Boken är ett försök att förklara de bakomliggande orsakerna till de senaste årens krig och imperialistiska offensiv, knyta dessa till det kapitalistiska produktionsförhållandet och förklara imperialismens uppbyggnad av idag.

Det behövs förklaringar och djupare analyser för att den antiimperialistiska rörelsen ska utvecklas. Malms bok är därtill ytterst ambitiös, med nära 450 sidor och ett myller av källhänvisningar. Den skulle kunna vara något fantastiskt, men når tyvärr långt ifrån fram.

Malm börjar sin imperialismstudie med att särskilja globaliseringen och imperialismen. Det är, enligt honom, två olika saker, som länkas samman men som det inte går att sätta likhetstecken mellan. Imperialismen framträder först »när kapitalet tar till vapen», medan globaliseringen av det kapitalistiska produktionsförhållandet, är den bakomliggande orsaken till att så nu sker i stora mått, när världen gått in i 2000-talet. Malm vill över huvud taget se i grunden förändrade förutsättningar för den kapitalistiska produktionen. Och visst har det hänt mycket under de senaste decennierna. Det ser radikalt annorlunda ut idag i världen jämfört med för bara 15 år sedan. Sovjetunionen har brutit samman och med den har enorma marknader öppnats för kapitalistisk exploatering. Plötsligt var det så kallade »marknadsproblemet» över, det vill säga de enorma delar av jordklotet som något förenklat under dryga 70 år, sedan oktoberrevolutionen 1917, varit utom imperialismens räckvidd var till hands igen. Så visst har något skett för kapitalismen på global skala: styrkeförhållandena mellan socialism och kapitalism på global nivå har hastigt och dramatiskt förskjutits, vilket också har lett till att tendensen av nationell befrielse i tredje världen, som höll i ända in på 1980-talet, kunnat vändas till återkolonisering. Från revolution till reaktion, från befrielse till erövran och ockupation.

Samtidigt, och som en konsekvens och del av detta, har styrkeförhållandena mellan klasserna inom de kapitalistiska ”moderländerna” förskjutits kraftigt: när borgarklasserna inte längre hade användning av Keynesianism och klassamarbetenas välfärdsstater stormade nyliberalismen fram som en farsot och arbetarklasserna hade inget att sätta emot.

Men tillbaka till den globala kapitalismen, som i sig inte är något nytt. Kapitalismen var global redan för hundra år sedan. De kapitalistiska länderna hade sträckt sina tentakler över jordklotet och delat upp det mellan sig. De exporterade kapital, investerade överflödiga rikedomar på andra delar av jorden och gjorde kolonier till en nödvändig del av den inhemska ekonomin och produktionen: de länder som inte lyckades skaffa kolonier och »extramarknader» som kunde uppfylla det behov som nationens produktion krävde hamnade efter och var tvungna att försöka lösa sina problem genom att konkurrera med andra. Malm kallar detta fenomen för imperialistisk »rivalitet», vilket är en korrekt beskrivning.

Problemen uppstår dock när Malm undersöker om denna inter-imperialistiska motsättning består än idag. Han kommer in på frågan då han analyserar de teorier om imperialismen som finns till hands för vänstern sedan tidigare, där Lenins imperialismteori självklart ingår.

Här agerar Malm ohederligt, i det att han väljer ut de delar av Lenins teori som passar honom och hans resonemang, och struntar i andra. Det är förstås ett bekvämt tillvägagångssätt som kan tyckas bekräfta Malms egna teorier och slutsatser, men det ger tyvärr ett mycket oseriöst intryck. I Malms beskrivning av Lenin tecknas en bild av att Lenin såg våldsam och krigisk rivalitet mellan olika imperialistiska nationer och block som det enda grundläggande kännetecknet för imperialism.

