I vintras släppte Emil Jensen sin debutfullängdsskiva Kom hem som nån annan, och däremellan har han spelat i olika föreställningar och på konserter

Berätta lite om dig själv och dig själv som musiker och poet.
– Jag har väl egentligen alltid främst gjort musik, efterhand intresserade jag mig mer och mer för texterna, sen började jag göra texter i ett humorprogram i P3 som hette »Så funkar det». Då delade jag fortfarande in mina texter i allvar och humor. Sen upptäckte jag under mellansnacket på mina konserter att jag kunde blanda mina grejer från »Så funkar det» med min poesi och plötsligt blev det något mellan stand up comedy och estradpoesi. Och det var då jag vann sm i poetry slam två år i rad.

Under den tiden vilade musiken lite, men nu har jag haft mest fokus på den de sista månaderna i och med dom skivor jag släppte förra året (jag har splittrats/kom hem som nån annan). Men när jag åker runt och turnerar brukar jag blanda musik, estradpoesi och humor (som samlingsbegrepp för det är det väl lättast att prata om spoken word).

Du har bland annat skrivit i den bok som gavs ut efter Göteborgskravallerna, är dina texter politiska?
– Allt jag skriver om handlar om saker som berör mig på olika sätt. Det kan vara extremt personligt och extremt politiskt och extremt både och. Jag har lite olika forum för olika grejer - mina spoken word-nummer handlar ju ofta om saker som förtryck, rasism, homofobi, sexism, civil -kurage och såna saker, medan låttexterna ofta handlar om olika livsöden, små historier som antyds. För mig är det viktigt att göra både och. Men vad allt har gemensamt är att det handlar om saker som känns angelägna. Små och stora. Ibland vill man nå ut, ibland vill man nå in.

Hur ser du på förhållandet mellan musik/poesi och politik? Är all musik politisk? Finns det en fara i att bli plakatmässig?
– Jag tror absolut det finns en fara i det. Då träffar man bara dom »redan frälsta». Men samtidigt - är man fruktansvärt upprörd över något och vill skriva om det så är det klart man ska göra det. Själv tycker jag bara inte att det jag gör i det läget blir lika bra som det jag gör när jag låter det sippra ut mellan raderna.

– Nej, all musik är inte politisk - men det är svårt att dra gränser för vad som är det. Jag har en låt på förra skivan som handlar om en illegal flykting - fast det är det bara jag som vet om! Jag känner inte att jag behöver skriva folk på näsan. Gör det den mindre politisk? Jag vet inte. Kärlekslåtar är väl på sätt och vis också politiska på olika sätt. Medan vissa väldigt tydligt politiska låtar kanske inte känns så politiska för man kanske inte blir så engagerad av dom.

Har man som offentlig person ansvar för att påverka andra människor? Eller är det en »demokratisk fara» att personer som »råkat» bli kända får uttala sig om olika saker?

– Ja på båda frågorna. Påverkar gör man ju vare sig man vill eller inte - och då kommer man inte ifrån att man har ett visst ansvar. Men att se olika människor som RÅKAT (bra ord - för så är det verkligen) bli kända uttala sig om saker dom inte vet eller kanske ens tycker någonting om är både en demokratisk och estetisk fara!

– Jag är väl själv inte alls så våldsamt känd för den breda massan men får ändå ständiga frågor om att vara med i olika paneler och uttala mig om olika saker. Jag brukar låta bli om det inte är något som engagerar mig mycket. Att uttala sig om hjärtefrågor eller saker jag känner att jag vet något om känns okej.

– Jag var med i någon arkitekt-tidning och skulle uttala mig om köpcentrum, vad jag tyckte om det, och så skulle det vara en bild när jag stod i nån leksaksaffär med en plastcykel. Det var en rolig bild och jag sa saker jag kände, men jag vetefan vad jag gjorde där egentligen när jag tänker efter.

Vilken sorts publik tror du att du når ut till? Strävar du efter att nå ut till en särskild publik?
– Jag har en extremt brokig publik beroende på sammanhang. Det är klart att det är grymt roligt att uppträda på kafé 44 och Teater tribunalen och andra radikala scener och känna att publiken är med en, men det skulle inte vara roligt att bara göra det.

– En gång uppträdde jag för en juristförening med bara advokater, åklagare, domare och länspolismästare i publiken. Jag trodde dom skulle stena mig, men det gick rätt bra och jag kände efteråt att det kanske var en av mina viktigaste föreställningar. Förhoppningsvis sådde jag några frön där. Och en gång skulle jag inviga ett barnkulturcentrum och trodde att det bara skulle vara lite kommunalpolitiker från kulturförvaltningen i publiken, men när jag kom dit var det mest barn i nioårs-åldern!

– Det var också skitintressant. Så nej, jag strävar inte efter att nå en särskild publik. Men heller aldrig kompromissa med mitt material efter vilka som är där.

Kan du leva på musiken och poesin?
– Ja, jag har den stora ynnesten att kunna leva på det jag gör. Det som framför allt känns lyxigt är att kunna göra mycket ideella föreställningar och spelningar för goda ändamål och leva på andra betalda uppträdanden. Ta från de något sånär rika och ge till dom fattiga.

Vad inspirerar dig?
– Hur menar du?

Jag vet inte riktigt. Jag menar nog hur du ser på bilden av konstnären (musikern, poeten etc) som någon som måste »skapa för att överleva». Bilden av konstnären som geniet.
– Okej. Nej, jag har svårt för alla mytiska bilder om poeter och musiker och sånt. Att man plötsligt får en gudomlig ingivelse och springer upp på natten, tar på sig baskern, tänder fotogenlampan och börjar smattra på skrivmaskinen.

– För min del - och för dom flesta andra jag känner som jobbar med det yrkesmässigt - så är det ett heltidsjobb, minst. Jag brukar börja tidigt varje dag och jobbar så många timmar som möjligt. Jag väntar aldrig på inspiration utan provocerar väl fram den själv. Kommer den inte, så kanske jag har en deadline för en radiokrönika och då är det inte så mycket att be för i alla fall. Och plötsligt har man en idé utan att man märkt det själv.
Jag äger inte ens en basker!