»Jag bestämmer mig i alla fall för att inte ge mig. Jag är skyldig att visa de kvinnor som tidigare var mina arbetskamrater och som upplever att de sitter fast att det finns hopp om ett bättre liv, ett liv där jag är nära mina känslor utan att förlora mig i dem. Men jag vill också visa alla människor att det går att leva ett sunt liv, trots ett och annat skelett från det förflutna...»
Ur boken Spelat liv

Louise Eek har skrivit en stark och självutlämnande bok, Spelat liv, som handlar om hennes kärlekslösa uppväxt men framför allt om hennes tid på svenska porrklubbar, under 70- och 80-talen. Hon var även prostituerad i 2,5 år. Louise som växte upp i Jönköping är i dag i 40-årsåldern. Hon lever med sina barn och trots att hon har två utbildningar har hon svårt att få jobb på grund av att hon inte håller tyst om sitt förflutna.

Hon hade modet och styrkan att skriva öppet om en värld som är stängd för de flesta. Läsaren ges en inblick i verkligheten på strippklubbarna – som sällan endast innebär striptease. Eller som Louise Eek själv säger:
– Bara att strippa tjänar du inte en spänn på.
Boken lämnar ut många detaljer men lämnar också en hel del frågor. Hur det har gått för henne och hur lever hon idag, till exempel? Bokens mening är ju dock inte att beskriva Louise som person utan mer att belysa ett fenomen i samhället.

Som läsare blir jag nyfiken på människan bakom boken, och jag är lite nervös när jag ringer upp Louise Eek för en intervju. Min nervositet visar sig dock vara helt i onödan; Louise är trevlig och rak. Hon inger respekt och skrattar ofta, trots det allvarliga ämnet. Hennes styrka går inte att ta miste på, och jag ställer min första fråga:

Hur var det möjligt att skriva den här boken som bitvis mycket detaljerat berättar om övergrepp du varit med om?
– Jag skrev den för att jag har ett stort socialt rättspatos. Jag anser mig själv ha blivit orättvist behandlad av till exempel mina föräldrar. När det är någon som drabbas ännu värre än jag själv vill jag försöka göra något åt det. Jag har gått i terapi för att bearbeta alla upplevelser. Att skriva boken var naturligtvis också terapi men negativ terapi. Det rev upp allt gammalt och mörkt. Men jag har försökt att gå vidare, helt enkelt för att orka fortsätta att leva. En framträdande psykolog har berättat att det innan min bok bara var en kvinna på 1900-talets början som först på sin dödsbädd skrivit om sin tid som prostituerad. Men det var alltså först när hon låg för döden som hon berättade om sitt liv. Jag är på så vis den enda i Sverige, vad jag vet, som skrivit under livet och ändå kan anses ha ett »normalt» liv idag.

Vad har du fått för respons på boken?
– Väldigt lite respons i förhållande till hur mycket som har skrivits om mig. Jag förväntade mig väl inte direkt Nobelpriset, men litet mer respons på boken än vad jag fått. Jag anser att jag har gjort något bra för andra och trodde ändå att jag skulle få litet credit för det. De som ändå recenserat boken kan jag nästan namnge och de är alla kvinnor! De som varit förbannade och uppretade har varit män.

– Det har varit tyst om boken, däremot har jag blivit reducerad till den jag en gång var; till en före detta strippa. Gång på gång säger journalisterna: berätta din historia. De är som schakaler. Det är inte bara jobbigt att riva upp allt gång på gång det är inte heller fruktbart. Det är ju egentligen inte jag som är intressant utan det jag faktiskt vill säga med boken.

Vad hoppades du att boken skulle åstadkomma?
– Jag hoppades att den skulle få folk att begripa vad det är som händer inne på klubbarna. Jag skrev den inte för att jag själv är så intressant utan för att jag vill säga något. Jag förstår att okunskap existerar, men då är det viktigt att folk frågar mig – inte tolkar mig - om man exempelvis inte förstår.
När jag »arbetade» på Sextemplet i Jönköping kom en kvinna från ett feministiskt radioprogram, »Freja», och ville göra en intervju. Jag märkte snabbt att inte ens hon förstod. Varje gång hon satte på sin bandspelare höll jag tyst för jag har en så karakteristisk röst. Men jag lovade henne att jag en dag skulle berätta allt. Något år senare var jag sjuk i cancer och på sjukhuset bestämde jag mig för att hålla mitt löfte. Jag tänkte att det var bäst att skynda mig på!