Det är en ytterst styckad skildring av Lenins imperialismteori, vilket Malm rimligtvis måste veta om. Lenin rymmer mycket mer än så, och såg endast rivaliteten mellan olika kapitalistiska nationer om kolonier, marknader och råvaror som ett av flera kännetecken för imperialismen. Därtill hörde även formationen av stora monopol inom de olika industrigrenarna som ersatte den tidiga kapitalismens relativt fria konkurrens, uppkomsten av finanskapital genom sammansmältningen av bank- och industrikapital, framväxten av kapitalexport samt internationella sammanslutningar av kapitalister som delade världens jord och marknader mellan sig.

Malm väljer alltså ut ett av fem leninistiska kännetecken. Visserligen skriver Malm flyktigt om Lenins fokus på monopolen, men endast i förbifarten: siktet är helt inställt på frågan om imperialistisk rivalitet. Därför skriver Malm heller inte att denna motsättning enligt Lenin endast var en av tre huvudsakliga sådana: de andra var mellan arbete och kapital på imperialistisk nationell hemmaplan, samt mellan de imperialistiska nationerna och tredje världens länder och folk. Under stora delar av 1900-talet tillkom en till huvudmotsättning på världsmåttstock: den mellan socialism och kapitalism. Dessa olika motsättningar har i en process av växelverkan under åren skiftat i betydelse, än varit brännande, än svala.

Anledningen till att Malm fokuserar så på »rivalitetsteorin» är att han vill att Lenin inte ska räcka till som konkurrent till hans egen teori: den imperialistiska hegemonen. »När kapitalet tar till vapen – om imperialism i vår tid», har som absolut central teori påståendet att det inte längre råder någon konflikt mellan de olika imperialistiska nationerna. Detta bygger i sin tur på idén om att de tidigare nationellt bundna kapitalen klippt sina band till nationerna och globaliserats. De tidigare rivaliserande kapitalen har i globaliseringsprocessen förenats i gemensamma intressen och spontant, genom den kapitalistiska produktionens utveckling, slutit sig samman bakom en gemensam ledare som förkroppsligar det kapitalistiska allintresset: den imperialistiska hegemonen, skurkstaten nummer ett: USA.

Malm beskriver USA som det, ur kapitalistisk synvinkel, goda imperiet som å ena sidan agerar ur egenintresse (här för Malm en relativt effektiv kritik mot Hardt och Negris vida uppmärksammade bok »Imperiet»), men spontant i den processen också representerar alla imperialistiska länder och kapital, stärker dem och säkrar deras intressen. Rivaliteten är ett minne blott: det råder inte bara samförstånd utan rent av samintresse, inte bitter konkurrens utan välvilligt styrande från hegemonen och belåten underkastelse från resten. Därtill kommer, enligt Malm, den fullkomliga ekonomiska och militära överlägsenheten för USA. Sammantaget är ställningen som hegemon lika självklar som ohotad: det är inte ens fråga om att någon skulle försöka utmana den, det finns varken intresse, vilja eller möjlighet. Så starkt är USA:s övertag att vad som än sker på något vis kan vinklas till hegemonens fördel. Ett slags omvänt moment 22: när amerikanskt kapital strömmar ut över världen så stärker det den amerikanska makten, och när europeiskt strömmar in i USA har det samma resultat.

Den egyptiske marxisten Samir Amin, som nyligen utkom med sin krigsskrift mot nyliberalismen »The liberal virus», kallar det för Triaden: USA, Europa och Japan, de tre centrala kapitalistiska makterna. För enkelhetens skull, utan att erkänna alla delar i Amins analys, kan begreppet Triaden användas även här.

Det finns en rad punkter på vilka Malms hegemoniteori krackelerar. Den låter bra och har packeterats raffinerat, men rymmer alltför många svagheter, motsägelser och luckor för att kunna bli användbar.

För det första har vi frågan om olikmässig utveckling. Det finns ingen harmonisk, jämn och likriktad utveckling inom Triaden. Det är ingenting nytt: det var just detta som ledde fram till Första världskriget, som är den hittills mest direkta och omfattande explosionen av våldsam imperialistisk rivalitet. Å ena sidan en stor kolonialmakt med en ekonomi och produktion som halkade efter rivalerna, å andra sidan länder vars ekonomi växte kraftigt och krävde nya marknader, men som inte kunde komma åt sådana utan att kriga till sig dem på rivalernas bekostnad: olikmässig utveckling.

