1. Du är ditt eget varumärke
Den 10 april i år skakades medievärlden av kanske årets utspel. »Nu slutar jag kalla mig feminist!» utropade Linda Skugge. Högerspökena gnuggade händerna, feministerna gnisslade tänderna och den stora massan satte fingrarna i öronen eftersom de tycker att hon är outhärdlig.
Än en gång var Skugge rasande arg, lite oklart på vem. Hon anser sig nämligen ha gjort ett dåligt karriärsdrag genom att kalla sig feminist och skriva boken »Fittstim».
»Fittstim är det absolut sämsta jag har gjort karriärmässigt... en massa jobb gick förlorade, för mycket få vill anställa nån som de tror är en högljudd och konstig typ som dessutom klär sig dåligt och aldrig sminkar sig», beklagar hon sig.
Folk har, enligt Skugge, en taskig syn på feminister. Alltså: Skugge slutar kalla sig feminist, en enkel matematik för den som är sitt eget varumärke.
Skugge har dessutom ett par sanningar att utdela till de patetiska tjejer som inte har kommit till hennes slutsats: Den enda som kan fixa din framtid är du själv och politik är bara bullshit.
Huruvida Skugge faktiskt tycker så här vet naturligtvis bara hon själv. Men uppmärksamhet får hon – vilket är helt livsnödvändigt. I varumärket Skugge ingår nämligen ständigt ilskna utspel, inte en tramsig blogg om hennes växande mage och gulliga trädgård. Påståendet »syns jag finns jag» kanske ursprungligen myntades med glimten i ögat, men det är numera allmängiltigt och gäller inte bara Skugge.
I det egna varumärkets logik, handlar det om att alltid ge intryck av att ha kontrollen, att aldrig vara ett offer. Om Skugge upplever att hon förfördelas på grund av att hon har kallat sig feminist, måste hon ta tillbaka makten.
Det är samma logik som kräver att slitzbrudarna upprepar mantrat »det är bara en kul grej» till leda. Det är samma logik som gör att den en gamla Army of lovers-sångerskan Camilla Henemark sitter i TV och beklagar sig över att tidningarna ljugit och pekat ut henne som prostituerad. Problemet, enligt henne, är inte främst att hon fick sjukskrivas för depression som ett resultat av lögnerna. Problemet är att påståendena har gjort henne bankrutt – hennes varumärke har skadats allvarligt.

2. Du ensam har makt att förändra – om du är med i tv.
Linda Skugges utspel om att hon slutade kalla sig för feminist rönte stor uppmärksamhet i mediasverige. För i den nya tidens politik är Skugge feminismen. Ingen har valt henne, hon är inte organiserad någonstans och hon kan inte ställas till svars. Men hon har blivit ett varumärke med ett forum att härja i.
Den sortens logik kan uppmuntras, eller kritiseras. SVT valde att göra en dokusåpa med samma upplägg.
Toppkandidaterna beskrevs av SVT som ett program där »deltagarna mobiliserar stöd för sina idéer genom att vara engagerade, trovärdiga och alltmer kunniga. Toppkandidaterna är en tv-serie om vem som skulle kunna bli framtidens samhällsdebattör eller politiker». Och i enlighet med det som påstås vara framtiden, fick de blivande politikerna och samhällsdebattörerna naturligtvis inte vara engagerade i ett parti. De ungdomar som sökte till programmet men visade sig vara organiserade, rensades snabbt ut.
På schemat för framtidens stjärnpolitiker stod bland annat medieträning, kroppsspråk och debatteknik. Det, och inte åsikterna i sig, skulle vinna väljare enligt SVT.
Toppkandidaterna hatades av övriga medier. En debattör konstaterade att det inte var något som helst nytt med toppkandidaterna, de stod där och debatterade samma gamla frågor, med samma gamla argument. Trots att SVT påstått sig vilja komma med något nytt.
Och där spricker kanske kristallen lite: SVT hoppades skapa något nytt men upptäckte bara att ideologierna är allt annat än irrelevanta och att det är skillnad på höger och vänster.
Men vinnaren av toppkandidaterna, Petter, sammanfattade den nya synen på politik i en intervju i DN den 13 januari: »En förutsättning för att nå ut med de tankar jag har, är att jag syns i medierna» .
Åt helvete med alla ideal om att bli så många att man hörs.
Delar av pengarna som Petter vann skänkte han senare till Osynliga partiet – en politisk yttring som klippt och skuren för det medialiserade politiska klimatet: det spelar ingen roll hur många ni är eller vad ni står för. Bara ni kan bjuda på crazy utspel och bra nyheter.

