Svenskarna dricker mer än för tio år sedan, och ungdomar dricker mest. Det statliga alkoholmonopolet ifrågasätts när en muthärva i Systembolaget nystas upp. Regeringens utredare vill sänka skatten på sprit. Varannan närbutik i Malmö säljer smuggelsprit under disk.

Och det går bra att fylla bilen med sprit, vin och öl, på väg hem från semestern. Vad hände egentligen med den svenska restriktiva alkoholpolitiken?

De senaste tio åren har det hänt mycket med den svenska alkoholpolitiken, inte minst på grund av medlemskapet i Europeiska Unionen, som trädde i kraft 1995. Men anpassningen hade inte kunnat ske utan aktiva beslut, svikna löften och rena lögner från svenska politiker.

I Sverige har alkoholpolitikens syfte varit att minska alkoholens skadeverkningar. Det kan låta självklart, men i länder med en mer liberal syn ses alkoholpolitiken mindre som en folkhälsofråga och mer som en fråga och handel och konkurrens. Den svenska nykterhetsrörelsen fick stort folkligt stöd i början av nittonhundratalet. 56 procent av svenskarna var för att förbjuda alkohol helt och hållet, när en namninsamling startades 1909. Nu blev det aldrig så, i en folkomröstning som hölls 1922 röstade en knapp majoritet mot ett totalförbud. Istället infördes det så kallade motbokssystemet, som begränsade hur mycket en person fick köpa varje vecka på Systembolaget. Den svenska modellen har också gått ut på att hålla nere konsumtionen genom att hålla uppe priserna, med höga punktskatter på alkohol. Folk super mindre om det är dyrare, helt enkelt. Förutom monopolet på försäljning till privatpersoner, via Systembolaget, hade det statliga företaget Vin & Sprit också monopol på export, import och partihandel av alkohol samt tillverkning av starksprit. Den privata importen från utlandsresan begränsades fram till EU-inträdet till en liter sprit, fem liter vin och femton liter öl.

I stort var den svenska modellen oförändrad ganska länge. Alkoholkonsumtionen, åldergränser och dryckesvanor förändrades, med den ekonomiska konjunkturen och kulturell påverkan, men monopolsystemet i sig var inte hotat. Efter motbokens avskaffande ökade konsumtionen mycket, men sänktes igen när priserna höjdes. Drickandet ökade efter Andra världskriget och i mitten av 1960-talet, men sjönk när mellanölet avskaffades. Hela tiden var konsumtionen betydligt lägre än i de flesta europeiska länder. 1997 köpte svensken i genomsnitt fem liter alkohol, omräknat i ren sprit. Då ingår inte privatimporterad eller hembränd sprit. Det är ändå betydligt mindre än länder som Portugal, Danmark, Frankrike och Ungern, som då låg mellan tio och elva liter.

För det allmänna hälsotillståndet hos befolkningen, det som kallas folkhälsan, har en låg konsumtion haft stora effekter. När alkoholkonsumtionen ökar, ökar också antalet alkoholskador. Men ökningen är betydande – fördubblas konsumtionen, fyrdubblas skadorna. Sverige ligger fortfarande bra till jämfört med till exempel Frankrike, där var tredje sjukhussäng upptas av någon som är inlagd för en sjukdom som orsakats av alkohol. Men alkoholskador är mer än skrumplever och fylleslagsmål. En typ av skador är sådana som kan uppkomma under själva fyllan, som illamående och akut alkoholförgiftning, eller indirekta skador som uppstår när någon kör bil eller cyklar onykter. Till en annan grupp räknas kroniska medicinska skador. Vanligast är skrumplever, men hit räknas också hjärnskador och inflammationer i bukspottskörteln, som nu ökar i antal. En utslagen, alkoholiserad person löper också större risk att drabbas av till exempel undernäring eller förfrysning. Bland de psykiska skadorna finns abstinensbesvär och alkoholdemens – när minnet, tankeförmågan eller personligheten fördärvas. Den sista kategorin är de sociala skadorna, från fyllans bråk till allvarligare följder som skilsmässor och arbetslöshet.