Det är svårt att inte se parallellerna med dagens situation. Å ena sidan en stormakt som otvivelaktigt är herre på den imperialistiska täppan och vars militära makt är större än alla de andra tillsammans, men vars ekonomiska makt halkar efter eller rent av står på katastrofens brant. Å andra sidan en ekonomi i utveckling som stärks i takt med att den integreras (på bekostnad inte minst av arbetarklassen) men som inte får den makt och det inflytande som den ekonomiska utvecklingen borde generera och rent av kräver. Å ena sidan USA, å andra sidan EU. Malm har fel: Lenin är inte död i annan mening än att han rent kroppsligen sedan länge är på mausoleum. Han är inte glömd, och den imperialistiska rivaliteten lever i den oro som den olikmässiga utvecklingen skapar.

För det andra förlöjliggar Malm dem han kallar för »nyleninister» som några som hävdar att ett tredje, inter-imperialistiskt, världskrig är på ingående. Så är självklart inte fallet. Det är, tvärtom vad Malm i praktiken påstår, möjligt att hävda att rivaliteten och konkurrensen i mångt och mycket styr vad de imperialistiska länderna gör utan att förutspå ett krig inom Triaden. Dels finns det andra sätt som rivaliteten tar sig uttryck i, till exempel utrikespolitik och handelsåtgärder. Dels finns det många anledningar till varför striden, eller snarare imperialismen, inte är mogen för en ny krigsexplosion av rivalitet. Det betyder dock inte att en sådan kan uteslutas: den är inte aktuell nu men heller inte omöjlig i framtiden.

I sammanhanget är det intressant att Malm, när han för kritiken mot »nyleninisterna» inte nämner eller refererar till det leninistiska partiet i Sverige, Kommunistiska Partiet. Det sker endast i bokens slutskede, vilket vi återkommer till. Istället väljer han ut de brittiska trotskisterna i Socialist Workers' Party. Det är intressant eftersom den principiella skrift i ämnet som getts ut av Kommunistiska Partiet, »Globalisering/Imperialism», inte alls stämmer överens med Malms beskrivning av den »nyleninistiska» positionen. Föga överraskande finns broschyren därmed heller inte med i bokens i övrigt mycket breda och omfattande litteraturlista: den passar inte in i Malms verklighetsbeskrivning.

För det tredje överskattar Malm USA:s överlägsenhet. Nog för att militärmakten är gigantisk och enkelt överträffar de andra makternas gemensamma ihopskrap. Men USA är svagt på andra områden, vilket hör ihop med den till synes världsfrånvända fixeringen vid krigsmakten: det är helt enkelt den enda makt som USA säkert kan förlita sig på. Malm negligerar det hot som dollarns position som internationell handelsvaluta utsätts för. Det är inte så, som Malm antyder, att dollarn kan överleva vad som helst. Den amerikanska ekonomin bär ett skenande handelsunderskott som i längden är ohållbart, och utlandsskulderna hopar sig oroväckande. På hemmaplan har ekonomin hållits uppe med vad som snällt kan kallas konstgjord andning. Genom att gång på gång sänka räntorna har tilliten satts till privatkonsumtion finansierad av banklån. De amerikanska bankernas räkenskaper är fyllda med tillgångar som inte finns: lån som aldrig kommer att kunna betalas tillbaka. Ekonomin har inte lyft, räntemedicinen har inte haft positiv verkan utan har istället haft biverkningar som bara försämrar läget ännu mer.

Land efter land hotar med att överge dollarn och somliga har redan tagit steget: både av politiska orsaker, vilket oftast handlar om relativt små och i sammanhanget mindre betydande länder som Nordkorea och Zimbabwe, och av ekonomiska då det inte går att lita på dollarn längre. Till exempel har ryska centralbanken aviserat ett tänkbart skifte till Euro. Det är ingen enkel och självklar process eftersom det finns sådana enorma mängder dollar i världens valutareserver, men det är ett verkligt hot.

