»Operation Enduring Freedom» kallades anfallet mot Afghanistan som USA:s koalition genomförde i svallvågorna efter 11 september 2001. Talibanerna skulle bort och Bin Laden fångas. 5 år senare rasar nu striderna värre än någonsin i den södra delen av landet. Också i norr ökar oroligheterna med attacker på utländska trupper, företrädare för regeringen och på afghansk polis och militär. Hur kunde talibanerna komma tillbaka?

»Talibanerna och andra som utövar motstånd har i många regioner förankrat sig bättre i lokalbefolkningen än regeringsmakten. Det blir allt svårare att göra skillnad mellan bybefolkning och upprorsmän. Det gör att krigföringen mot talibanerna ofelbart drabbar civila, kanske huvudsakligen civila», skriver Bengt Kristiansson, ordförande i Svenska Afghanistankommitén (SAK), i ett resebrev den 11 september.

Sedan årskiftet 2001/2002 deltar även den svenska försvarsmakten militärt via ISAF, International Security Assistance Force. ISAF är en organisation med 37 medlemsländer som på uppdrag av FN:s säkerhetsråd fick i uppgift att vara en fredsbevarande styrka i Afghanistan efter USA:s egna intåg med koalitionen. Men ISAF är varken en FN-styrka eller en fredsbevarande styrka. ISAF är tvärt om en krigförande styrka som står direkt under NATO:s befäl. Trots att den socialdemokratiska regeringen upprepat sitt mantra om alliansfrihet har vi alltså de facto varit medlemmar i NATO under flera år. ISAF följer inte bara NATO:s råd utan är i själva verket NATO:s förlängda arm i Afghanistan.

På ISAF:s hemsida (som för övrigt finns under NATO:s hemsida) kan man under rubriken »NATO:s roll» läsa att »Alliansen kommer vara ansvarig för planering och befäl över den fredsbevarande styrkan». I en NATO-rapport från 2005 framkommer ytterligare information: »Befälhavaren för ISAF träffar sin amerikanska motsvarighet i Operation Enduring Freedom varje vecka för att samordna aktiviteter och stor ansträngning läggs vid att säkerställa maximal synergieffekt[1] mellan de båda operationerna.»

Succesivt har deltagandet i ISAF ökat och idag uppgår organisationens totala styrka till ca 18 500 man, varav den svenska truppen utgör 220 soldater. En siffra som enligt riksdagen kan komma att öka till 375. Men med en borgerlig regering kan betydligt fler soldater än så komma att skickas iväg för att föra USA:s krig. I sitt valmanifest skriver »Allians för Sverige» att man önskar fördubla antalet svenska soldater i utlandstjänst till 2000. Men var dessa ska placeras och vilka man ska försvara/kriga för, preciseras inte.

Regeringen i Kabul, som valdes i oktober 2004 mitt under brinnande krig, saknar förutom demokratisk legitimitet[2] också folkets stöd. På grund av säkerhetsläget saknar man dessutom kontroll i större delen av Afghanistan. Enligt en artikel i Asia Times kallas därför presidenten Hamid Karzai ofta skämtsamt för »Kabuls borgmästare» eller »amerikanska ambassadörens assistent».

Bengt Kristiansson sammanfattar situationen :
»Befolkningens missnöje med regeringens ineffektivitet och korruption, de främmande koalitionstrupperna, de gamla krigsherrarna som är kvar, insatserna mot böndernas opiumodling utan att säkra alternativ försörjning etc är utbredd och massiv.» /…/ »ISAF-styrkornas chef, Richard Davis, hävdar att de brittiska, kanadensiska och andra ISAF-trupper som strider i de södra delarna gör det i nära samarbete med befolkningen och med deras stöd. Det är förstås en lögn.»