»Makten måste för varje dag utgå mer ifrån folket, det är den verkliga betydelsen för denna revolution. Folket måste bli de som bestämmer över ekonomin, den folkliga ekonomin, den sociala ekonomin, och den produktiva ekonomin. Folket måste bli herre över jorden, över fabrikerna och kapitalet för att med dessa medel fylla den avgörande uppgiften: Bygga republiken där alla har lika möjligheter.»

Orden är Hugo Chávez. De slungades ut från Venezuelas presidenten inför minst en miljon demonstrerande revolutionsanhängare i huvudstaden, under en av alla de väldiga demonstrationer som hållits i Caracas under revolutionens gång.

Vid ingången till den bolivarianska revolutionen reser sig datumet den 5 december 1998. Denna dag segrade folkets alternativ i presidentvalet och markerade slutet på ett halvt sekel av korruption och plundring av såväl statskassan som folkets drömmar. Denna dag segrade den förre fallskärmsjägaren och översten Hugo Chávez Frias. En man född i fattigdom och kommen ur den indianska ursprungsbefolkningen.

Men det började flera år tidigare och valet av Chávez markerar resultatet av många års kamp. Venezuela har liksom övriga Latinamerika en historia präglad av kampen mellan en liten korrumperad överhet som gått i koppel åt den stora grannen i norr och ett folk som krävt sin rätt att ta del av rikedomarna. Landet är en formell demokrati sedan 1958 och är rikt på naturrikedomar, bland annat olja. Venezuela är en av världens största oljeexportörer, för USA är landet den tredje största oljeleverantören. Landet är högindustrialiserat, med över 80 procent av befolkningen bosatta i städerna.

Trots dessa enorma rikedomar är det en skriande fattigdom som är vardagen för det stora befolkningsflertalet. Under 1970-talet nationaliserades oljeindustrin och landet upplevde en ekonomisk blomstring. Men på grund av de korrumperade politikernas misskötsel av landet drevs det rika Venezuela ner i ekonomisk kris under 1980-talet. De revolutionära krafterna som tidigare funnits med gerilla och folkliga organisationer lyckades inte bjuda motstånd. Den existerande arbetarrörelsen, med både ett socialdemokratiskt parti Acción Democrática, och en reformistisk fackföreningsrörelse, gjorde ingenting för att ta upp kampen. Den högsta ledningen gjorde gemensam sak med högern och kapitalisterna och längre ner i rörelsen använde man sig av de rullande tummarnas taktik.

Under ytan bubblade dock missnöjet och 1989 exploderade det. Den utlösande faktorn var en kraftig höjning av priserna inom kollektivtrafiken. De fattiga massorna strömmade ner från bergssluttningarna runt huvudstaden i ett folkuppror som kallas Caracazo. Överheten, med bland annat socialdemokraterna i spetsen, svarade folket med våld och det talas om tusentals döda under dessa dagar i slutet av februari 1989. Överheten vann en Pyrrhusseger, de kommande åren stärktes de revolutionära krafterna och 1992 försökte en grupp militärer kring Hugo Chávez att gripa makten. Överheten kallar detta för ett kuppförsök, men bland arbetare och vanligt folk ser man inte detta som något annat än början på den sociala omvälvning som senare döptes till den bolivarianska revolutionen. Chávez och hans kumpaner misslyckades, greps och dömdes till fängelse.

Men under tiden i fängelset växte Chávez rykte och han lämnade fängelset som folkhjälte. Så fort han stigit ut genom fängelsets portar började han och hans närmaste politiskt förtrogna att turnera runt Venezuela för att i kvarter efter kvarter, stad efter stad, by efter by, bland de fattigaste bygga upp det som idag är en massrörelse för den bolivarianska revolutionen. Den massrörelse som på bara några år gjorde fängelseinternen till president.

I februari 1999 installerades Chávez som president. Kort efter maktskiftet lanserades den bolivarianska revolutionen, främst som ett sätt att låta folkmajoriteten ta del av landets oljerikedomar. Det var ett fattigt och sargat land med 1,5 miljoner analfabeter, 80 procent av befolkningen i fattigdom och misär, hög arbetslöshet, ett utbildningsväsende skapat och format för de rikas barn, en hälso- och sjukvård för de rika där den fattiga majoriteten var exkluderad, en bostadssituation där de fattigaste tvingades leva i plåtskjul och där många arbetare och bönder saknade avlopp och rinnande vatten. Detta skulle den bolivarianska revolutionen försöka ändra på!

Reaktionärer i Sverige, som överhuvudtaget vet något om vad som händer i Venezuela, brukar använda det misslyckade kuppförsöket för tolv år sedan som ett bevis på att Chávez är en, i varje fall tänkbar, diktator.

Dessa har definitivt inte besökt Venezuela, och om de har gjort det så har de inte träffat de fattiga på sluttningarna runt Caracas som genom ekonomiskt stöd av Chávez regering getts möjlighet att organisera sig i en bostadskooperation och bygga nya bostäder med både elektricitet och rinnande vatten och riva de gamla plåtskjulen som de tidigare bott i generationer. Regeringen har startat två projekt, ett nationellt program för nybyggnation, kallat plan Avispa, och ett för renovering, plan Reviba.

