Till ödesmättad musik zoomar kameran in huvudpersonen:
– Min man ville inte leva med mig, jag sörjer mina brustna drömmar. Jag tror att ett nytt utseende kommer att förändra mig även på insidan, säger en deprimerad mamma med två barn som har blivit sviken av sin man.

Fokus på ett expertteam, en barbieliknande programledare frågar:
- Tror ni att vi kan hjälpa henne?
- Ja vi ska se om depressionen försvinner med ett nytt utseende, säger en.
- Vi tar bort påsarna under ögonen så att hon ser mindre ledsen ut, kommenterar en annan.

Rebell träffade Stina Johansson och Emelie Johnsson, båda 13 år från Jönköping, för att se ett avsnitt av The Swan och diskutera programmet.

Tjejerna tycker att bilderna från operationerna är äckliga, och de vrider sig i soffan.

– Jag får rysningar i kroppen bara jag tänker på det, kommenterar Stina när läkarna börjar karva i en näsa. »Experterna» konstaterar att en av deltagarna har »fin benstruktur» och att kirurgin bara blir »ett komplement». Vaderna behöver dock »feminiseras mer».
Programmet opererar inte bara om de två kvinnorna, det hela är också en tävling, där den som har uppnått störst skönhet, haft bäst inställning och genomgått störst förvandling vinner.

– Jag hoppas att hon vinner, hon verkar behöva det mest, säger Stina om kvinnan som lider av depression.
Programledarna presenterar kvinnorna inför sina spegelbilder, och båda blir naturligtvis överväldigade.
–Det ser inte ens ut som jag, min man kommer att bli väldigt lycklig, säger den ena.

Den andra kvinnan verkar uppenbart skakad men ler stelt med sitt nyopererade ansikte.
– Hon blev ju bäst! säger tjejerna, det är ju inte ens samma människa! Den andra blev inte så jättefin - näsan har de ju inte förändrat alls.

Både Stina och Emelie tycker att den starkaste känslan när de ser programmet är att de aldrig skulle vilja operera sig. Det gör för ont och verkar vara en alldeles för stor uppoffring. De tycker egentligen inte heller att någon av de tävlande var särskilt ful innan operationen. Om människor blir lyckligare av att förändra sitt utseende tycker de är svårt att avgöra.

– Jag tror inte att de blir lyckligare av att bli snygga. De mådde dåligt inuti, men här ändrar de ju sig på utsidan, säger Stina.
– Det är väl möjligt att de kan bli lite lyckligare av att se bättre ut, säger Emelie, de får ju bättre självförtroende.
– Ja, man döms ju utifrån utseendet, säger Stina, för en del sitter självförtroendet i utseendet. De tror väl att de skall få bättre självförtroende om de opererar sig. Tjejer som ser bra ut får ju mer killar. Fast med kompisar är det inte så. Jag är ju till exempel inte kompis med Emelie på grund av hennes utseende.
– Nu när hon som var ledsen blivit snyggare kanske hon kan hitta en ny kille och bli lite gladare, säger Stina. Fast hon sa ju att hon kände sig trött, och hon orkar väl inte mer för att hon har blivit snygg.
– Båda mådde ju dåligt över andra saker också, säger Emelie.

Varför visar man sådana här program?
– Mest som underhållning, tror Stina.
– Kanske för att få folk att operera sig? funderar Emelie, fast mest för att de väl inte har något bättre att visa.

Båda tycker att det är ganska löjliga grejer som skall opereras om på kvinnorna.
– Det spelar väl ingen roll hur vaderna och brösten ser ut? säger Emelie.
Stina håller med och tror att programmets fokus kan påverka tittarna.
– Det kanske får folk att tänka att »usch vad fula vader jag har», säger Stina.
Tjejerna tycker att det är kul att se resultatet, men själva programmet är de måttligt entusiastiska över.
– Det väldigt amerikanskt – de håller på och gråter och kramas, säger Stina.
– Det är töntigt att det är en tävling, tycker Emelie och Stina håller med. De tror båda att tävlingsmomentet kan vara negativt för deltagarna.
Hon som inte gick vidare kanske blir ännu mer deprimerad och känner sig ännu mer misslyckad.