– Jag visste att boken skulle kritiseras och att någon kanske inte skulle tro på allt i den. För att ge extra tyngd åt boken har jag därför tagit med autentiska material från socialtjänsten och läkarjournalerna. Detta är de kursiverade delarna i boken. Det är inte slut på skrivandet för Louise. Hon berättar att hon just nu håller på med en till bok:
– Nästa bok kommer att ta upp hur svårt det är att komma tillbaka i samhället efter sådana här erfarenheter.
– Idag har jag två utbildningar och får ändå inga jobb. Sverige är ett litet land där många vet om mitt förflutna utan att jag nämner det själv. Det är ett högt pris jag har fått betala.

– Man brukar säga att efter ett drogmissbruk är du före detta missbrukare i cirka 10 år. Men före detta strippa eller prostituerad är du i samhällets ögon hela livet. Det finns ingen övre gräns. Ibland känner jag att jag har lurat mina före detta medsystrar litet. De kanske tror att det är enkelt att börja om i livet.

Vad kan då samhället göra för att hjälpa prostituerade kvinnor ur sin situation?
– Jag tror på förändring. Man måste stötta dem till utbildning, bygga upp nya sociala nätverk, en ny grund att stå på, nya gemenskaper. Alla måste ges möjlighet att utveckla sina talanger här i livet. Chansen att göra någonting kreativt - för det är vare sig kreativt eller roligt att sälja sex. Det enda du lär dig av att sälja sex är att stänga av dina känslor; att inte titta bakåt i tiden eller framåt utan att bara befinna dig i ett oändligt nu.
– Många av mina före detta medsystrar är outbildade. I vårt kunskapssamhälle är det extra viktigt att ha en utbildning.
– En viktig sak för dem vore att bli erbjudna terapi men då måste det vara med kunniga människor som förstår och tar in även maktbegrepp.

– Det är viktigt att man hjälper kvinnorna att bli skuldfria. Det spelar ingen roll vilka sorters skulder det är: om det är en knarkskuld eller en skuld till en karl.

Vad finns det för hjälp att få i samhället idag?
– Olika prostitutionscentra finns i Stockholm, Göteborg och Malmö. Där kan kvinnor få komma och prata. De erbjuds hjälp med praktiktjänster i kommunerna. Men sedan då? Ska de tjäna 7 000 i månaden hela livet?
– Ett led i att kvinnorna ska kunna sluta med den livsföring de levt i under många år måste vara att bygga upp nya sociala nätverk – annars går de ofta tillbaka till det gamla livet när den omedelbara tröttheten försvunnit.
– Min största kritik mot de Procentra som är fungerande idag är dock att man inte har utvärderat sin egen verksamhet. Då är det lätt hänt att man även som professionell blir hemmablind. Tanken har ofta slagit mig för vems skull har man verksamheten, är det för personalens, socialens eller är det för kvinnornas skull?

Hur tror du porren påverkar oss, våra könsroller och kvinnosynen?
– Den påverkar oss alla enormt mycket. Oavsett om det är direkt eller indirekt. Jag menar, var kommer det ifrån att kvinnor ska raka sig överallt, operera bröst och läppar så de knappt kan prata, eller använda stringtrosor. Allt kommer initialt från pornografin. En strippa blir en karikatyr på sig själv. Man plockar isär sig själv så att varje del blir något extra, till exempel stora bröst.
– Som förälder måste du ta ansvar och våga vara 47 år, våga se ut som du gör, våga vara naturlig. Galenskap bara förökar sig annars, barn tar efter sina föräldrar.Vi pratar vidare om kvinnobilder i samhället och kommer in på ämnet MTV och musikvideor, något som Louise är märkbart upprörd över.

