Enligt Västervikstidningen har också skattepengarna gått »rakt in i den nordkoreanska terrorregimens propagandamaskin». Det är enligt tidningen »fullständigt hialöst».

Utan att vara någon hejare på småländska förstår man att det i Sverige idag har etablerats ett otäckt debattklimat, en intolerans i debatten som påminner om McCartyismen, en antiintellektualism som gjort det trångt i det offentliga rummet med kvav och instängd unken 30-talsluft.

Ett klimat etableras där liberalernas angrepp på RKU slås upp stort i »neutrala tidningar» och tvingar Ungdomsstyrelsen att vända sig ut och in av skam och ändra sina bidragsregler. DN anklagar organisationen för att ha ”använt pengar från döda tanter och farbröder till att förespråka våld”. Fredrik Malm skriver i Ystads allehanda att RKU stödjer al-Qaidas terror i Irak. När vi ber tidningen om att få publicera ett genmäle och en rättelse, skriver nyhetschefen Martin Runol som svar: »Var det trevligt i Nordkorea?».

Att RKU inte stödjer al-Qaida vet alla. Men när ingen dementi kommer in i tidningen blir Fredrik Malms lögner så småningom en etablerad sanning.
Vi är inte historielösa. Antikommunismen är lika gammal som det kommunistiska manifestet, om inte äldre.

Men den kommer i en period då den organiserade vänstern står svagare än förr. I en tid då amerikansk militär opererar maskerade på svenskt territorium. I en tid när Försvarsmakten ställs om till en expeditionskår och värnplikten ställs på museum. I en tid när Sveriges suveränitet avvecklas och socialdemokratin genom kohandel ser till att svenska folket inte ska få rösta om EU:s nya grundlag.

Den antikommunistiska kampanjen som nu lanseras fungerar mer som en förebyggande kampanj som ska vaccinera mot framtida protester och motståndstankar. Den skall och misstänkliggöra och demonisera alla som kämpar mot USA:s krigspolitik. Kanske mot bakgrund av de stora antikrigsdemonstrationerna och det överhängande krigshotet mot Kuba och alla andra länder som väljer en egen väg. Men det finns också en helsvensk sida av kampanjen. Sedan EMU omröstningen har klyftan mellan styrande och styrda förstärkts. Avståndet mellan vad folket vill och vad politikerna står för är större än på mycket länge. Om detta missnöje kan kanaliseras i verklig klasskamp så är det en kraft som kan förändra.Vi arbetar för att organisera detta missnöje.

I tio års tid har RKU arbetat öppet och demokratiskt, som en av arbetarrörelsens organisationer, med opinionsbildande verksamhet för arbetarungdomars rättigheter. Det är inte konstigare än att LUF arbetar för överklassungdomens rättigheter. Vi »hyllar» inte Kuba mer än LUF »hyllar» USA.

Vän av ordning skulle kunna ställa Fredrik Malm den enkla frågan var alla de kemiska och biologiska vapen LUF talade om i sina pressmeddelanden inför Irakkriget tog vägen. Var är alla de irakier som skulle hylla USA som befriare och kanske viktigaste av allt: var är Saddam Husseins kärnvapen. För Folkpartiet gick nämligen till val år 2002 genom att i sitt valmanifest skriva att Saddam förfogade över kärnvapen. Men de frågorna ställs inte. Fredrik Malm får orera ostörd, oemotsagd.

SAF-konsulten Patrik Engellau sade 1980 inför den tidens höger-ideologiska offensiv att: »Vi behöver en ny verklighetstolkning som gör att sakerna faller på plats ty maktens stabilaste fundament är kontrollen över begreppen och verklighetsuppfattningen. Det ideologiska herraväldet är säkrare än det som utövas med hjälp av stridsvagnar och bajonetter. Den som har tolkningsföreträdet på verkligheten, den har makt.»
Nu tar man steget ännu längre och säkrar inte bara tolkningsföreträdet. Man ser också till att själva debatten uteblir genom att bidragsförbjuda RKU:s åsikter.

De åsiktsregler som nu etableras i debatten kommer snart att drabba fler än RKU om inte offensiven hejdas. Men debatten är också ett tecken på att de klass- och intressekonflikter som borgarna gör allt för att dölja faktiskt finns där, djupt nere i samhället, även under tider när alla etablerade krafter säger att de har upphört. Idéerna om ett mer rättvist samhälle besitter en sådan sprängkraft att de ständigt står under attack från liberalerna.

Vi drar oss till minnes vad den tyske prästen och tidigare ubåtsbefälhavaren Martin Niemöller (1892-1984), som kämpade mot nazismen i sitt land, skrev en gång: »Först kom de och tog kommunisterna, men jag var inte kommunist, så jag protesterade inte.
Sedan tog de socialisterna och fackföreningsmedlemmarna, men jag var varken eller, så jag protesterade inte.
Sedan tog de judarna, men jag var inte jude, så jag protesterade inte.
Och när de kom och tog mig, fanns ingen kvar som kunde protestera.»