3. Att kämpa tillsammans är för jobbigt.
Osynliga partiet är inte ens enligt sin egen definition ett parti. Det är »en benämning på den mångfald av vardagligt och ansiktslöst motstånd som de utan reserver är inblandade i». »Enskilda kamper för bättre villkor», kopplas samman och blir på något mystiskt vis »ett kollektivt sammanhang». Kampmetoderna kräver inte någon som helst organisation eller samordning, de kan utgöras av »maskning, arbetsvägran, snattning, piratkopiering och plankning».
Den som knycker blyertspennor från det gemensamma materialskåpet på jobbet kan stilla ett eventuellt dåligt samvete med att detta är en kamp som utgör en del i ett »kollektivt samanhang». Och den som inte gillar centerpartiets förslag på ungdomsavtal behöver för allt i världen inte anstränga sig med att arrangera en demonstration, skriva ett flygblad eller författa en insändare. Det är bara att dra på sig skidmasken när det är reklampaus på Big Brother och gå ut och slänga en sten genom rutan på motståndarens lokal.
Att bejaka varje aggressiv impuls är bara att vara del av »ett ansiktslöst motstånd».
Osynliga partiet har fått stor uppmärksamhet från medierna – särskilt i proportion till hur många individer som ägnar sig åt Osynliga Partiets »enskilda kamp för bättre villkor».
Men en antiorganisation av den här typen är praktisk, den karaktäriserar den nya politiken där ingen behöver ta ansvar och ingen behöver ställas till svars. Ingen behöver någonsin förlora en omröstning, finns det två riktningar att välja kan man välja båda två under samma fana.

4. Majoritetsbeslut är till för att brytas.
För den som är organiserad i ett mera traditionellt uppbyggt parti, skapar den nya individualistiska trenden problem. Hur gör jag när majoriteten har bestämt en sak, men jag tycker en annan? På den gamla mossiga tiden fick du snällt gå hem och slicka såren, fila på argumenten och hoppas på att majoriteten kommer att tycka annorlunda på nästa kongress.
I den nya politiken är ett sådant beteende passé. Den som förlorar får se till att kringgå demokratin, och vinna på annat sätt.
När Vägval Vänster fick pisk på Vänsterpartiets kongress i januari i år var det inte tal om att acceptera de demokratiskt fattade besluten. Nej, istället startade man en egen liten fraktion, arrangerade avhopp från partiet med jämna mellanrum för att få det att se ut som sprickor i organisationen, läckte interna dokument till Janne Josefsson och pekade ut alla sina motståndare som galna sovjetkommunister.
Och medielogiken säger, att en konflikt är betydligt intressantare än enighet. Vägval Vänster fick som de ville och en bild av ett vänsterparti i kris målades upp. Vägval Vänster lyckades dessutom få media att köpa bilden att kampen stod mellan konservativa sovjetfanatiker och människor med nya, moderna idéer. Inte mellan vänster och höger.
Kan man inte vinna mot sin motståndare, får man hugga ner den bakifrån. Vägval Vänster har fattat grejen: demokrati är skit när den leder till att jag inte får som jag vill.
En skäggig gubbe från Tyskland satte en gång i tiden i system att alltid fråga sig »vem tjänar på det här?» Han hade sannolikt satt surkålen i halsen om han levt idag.
För vem tjänar på att kampen för jämställdhet kan inledas och avslutas av en enda person?
Vem tjänar på ett samhälle där det har blivit politik att snatta på Pressbyrån?
Vem tjänar på att man upplåter utrymme åt en handfull rättshaverister som är griniga för att demokrati innebär att majoriteten bestämmer?

Den nya politiken har svaret:
Det måste vara
D U.