåliga lärarvikariat, jobb på posten och på McDonalds.
— Jag fick jobb direkt efter min utbildning, jag kunde välja och vraka och efter tre månader hade jag fast anställning, berättar Annica Albertsson.

För Ylva, som blev klar med sin utbildning trettio år senare, har det varit svårare.
— Nar jag började på lärarhögskolan så sa de att det inte skulle vara något problem att få jobb, men det var nog omkring då som arbetsmarknaden började bli hårdare för lärare. När jag gick ut skolan 2004 fanns det inte längre några lärarjobb.

Istället började Ylva att jobba på McDonalds, där hon även arbetat tidigare. Efter ett antal springvikariat på olika skolor och vikariat på posten ser hon inte särskilt ljust på framtiden.
— När man tittar på arbetsförmedlingens hemsida så finns det nästan inga fasta lärartjänster. Jag trodde ju att jag i princip skulle få jobb direkt efter min utbildning, eftersom de sade så först, jag känner mig lite lurad, säger Ylva.

Annica som kom ut på arbetsmarknaden trettio år tidigare har upplevt den här förändringen inifrån.
— I dag träffar jag ofta på unga vikarier som aldrig haft en fast anställning, även sådana som har utbildning. Så var det inte förr. Dessutom fanns det fler okvalificerade jobb då. Jag tror framförallt att kvinnor utan eftergymnasial utbildning har svårt att få jobb i dag, säger Annica.

Varför är det svårare att få jobb i dag jämfört med för trettio år sedan?
— Det har skett så många rationaliseringar och en del jobb har flyttat utomlands, säger Annica.

— Skolan och förskolan har dessutom precis som övrig offentlig sektor drabbats av stora nedskärningar. Det är alldeles för stora barngrupper, samtidigt som lärare går arbetslösa. Varför inte dubbla antalet lärare i skolan istället? frågar sig Ylva.

Båda två är överens om att satsningar inom den offentliga sektorn även hade varit lönsamt ur ett långsiktigt ekonomiskt perspektiv för kommunerna.
— Det skulle vara en långsiktig investering för framtiden att exempelvis öka antalet lärare. Nittiotalsbarnen har växt upp med nedskärningar i hela livet. De har gått i stora barngrupper på dagis och de går i stora klasser i skolan med få lärare. Det kommer visa sig om ett antal år i ökad brottslighet och ökad ohälsa, tror Annica.

Ylva som har gått arbetslös och som aldrig har haft en fast anställning vet dessutom hur dagens arbetsmarknad påverkar individen.
— Dels så får det ju rent ekonomiska konsekvenser. Jag kan inte köpa lägenhet, eller bil. Jag kan inte planera någon semester och inte spara pengar. Det känns som att man väntar på något hela tiden. Jag får aldrig bli vuxen, säger Ylva.

— Det tycker jag nog är den stora skillnaden mot när jag var ung, att ungdomstiden är så lång i dag. Vi tilläts bli vuxna och vi betraktades som vuxna av samhället även om det var knapert ibland. Det måste kännas som en kränkning att inte tillåtas växa upp, säger Annica.

Men det är inte bara en stabil ekonomi som man går miste om när man tvingas ut i arbetslöshet eller saknar fast anställning, menar Ylva.
— Om man har ett arbete så känner man att man har en identitet och man har arbetskamrater som man träffar varje dag. Om man går på springvikariat så träffar man bara nya människor hela tiden och man får aldrig den där tillhörigheten. Och om man, som jag, är lärare så fäster man sig ju dessutom vid barnen, men sedan rycks man bara bort därifrån till ett nytt ställe. Det är både jobbigt och frustrerande, menar Ylva och Annica instämmer.

— Man utvecklas som människa när man har ett jobb eftersom man känner att man har ett värde i ett större sammanhang. När jag arbetar utför jag något som är till nytta för andra. Jag tror att det är lätt att tappa gnistan om man inte har något jobb, säger hon.

I debatten om arbetslösheten i media så låter det ofta som att det inte finns några arbetsuppgifter för alla arbetslösa, men det kan inte Annica hålla med om.
— I hela den offentliga sektorn så finns det ju massor som behöver göras. Under nittiotalet har hundratusentals tjänster rationaliserats bort, trots att det inte blivit färre sjuka eller färre barn. Kommunerna, landstingen och staten borde återanställa till riktiga jobb och riktiga löner.

— Dessutom måste man kunna reglera de privata företagens verksamhet så att de inte bara kan dra utomlands när det passar dem. Här i Jönköping är det tre vinstrika företag som ska flytta delar av sin verksamhet utomlands, men de har ju jobbat ihop sina enorma vinster här. Därför måste vi kunna kräva att produktionsmedlen ska stanna i Sverige också, säger Annica.

Ylva nickar instämmande. Det finns mycket som de båda hade velat förändra och de är överens om att det är den politiska viljan som saknas bland dagens politiker, inte möjligheterna.
— Man hade ju kunnat börja med att införa sex timmars arbetsdag med bibehållen och dela på de jobb som finns, säger Ylva innan hon och Annica måste ge sig av.