I de mer extrema programmen får vi med hjälp av närgångna bilder som ackompanjeras av speakerrösten eller läkarens kommentarer veta vad som är fel. Låren är för tjocka, magen putar ut, rumpan hänger, näsan är för stor, hakan är för liten, musklerna för små och så vidare.

Men alla programmen har ett gemensamt budskap: ett enligt normen snyggare utseende är lika med en lyckligare människa. Och vi är väl inte rädda för att förändra oss, förändring är ju bra, säger speakerrösten med övertygande stämma.

De här programmen får många kvinnor och unga tjejer att granska sig själva en extra gång. Är det fult med sådana vader, med den formen på rumpan eller så »små» bröst? Återigen ska tjejer och kvinnor hållas på mattan genom att intalas att de kan bli »sig själva» eller »den som de innerst inne är» genom att förändra sitt yttre. För programmen utlovar inte bara en fysisk förändring, de medverkandes personligheter antas bli vackrare i samma takt som kroppen. Den kvinnliga kroppen framställs som en lerklump som måste formas och hennes inre som en återspegling av det yttre.

Det finns de som gläds åt den här nya »gör om mig»-trenden. I kulisserna står en enorm industri och gnuggar händerna. Och det handlar inte bara om plastikkirurgin, som omsätter stora summor pengar, utan också om nya former av hälsomat och hälsodrycker och bantningspiller och bantingskurer och böcker om hur man ska äta och böcker om hur man ska tänka och så vidare i all oändlighet. Precis som pengarna regnar över det militärindustriella komplexet när bomberna faller över Irak, tjänar olika former av skönhetsföretag miljarder på tjejers strävan efter att uppfylla förväntningarna och kraven på hur man ska se ut.

Naturligtvis är kvinnoförtrycket och individualiseringen av samhället två stora bovar i sammanhanget, men det finns också en tredje. Det är en statlig bov som växt fram i högerpolitikens och nyliberalismens spår: den havererade sjukvården.

En del av deltagarna i gör-om-mig-programmen vänder sig till tv-program för att få hjälp med problem som den offentliga sjukvården borde ta hand om. I den svenska versionen av Extreme makeover ses till exempel en kvinna som har gått ner över 100 kilo i vikt. Hon har nu 13 kilo överflödig hud på magen som skaver och ger henne sår. När hon av uppenbara skäl vill operera bort huden får hon vända sig till kanal 5, eftersom den offentliga sjukvården inte ställer upp.

En annan kvinna visar upp förstörda tänder och en tredje behöver operera in en nerv i pannan efter att ha blivit lam i halva ansiktet. Att deltagarna får några storlekar större bröst och lite fettsugning på köpet, när »de ändå håller på», är bara »en bonus».

Gör-om-mig-programmen gör inte bara den mänskliga kroppen, utan hela människan till en vara när Stenbeck och de andra mediekapitalisterna hovar in pengar på att deltagarna efter »förvandlingen» gråtande, men förtjust, utbrister att de äntligen blivit vackra.