– På MTV är det pimps och whores som gäller. På Ztv likaså, med sina barnförbjudet-stämplade program. Varje kille har ett harem av tjejer kring sig som en hallick. Jag blir arg varje gång jag ser det. Tjejerna ser ut som klippta och skurna från en porrfilm.
– Det måste finnas en motvikt, en reaktion och en diskussion. Det är här politiken kommer in.
– Självklart tycker jag att folk ska ha mer sex, så länge man klarar av att ha det på ett jämställt sätt.

Betraktar du prostitution som ett arbete?
– Skojar du med en gammal kvinna? Haha! Nej allvarligt talat. Eftersom det inte genererar något konstruktivt till samhället så ser jag det inte som ett yrke, det är ett tillstånd.

– Rent kvasimarxistiskt skulle man kunna raljera och säga att prostitution är det bästa tänkbara arbetet, då du äger dina produktionsmedel. Men då glömmer man bort att Marx var dialektisk materialist i sin teoribildning. Det handlar aldrig om att sälja en sexualitet. Vid ett löpande band har du din integritet kvar, det har du inte när du säljer sexuella tjänster. Då blir du ett med bilden av det du vill sälja. Det blir så absurt, vi behöver inte exploatera någon mer än vad som redan gjorts. Det måste finnas någon plats kvar av människokroppen som inte är till salu.
– Det är jättebekvämt att ha myten om den lyckliga horan kvar, det är en rasism som funkar i samhället.

Vilka är sexindustrins konsumenter?
– Var åttonde man i Sverige har köpt sex enligt statistiken. Första gången jag hörde siffrorna blev min reaktion ”jaså, inte fler?”, min referensram är ju den att de enda män jag träffade tidigare i livet var just de männen som köpte sexuella tjänster.
– Annars är det mer en fråga om kön än om klass. Det kommer män från arbetarklassen som får känna sig mäktiga och viktiga när de köper sexuella tjänster av kvinnor. Men det finns också de män som luktar pengar lång väg.
– Däremot tror jag att alla dessa män har en konservativ och skev bild av könsroller. Jag tror inte att du hittar en man som verkligen brinner för jämställdhet på en porrklubb, i så fall skulle jag verkligen ha kommit ihåg den personen.Vårt samtal går över till att handla om den andra parten i sexindustrin, kvinnorna. Vilka är det egentligen som hamnar i sexindustrin och varför?

– Fattigdom är en premiss, men inte den enda premissen. I Sverige svälter ingen. Men fattiga i Sverige har ändå mer gemensamt med fattiga i Mexico än med rika i Sverige.
– Men inte alla fattiga hamnar i sexindustrin. Många har dessutom blivit utsatta för övergrepp. Många har haft frånvarande föräldrar.
– Jag tycker att det är obehagligt när jag tar in den kunskapen att våldtäkter som riktar sig mot minderåriga har ökat markant.
– Kvinnor måste också sluta att försvara sina män och blunda när de förgriper sig på barnen. En förgripare kan se ut hur som helst, det är viktigt att komma ihåg.

Tror du att det är möjligt med ett samhälle utan prostitution?
– Absolut! Det är bara att jämföra med upplösningen av trälsamhället. Många av trälarna tyckte säkert att det var tryggt att vara träl, att detta liv var modellen! Trälarna visste vad som förväntades av dem. Viktigt i sammanhanget är ju att det var samhället som beslutade att det inte var OK att äga andra människor. Vårt svenska välfärdssamhälle har velat omfördela resurser så måste det fortgå!
– I ett svenskt välfärdssamhälle ska alla vara fria. De som jobbar på porrklubbarna ser sig visserligen som friare än du och jag men det är ingenting annat än en illusion. De är inte medvetna om att det de gör påverkar oss alla negativt.

Jag tackar för ett intressant och givande samtal. Louise Eek är en stark och modig kvinna, vars kamp är värdefull och ett viktigt exempel. Boken Spelat Liv är garanterat en nagel i ögat på en del och förtjänar att läsas och borde läsas av många. En starkare och mer trovärdig bok har jag sällan läst. Om ni inte har läst »Spelat Liv» så gör det och håll utkik efter hennes nästa bok.