De framställer det som att de partier som bäst kan presentera sina tankar, och därför lyckas vinna folkets förtroende, får möjlighet att genomföra sin politik. Det låter ju rättvist på nåt sätt. Alla presenterar sina idéer, och de som får flest anhängare vinner valet. Men är det verkligen så enkelt?

I själva verket handlar politik inte bara om olika åsikter och skilda lösningar på samhällsproblem. I grunden handlar politik om motsättningarna inom det kapitalistiska samhället som skapar grupper med helt skilda intressen. Intressen som står mot varandra, och som företräds av olika partier och ideologier, mer eller mindre öppet.

Inför valet påstod moderaterna att de slogs för den lilla människan, för de som står utanför arbetsmarknaden eller till och med utanför samhället. På så vis vann de röster från väljare som tidigare röstat på socialdemokraterna. Men i dag när vår möjlighet att vart fjärde år påverka politiken har passerat är det uppenbart vad högern menade med talet om att skapa fler jobb. Genom att försämra a-kassan kraftigt ska en låglönemarknad skapas.

Många arbetslösa kommer ställas helt utan arbetslöshetsförsäkring, och andra kommer trots att de får a-kassa knappt klara sig eftersom ersättningen sänks kraftigt. På så vis skapas de ”incitament” att jobba som Fredrik Reinfeldt talade om i valrörelsen. I andra sammanhang skulle det kallas för utpressning.
Samtidigt som de arbetslösa får det hårdare halveras förmögenhetsskatten och hushållsnära tjänster ska subventioneras.
Ingen kan längre ta miste på vilka det är moderaterna företräder, och var pengarna ska tas.

Moderaterna, folkpartiet, kristdemokraterna och centerpartiet är öppna politiska företrädare för kapitalisternas intressen. De hjälper till att skapa en låglönemarknad som förser arbetsgivarna med billig arbetskraft som lätt kan sägas upp, och som är så rädda för att bli arbetslösa att de inte vågar protestera mot missförhållanden. De genomför skattelättnader för miljonärerna, och sänker ersättningen till arbetslösa och sjuka.

Regeringen genomför kort och gott en omvänd Robin Hood-politik, inte för att de tror att det är ”bäst för Sverige” utan för att de gör allt för att de rika ska kunna berika sig ännu mer.

Politik handlar alltså i grunden om skilda intressen. Kapitalisternas intressen och våra intressen. Men det är inte först nu, när högern vann valet, som de rika representeras i regeringen. Det är inte först nu som kapitalisterna vinner inflytande.

Sverige är ett kapitalistiskt land med liberal demokrati. Det innebär att stora och viktiga delar av samhället är helt undandraget demokratisk kontroll. Vi får inte avgöra om Saab ska lägga ned sin fabrik i Trollhättan genom att rösta, och vi kan inte påverka Ica om de vill lägga ned affären i det område där vi bor. Vi har med andra ord inget inflytande över det ekonomiska livet.

Kapitalisterna däremot har mycket att säga till om i politiken. Får de inte som de vill hotar de med att flytta utomlands eller lägga ned fabriken.

Dessutom äger kapitalisterna alla stora tidningar, tv- och radiokanaler, tankesmedjor, lobbyorganisationer, bokförlag och flera andra kanaler genom vilka de kan sprida sina idéer.
Följdriktigt är det också kapitalistorganisationen Svenskt Näringsliv som från början föreslagit de försämringar av till exempel a-kassan som högerregeringen nu driver igenom.

Men högern kan inte genomföra försämringar för oss utan att stöta på motstånd. De kan inte företräda kapitalisternas intressen utan att stöta samman med oss som har motsatta intressen. När de vill flytta en fabrik utomlands för att kunna tjäna ännu fler miljarder att sätta in på sitt bankkonto stöter de på arbetare som förlorar allt på precis samma flytt. När de vill privatisera våra stora sjukhus för att göra några vårdkapitalister ännu rikare står vi på andra sidan som är beroende för en vård lika för alla. Och då gäller det att göra motstånd.

Vi kommunister står på motsatt sida kapitalisterna. Vi struntar i om ägarna till Ericsson får ut två miljarder i aktievinster, eller inte. För oss kvittar det om ett företag kan öka sin vinst genom att säga upp anställda och öka arbetstakten än mer. Vi slåss för våra intressen, för att vi ska ha arbete, drägliga bostäder, bra skolor och sjukhus och något vettigt att göra när vi är lediga. Vi slåss för att regeringens inte ska röra vår a-kassa, det är inte vi som ska lida för att kapitalismen inte kan uppfylla den mänskliga rättigheten att ge alla jobb.

Nu när den borgerliga regeringen börjat förverkliga sina visioner är det upp till alla oss att se till att de inte lyckas. Kapitalisterna ska inte få vinna mer makt på vår bekostnad. Vid varje sjukhus de vill privatisera, vid varje nedskärning de vill genomföra i skolan och vid alla försämringar av våra försäkringssystem de vill driva igenom ska vi bjuda motstånd.

I intressekampen mellan kapitalisterna och oss är det dags att försvara det vi uppnått, och slåss för att ta tillbaka ännu mer. I grunden handlar det om kampen för ett rättvisare samhälle.