Anledningen till mobiliseringen från nej-sidan var, som så oftast är, en offensiv från ja-sidan. Sverige hade fått den tvivelaktiga äran att vara ordförandeland i EU under de första sex månaderna av året. Göran Persson hade därför öppet i media deklarerat att ett av hans mål med ordförandehalvåret var att övertyga folk om att EU är en bra sak, knäcka EU-motståndets kärna och kampvilja och att få ett mer lydigt folk att styra. Ja, kanske inte i så många ord, men andemeningen var i alla fall densamma.
Perssons tanke var att det sjuttiotal möten som skulle anordnas i ordförandelandet skulle visa svenskarna att deras ledare kunde påverka EU, och att ministrarna var jämbördiga med en massa utländska höjdare. Tidningarna rapporterade om hur ministrarna nu skulle ta med sina kollegor till sina hemstäder i Sverige för att kunna sätta sig ner och tala allvar.

Vid den här tiden; sex år efter den förlorade folkomröstningen om EU, sex år fyllda av stenhård EU-politik med nedskärningar, privatiseringar och arbetslöshet, hade det oroande nog börjat spridas en uppgiven känsla bland vanligt folk. Kanske formulerades den bäst av en trött och sliten kvinna i femtioårsåldern med tunga matkassar i händerna som vi träffade på när vi delade flygblad en grå och regning februaridag: »Visst är jag emot och vill protestera, men de kör ju över oss i alla fall. Jag orkar inte.»

Det var hopplösheten och tröttheten som var det största hindret för oss när vi skulle mobilisera EU-motståndet igen. Det var den känslan Göran Persson helst ville skulle sprida sig bland EU-motståndarna och i arbetarklassen. Att hopplösheten var befogad, att motståndet var föråldrat och att vi alla skulle vara stolta över honom och EU istället.

Han misslyckades totalt. Svenskarnas bild av EU förändrades visserligen under det här halvåret, men inte på det viset Göran Persson hade velat ha det. Tvärtom fungerade Göran Perssons försök som ett vitaminpiller för motståndet. Halvåret visade tydligt att klyftan mellan folk och elit hade djupnat under de sex medlemskapsåren.

Under ordförandehalvåret bodde jag i Örebro och där hade vi under hösten lagt ner tid på att förbereda oss. Studier hade hållits tillsammans med partiet och den relativt nystartade lokalorganisationen skulle utnyttja tillfället för att komma på fötter ordentligt.

Till Örebro hade visserligen inget ministermöte lagts, men unionen är ju inte sämre än att den även bjuder sina tjänstemän på lyxkonferenser runt om i Europa. I Örebro lades därför ett möte med delar av Bryssel-byråkratin för att under tidigare jämställdhetsminister Margaretha Winbergs ledning diskutera »Om män och jämställdhet». Näringsdepartementet var den formella arrangören och stod som garant för att samtalen skulle kretsa kring jämn representation i styrelserummen och andra borgerligt feministiska idéer.

Varken här eller på något annat arrangemang för den besökande eliten saknades det pengar. Totalt budgeterades 800 miljoner till mötena av regeringen och riksdagen, men inte ens de pengarna räckte. Stora summor lades på att designa och ta fram specialserviser för höjdarna att äta på, speciella stolar och den finaste maten som svenska kocklandslaget kunde tänka sig. Middagen i Örebro hölls på slottet och där serverades det vin för hundratals kronor per flaska. Bara middagsmenyn fick nävar att knytas i Örebroarnas fickor och kanske gick en och annan tanke till Majakovskijs rader »Ananas, järpe, frossa och njut. Borgare, snart är din saga slut.»

Precis som på många andra ställen runt om i landet gav detta oss tillfälle att protestera. Vi ville ju väcka liv i de sömniga och ge hopp och kamplusta till de hopplösa. Därför tog partiet och RKU initiativ till en demonstration.

Ungefär samtidigt som tjänstemännen från Bryssel påbörjade sina aperitifer – antagligen bara de till en kostnad av någon undersköterskelön – började folk samlas utanför stadsbiblioteket på andra sidan stan. Något hundratal människor hade samlats för att demonstrera mot EU och tjänstemännens frosseri för våra pengar. Jag kommer ihåg att vi fick ett par kontakter både till partiet och RKU redan på uppställningsplatsen. Ett kortslutet bilbatteri som var tänkt att driva högtalareanläggningen tvingade oss att improvisera lite, men inte ens det hindrade oss nämnvärt.

Demonstrationstågen gav sig iväg genom den kyliga och småregniga marskvällen. Slagorden ekade allt starkare mellan husväggarna när vi ryckte närmre svartån som utgör vallgraven kring Örebro slott. Väl framme började mötet och ett par talare från andra organisationer skötte sig bra vad jag vill minnas.

Under tiden hade byråkraterna av någon anledning letts ut från slottet för att gå runt det på utsidan. För att sedan ta sig in till slottsvärmen, de specialdesignade stolarna och bjudmaten igen, behövde de slinka förbi precis framför oss, men på andra sidan vallgraven. Skällsorden haglade, buropen höjdes och slagorden skallade. Tjänstemännen under sina paraplyer fick plötsligt lite högre fart in de sista metrarna genom slottsporten. Alla utom två. Margaretha Winberg stod tillsammans med sin politiskt sakkunnige kvar ett ögonblick bland den handfull poliser som skulle skydda henne och tvekade. Så bestämde hon sig för att försöka tala oss till rätta och begav sig mot oss tillsammans med ett par klart stressade unga poliser i piketutrustning.

Till saken hör att Winberg vid den här tiden hade utgjort en av socialdemokratins galjonsfigurer. Det faktum att hon först var emot EU, men att hon sedan ändrat sig och som lojal minister slutit upp bakom Göran Persson var ett budskap värt att lyftas fram, enligt regeringens kampanjstrateger.

När hon så kom fram till oss begärde hon att få använda vår utrustning för att få tala oss tillrätta. Maria Pohn, medlem i KPML(r) som precis hade ordet, avbröts mitt i sitt tal av Winberg. Hon, precis som alla demonstranter på platsen, tände till. »Nej, Margaretha Winberg! Vi har hört vad du har att säga. Du breder ut dig i medierna mest hela tiden. Nu är det din tur att lyssna på oss!» Jubel, skratt, slagord och burop i total oordning. Vattendropparna på polismännens ansikten fick sällskap av minst lika många svettdroppar när de tillsammans med en snopen Margaretha Winberg fick slinka in i slottet igen.

Senare på mötet höll jag en appell för RKU:s del, och med den stämningen som nu spritt sig bland demonstranterna gick det inte att misslyckas, trots att regnet hade fått bläcket på mitt papper att sakta rinna ut.

Under hela första halvåret av 2001 anordnades liknande protestmöten varhelst ministrarna från EU-länderna eller deras överbetalda tjänstemän dök upp. Precis som i Örebro var det vi, RKU och KPML(r), som ofta fick ta initiativet. Andra organisationer kanske sade sig vilja protestera, men när det handlade om att göra någonting konkret, utomparlamentariskt och folkligt, så föll de flesta av. Vi blev på många ställen den kraft som gjorde att det blev några protestmöten överhuvudtaget. Små och unga lokalorganisationer gjorde sitt bästa, och lyckades riktigt bra, med att organisera folkliga protester mot EU på sina orter. Genom att aktivt tillämpa masslinjen, det vill säga få så många ungdomar som möjligt att ansluta sig, växte vår organisation både i storlek och styrka, växte vår organisation både i storlek och styrka, tillsammans med EU-motståndet i Örebro.