Men alla kan inte bytas ut. Inte jag och några av mina arbetskamrater som är nöjda med vår fasta anställning – även om vi då och då längtar bort. Vi skrattar ibland gott åt att vissa av oss gick på anställningsintervju samma dag, vi hälsade blygt på varandra när vi stod och väntade på vår tur. Det har gått fyra år sedan dess och försämringarna har varit påtagliga.

Om vi idag skulle fråga våra arbetskamrater vilken anställning de har kan vi räkna med att svaret ofta blir att de är provanställda eller har ett vikariat. De yngre, som är i den ålder vi var när vi anställdes, svarar kanske att de inte vet. Det här är en utveckling som pågått under LO:s och sosseregeringens övervakning. Jag kan ärligt säga att jag inte sett röken av mitt fackombud, varken när öppettiderna förlängdes med två timmar, eller när schemat i samband med detta skrevs om totalt. Jag såg inte heller röken av mitt fackombud när arbetsledarna ställde kassör efter kassör mot väggen och begärde att vi skulle ta av våra piercingar, eller när allt fler kassörer visade symptom på förslitningsskador i ryggar och handleder. Detta har som sagt skett med fackets närvaro/frånvaro, säg som du vill, och därmed förväntar jag mig inte mycket av facket heller i kampen mot borgarregeringens försämringar av a-kassan. Jag kan inte lita på att facket tar fajten, den tilliten hittar jag istället hos mina arbetskamrater. Det är vi fackmedlemmar och arbetare som måste ta den här striden genom vår närvaro på protestmöten och manifestationer!

Min arbetsplats är i mångt och mycket en ungdoms- och en kvinnodominerad arbetsplats, med framförallt deltidstjänster och vikariat. Därmed är det vi som har utpekats som de största förlorarna om borgarnas a-kasseförslag blir verklighet. Och jag och mina arbetskamrater är redan i en utsatt situation. För att inte ytterligare försämringar ska ske är vi beroende av kollektivavtalen som facket förhandlar fram, vi är beroende av den gemensamma kraft som facket innebär. På så sätt blir frågan om a-kasseförsämringarna och främst höjningen av a-kasseavgiften en oerhört konkret fråga. Som kassör kan jag bytas ut från en dag till en annan om det inte vore för kollektivavtalen. Genom avgiftshöjningen kommer andelen fackanslutna att minska, den gemensamma kraften förlorar tyngd och min arbetsgivare blir starkare.

När det gäller att hålla folk borta från facket så har fackförbunden redan gjort halva jobbet. Nu svingar näringslivet, med borgarregeringen i marionettrådar, rivningskulan mot fackföreningsrörelsen. Många av mina arbetskamrater har det redan tufft, med hyror och räkningar som inte går ihop när lönen varierar för varje månad. Detta måste bekämpas, och i denna kamp är facket en arena. Nu gäller det att kämpa mot a-kasseförsämringarna, för rätten till facklig organisering, för en framtida kamp för socialism.

Vi är några på jobbet som inte kan bytas ut, som än så länge skyddas av kollektivavtalen. Och för varje månad, varje halvår och år som går så känner jag hur frustrationen växer hos min arbetsgivare. Jag och mina arbetskamrater arbetar tålmodigt kvar, och vi knyter kontakter, ett nätverk formas sakta…