Under EMU kampanjen hänvisade ja-sidan ofta till Finland som ett utmärkt exempel på valutaunionens fördelar. Finland var en sann europeisk framgångssaga, ett riktigt föredöme för oss svenskar. Givetvis var detta inget annat än förljugen propaganda från en allt mer desperat överhet, och kanske ett försök att plocka några subversiva historiska poäng hos äldre väljare. (»Finlands sak är vår», och så vidare.) Hursomhelst har jämförelsen med Finland fått förnyad aktualitet, dock i en annan fråga. Denna gång gäller det alkoholpolitiken, där Finland i likhet med vad som nu planeras i Sverige har sänkt alkoholskatten.

När alkoholen blir billigare i utlandet och tullen saknar resurser att bekämpa smuggling ökar alkoholkonsumtionen, givetvis. Sänkt alkoholskatt kan då låta som en rimlig åtgärd för att motverka smugglingen på kort sikt, men det erbjuder ingen lösning på problemet med den ständigt ökande alkoholkonsumtionen. Man försöker öka den lagliga försäljningen genom större tillgänglighet och lägre priser men vidtar inga kraftåtgärder mot alkoholkonsumtionen i allmänhet. Mönstret upprepar sig runtom hela Europa, en kedjereaktion där land för land mister stora delar av sina skattebaser då de tvingas konkurrera med närliggande länders alkoholsystem. Sydsvenskar reser till Danmark och köper sprit, danskarna åker till Tyskland, tyskarna till Polen och Haparandabor till Finland.

Finlands skatt på starksprit är numera ca 100 kronor lägre än den svenska; 103 kr/liter starksprit att jämföra med Sveriges 200 kr/liter. Kort efter Finlands skattesänkning i början av 2004 sänktes taxfreepriserna på Finlandsbåtarna med 20 procent, och Alko - Finlands motsvarighet till Systembolaget - började förbereda sig för en strid ström av törstiga turister från Haparanda. Finnarna själva var inte långt efter och sammanlagt ökade Alkos försäljning med 22 procent de två följande månaderna. Skatten på starksprit har nu minskat med 40 procent och i augusti hade spritkonsumtionen ökat med ca 25 procent jämfört med förra året.

I lika stor utsträckning har den alkoholrelaterade brottsligheten stigit, där enbart våldsbrotten hade ökat med 22 procent i augusti.

Situationen har blivit så akut att polisen får rationalisera när de tar in folk till fyllecellen. Cellerna har blivit så överbelastade att endast de som bedöms vara »i riktigt dåligt skick» omhändertas. Likaså har polisen mottagit rapporter från finska AA som säger att allt fler ungdomar söker hjälp för sitt alkoholberoende. Till följd av detta krävde nära hälften av alla medlemmar i finska riksdagens social- och hälsovårdsutskott att alkoholbeskattningen skulle skärpas igen. Statsminister Matti Vanhanen visade dock ingen respons för kravet, och vidhöll att den låga skatten skulle kvarstå. Skattesänkningen i Finland är ett bra, konkret och belysande exempel på varför Sverige inte bör sänka alkoholskatten. Även i Sverige har alkoholkonsumtionen ökat avsevärt de senaste åren, trots den relativt höga alkoholskatten. Sen 1994, då svenska folket begick det ödesdigra misstaget att lita på sina herrars löften, har alkoholkonsumtionen ökat med 30 procent bland ungdomar i åldern 20-24.

Mot bakgrund av detta, och de sociala konsekvenser som sänkningen medfört i Finland, vore det bortom all rim och reson att genomföra ett liknande experiment i Sverige. Ändå är det precis det som håller på att ske.

Politikerna kallar det en nödvändighet, andra talar om individuell frihet, och bakom de politiska dimridåerna pågår en febril verksamhet för att påskynda den process vars konsekvenser vi nu bevittnar. Se Finland som ett varnande exempel, låt inte borgarna supa ner den svenska arbetarklassen.