Inte heller har de träffat någon av de över en miljon människor som har getts möjligheten att lära sig grunderna för att läsa och skriva under det gångna året. När Chávez valdes till president fanns det 1,5 miljoner analfabeter i Venezuela. 2003 sattes kampanjen Plan Robinson igång, med målet att innan 2004 sett sitt slut utrota analfabetismen. Allt tyder på att man håller på att lyckas.

Inte heller har reaktionärerna på Göteborg-Postens ledarredaktion som vid statskuppsförsöket i april 2002 skrev att »Folket drev bort Chávez», träffat någon av de tusentals människor vars liv har räddats genom satsningarna på sjukvård. Människor vars liv räddats av de kubanska läkare som gratis åkt till de fattigas kvarter i Venezuela för att i den internationella solidaritetens namn göra det som de venezuleanska läkarna borde göra. Fattiga människor som tidigare varit helt uteslutna från all sjuk- och hälsovård erbjuds nu gratis vård. Detta projekt heter Bario adentro och Chávez har själv förklarat varför man tvingades vända sig till Kuba och be om hjälp: »Vi skickar läkarna till hjärtat av barrioslummen, där de verkligen behövs, oppositionen skriker sig hesa över det faktum att läkarna kommer från Kuba, men vad annat kan vi göra när de venezuleanska läkarna är allt för mycket ’primadonnor’ för att gå till problemets kärna… de vill alla starta privata kliniker och tjäna slagkraftiga US-dollar … det kan inte vara rätt!»

Inte heller har överklassarna i Liberala Ungdomsförbundet träffat någon av alla de bönder som genom jordreformerna har givits möjlighet att leva av sitt arbete och försörja sina familjer. Under revolutionen har hittills över 1,2 miljoner hektar mark överlämnats åt bondekooperativ som bildats av jordlösa bönder. Man räknar med att uppåt 70 procent av bönderna har gynnats av jordreformen. Före dessa reformer ägde åtta familjer över 150 000 hektar, vilket innebär en yta 18 gånger större än huvudstaden med sina fyra miljoner invånare. Dessa lät hellre den bördiga jorden ligga i träda än att överlåta den åt jordreformen. Dessa stora jordägare är organiserade i Fedenaga, dessa är ansvariga för att ha mördat över 120 bondeledare sedan 1999 och var en av de organisationer som stod bakom statskuppsförsöket i april 2003. För att försvara sig och revolutionen har bönderna organiserat sig i Bondefederationen.

Det är just i den folkliga organiseringen till försvar av revolutionen som dess styrka ligger. Det är arbetarklassen och de fattigas massor som driver revolutionen framåt. De organiserar sig till exempel i nya revoluitionära fackföreningar, men de viktigaste organisationerna är de så kallade bolivarianska cirklarna, där miljontals venezuelaner samlas till försvar av revolutionen.

President Chávez är endast ledaren för revolutionen. En sådan ledare är trots sin enorma betydelse utbytbar. Eller som Chávez själv sagt: »Jag är säker på att om jag mot förmodan skulle böja mig för reaktionen, skulle nya krafter och nytt ledarskap träda fram framför mig».

Under revolutionens gång har nya ledare vuxit fram ur folkdjupet. Precis som alltid i sådana här situationer skapar folket sina egna ledare, de som ståndaktigast och bäst företräder och förkroppsligar folkets vilja.

Den 15 augusti i år valdes Chávez för tredje gången till president. Han är med andra ord vald, återvald och nu har alltså även en förkrossande majoritet i en folkomröstning gett honom sitt stöd. Ett liknande exempel på demokratisk legitimitet hos ett lands ledare är nog svår att finna. Oppositionen fick stryk med nästan 20 procent vilket i folkomröstningssammanhang är knock-out. Det är ett större kok stryk än vad etablissemanget i Sverige fick i EMU-folkomröstningen.

Chávez kommenterade resultatet med följande ord: »Venezuela har förändrats för alltid. Det finns ingen återvändo. Folket har utvärderat mina insatser och eftersom jag klarade min examen, tänker jag nu hänge mig själv åt mitt arbete med än mer beslutsamhet.»

Trots detta gapar oppositionen i Venezuela om valfusk och diktaturfasoner. Göteborg-Posten, som är en av deras megafoner i Sverige skrev om folkomröstningsresultatet som en »förlust för demokratin». Tvärt om är Venezuela ett demokratiskt mönsterexempel, inte minst för den nordliga grannen USA, där den sittande presidenten kom till makten genom valfusk och en minoritet av rösterna.

De gamla korrumperade makthavarna har i de flesta fall bytts ut, även om detta ofta krävt hårda strider, som vid olje-lockouten runt årsskiftet 2002-2003. Strax efteråt förklarade Chávez: »Oljekuppen har gett oss möjlighet att verkligen nationalisera oljan och avskeda 3000 chefer. Under fyra år i regeringen hade vi inte lyckats slå ut oljeeliten. Nu har vi gjort det.»

Dessa politikens primadonnor lade benen på ryggen och slutade som de flesta latinamerikanska reaktionärer på en CIA-betald solstol i Miami.
Här liksom där hade socialdemokratiska politiker och fackföreningspampar toppridit arbetarrörelsen, kastrerat organisationerna och vingklippt politiken.Venezuela och folkets revolution kräver vår solidaritet.