Olika människor har olika ärftliga förutsättningar att fastna i ett alkoholberoende, och kunna ta sig ur det. Det finns inte heller någon enkel definition på vem som egentligen är alkoholist. Men alkoholen har mycket stor inverkan på både enskilda individer och samhället som helhet.

Vad hände då när svenskarna röstade för ett medlemskap i Europeiska Unionen? Och vilka var ja-sidans vinnande argument och motargument när det gällde alkoholpolitiken?

Inför folkomröstningen gav regeringen ut en officiell »vitbok», som bland annat beskrev hur alkoholpolitiken skulle påverkas av ett eventuellt EU-medlemskap. »EU har visat förståelse för vår alkoholpolitik» stod det att läsa, och vidare lovade regeringen att »det blir fortsatta restriktioner» för alkoholinförseln. Hur gick det då? Ja, vid årsskiftet 2004 avskaffades de sista svenska övergångskvoterna, och nu är det fritt fram att ta in 10 liter sprit, 110 liter vin och lika mycket öl (eller till och med ännu mer, om man kan bevisa att ölen ska drickas vid till exempel en födelsedagsfest). Undantaget var från första början tidsbegränsat, och nu har EU tvingat Sverige att helt anpassa sig EU-nivån. När Sverige förhandlade om EU-medlemskap förklarade delegationen (ledd av moderaten Ulf Dinkelspiel) att det svenska alkoholmonopolet hade kommit till av folkhälsoskäl. Men delegationen krävde aldrig ett uttryckligt undantag. Den svenska alkoholpolitiken försvarades aldrig genom något juridiskt bindande dokument, utan bara en ensidig svensk avsiktsförklaring. EG-domstolen hade redan tidigare förklarat att alla import- och exportmonopol (underförstått statliga sådana) var handelshinder som skulle avskaffas.

Det första monopolet som avskaffades var det som reglerade importen. Grossister kan nu fritt importera och sälja till restauranger. Men den största kunden är fortfarande Systembolaget. Det är mycket förmånligt för en grossist att kunna sälja en produkt till kunden Systembolaget, som har ett brett standardsortiment och butiker i stort sett alla svenska kommuner. Detta förklarar de många mutorna av bolagets chefer, på olika nivåer. Plötsligt finns det många möjligheter att tjäna pengar på en marknad som inte har funnits förut. Ironiskt nog har muthärvan använts som ett argument för att statliga monopol inte fungerar och att Systembolaget bör avskaffas. (Samma typ av argument användes dock inte vid Skandia-skandalen; ingen ledande debattör krävde att privatägda företag skulle avskaffas).

1995 prövade ICA-handlaren och tillika högerpopulisten Harry Franzén ett annat monopol – detaljhandeln, alltså försäljningen direkt till privatpersoner. Det var inte så många som hann köpa Franzéns starkvaror innan polisen kom och satte stopp för försäljningen, men EG-domstolen tog nu upp även detta till prövning.

Större kapitalister stod beredda att agera om utslaget blev till ICA-handlarens fördel. Grossisterna Dagab och Coop importerade redan öl och vin som de sålde till Systembolaget och restauranger. Det hade inte varit några större problem att styra om importen till varuhusen. Men 1997 kom EG-domstolen fram till att Systembolaget fick finnas kvar. Eftersom företaget hade ett folkhälsopolitiskt uppdrag stred de inte mot unionens konkurrensregler. Domstolen anmärkte dock på tillgängligheten: Sex av Sveriges 290 kommuner saknar systembolag.

Även monopolen på export och tillverkning av starksprit har avskaffats, men den svenska regeringen och makthavare på andra nivåer har också tagit egna initiativ som följer EU-politikens liberala, marknadsorienterade synsätt men inte alls varit påtvingade uppifrån. Systembolaget har nu infört både lördagsöppet och självbetjäning, vilket garanterat inte syftar till att begränsa tillgängligheten.

Svenskarna super som aldrig förr. Folkhälsan håller på att försämras, då skador och dödsfall som kan kopplas till alkohol ökar. De institutioner som skapats för att främja folkhälsan är hotade.

Förra året drack svensken i genomsnitt 10,2 liter ren sprit (konsumtionen för personer över femton år, omräknad i ren alkohol). 1995 var motsvarande siffra 7,8 liter. Det handlar alltså om en mycket kraftig ökning, och bland män mellan 20 och 24 år är siffran ännu högre, så mycket som tjugo liter. Konsumtionen är nu är lika hög som den var i slutet av 1800-talet, då alkoholpolitikens enda uppgifter var att garantera staten inkomster från tillverkning och försäljning.

Överläkaren Lars Blomberg på Maria Beroendecentrum i Stockholm konstaterar att medellivslängden inte längre ökar i Sverige. Han menar att den kommer att minska till följd av alkoholkonsumtionen och den minskade restriktiviteten.

— Idag minskar den allmänna restriktiviteten på alla fronter: utskänkningstillstånd, öppettider, priser, tillgänglighet, införsel, tillgång till smuggelsprit, i massmedia, bland politikerna, på alla upptänkliga sätt, säger Lars Blomberg i en intervju i tidningen Proletären (nummer 23 2004).

Enligt undersökningar som tjänstemanna-facket TCO har gjort kommer alkoholen att kosta samhället 156 miljarder kronor årligen, förutom att 6000 människor har dött i förtid under 1990-talet. Den största kostnaden är produktionsbortfallet på 97 miljarder, främst när människor dör, förtidspensioneras eller sjukskrivs. I de 156 miljarderna räknas också med vad själva alkoholen kostar att producera.

Det är alltså enorma summor som alkoholkonsumtionen genererar, med tanke på att alkoholskatten bara drar in tio miljarder kronor till statskassan per år. I detta läge vill regeringens alkoholutredare Kent Härstedt sänka alkoholskatten, för att Systembolaget ska kunna överleva i den massiva konkurrensen från den privata införseln från länder med lägre skatter, som Tyskland, Danmark och Estland (Dagens Nyheter, 19/5 2004). Det är denna import som har gjort att Systembolaget under årets två första månader sålde 100 000 liter mindre sprit än samma period 2003. Tre miljoner liter sprit privatimporterades, medan bara 2,85 miljoner liter såldes på systembolagen. De inhemska alkoholkapitalisterna, som Jens Spendrup och också delar av nykterhetsrörelsen, sluter upp i kravet på skattesänkning. Även fackliga företrädare har krävt att ölskatten ska sänkas, för att rädda jobben i bryggeribranschen (LO-tidningen, nummer 3 1999). Tidigare har Sveriges sänkt skatten på vin, efter påtryckningar från EU-kommissionären Frits Bolkestein och vinodlande kapitalister i södra Europa.

Statsminister Ingvar Carlsson lovade vid EU-inträdet att den numera slopade tullkontrollen skulle ersättas av ”andra kontrollsystem”. Men var finns de? I Malmö är den olagliga alkoholförsäljningen omfattande – i minst varannan närbutik går det att köpa sprit, vin eller öl under disk, enligt polisens uppskattningar. Detta är olagligt, men det är svårt att få någon fälld för brottet eftersom säljaren i praktiken måste tas på bar gärning. Och en minderårig köpare begår själv inget brott.

Genom EU-inträdet och en rad politiska beslut har den restriktiva svenska alkoholpolitiken undergrävts kraftigt. Förutsättningarna för att bedriva en sådan politik är helt enkelt mycket dåliga, åtminstone om inte nykterhetsrörelsen åter blir den folkrörelse som den var i början av förra seklet.

Avregleringen öppnar en enorm marknad, samtidigt som Systembolagets monopol, det sista kvarvarande, hotas. Det finns enorma ekonomiska intressen bakom de ideologiskt liberala eller nyliberala argumenten mot statligt förmynderi och begränsning av individens frihet. Och i ett samhälle där alkoholpolitiken är en rent ekonom.