Malm menar att de amerikanska ekonomiska underskotten inte utgör ett problem eftersom det strömmar in dollar från omvärlden. Men när nu dollarn faller kraftigt, till stor del just på grund av dessa underskott, så sinar även investeringarna från utlandet.

Det är något underligt och mystiskt med den enorma amerikanska militära upprustningen: trots att USA redan och med god marginal har en större militärmakt än de övriga i Triaden tillsammans så fortsätter bara upprustningen. Räcker det inte med att vara överlägsen? Det går inte att finna svar på den frågan inom Malms ramar.

För det fjärde är situationen inte så antingen-eller som Malm framställer den. Det behöver inte vara antingen rivalitet eller gemensamma intressen. Lika uppenbart som det finns en kritisk konkurrens inom Triaden, så finns det också gemensamma intressen, så som undertryckandet av nationella befrielser i tredje världen. Det finns tillfällen då Triaden agerar som ett till synes imperialistiskt ”kollektiv”, och andra då det är betydligt mer spänt. Situationen är komplicerad och mångfacetterad.

Det finns som sagt mycket mer att säga om Andreas Malms hegemoniteori, men det finns andra kritiska punkter som också måste uppmärksammas. Låt oss därför återvända till frågan om den kapitalistiska produktionen och om den, som Malm påstår, förändrats kvalitativt i grunden eller ej. Som vi tidigare konstaterat så har det hänt något: nyliberalismen farsot har spridit död och pina. Men vad beror det på och varför bröt epidemin ut just nu? Malm menar att orsaken kan återfinnas i den kapitalistiska ekonomins bas, i produktionen. Det är delvis sant, men inte i den bemärkelse som Malm framhäver.

I Malms mening har farsoten kommit i en tid av kapitalistiskt välmående och uppgång. Det passar den modell som Malm använder sig av för att förstå den kapitalistiska världsekonomins utveckling, som han ser som en våg som långsamt böljar upp och ned. Enligt hans schema skulle en uppgång ske ungefär samtidigt som den kapitalistiska offensiven tog fart under de sista decennierna av 1900-talet. Ur denna uppgång har förändringarna uppkommit spontant i den kapitalistiska basen. I själva verket förhåller det sig precis tvärt om jämfört med vad Malm menar: kapitalismen är inte välmående. Den producerar för mycket, har dykt rakt ned i en förruttnelseprocess som vida överträffar de djupdykningar som redan Lenin kunde betrakta på sin tid, kastas mellan kriser och sprider omåttligt lidande över världen. Kapitalismen surfar inte på en våg: den våndas i feber. Nog för att profitnivåerna är astronomiska, men det behöver inte betyda att allt är gott ställt.

För att söka en lösning på problemen ska också vi leta oss till den kapitalistiska samhällsbasen, till produktionen. Där finner vi en situation i vilken det vuxit fram en spekulationsekonomi som styr över produktionen. Det är aktiemarknaden och spekulanterna som avgör vad som får produceras vidare, vilka rullande band som får fortsätta gå och vilka företag som ska nå framgång. Mär Malm inte analysera betydelsen av framväxten av spekulationsekonomin innebär det att man inte ser framväxten av en samhällsgrupp av parasiter (»rentiärer») som lever och berikar sig på bekostnad av den produktiva ekonomin. Spekulationshysterin förblir både en tillfällig lösning på och en mer långsiktig problematisering av krisen inom den sistnämnda.

Här börjar så trådarna att knytas ihop: krisen i den kapitalistiska ekonomin och produktionen tvingar fram ett alternativ för att hålla uppe vinsterna, men för att spekulationen ska kunna ge de vinster som är meningen måste politiken förändras, måste marknaderna avregleras. Nyliberalismen räddar vinsterna genom att bana väg för spekulationsekonomin men kan också öka utsugningen av arbetskraften genom avregleringen av arbetsmarknaderna.

Nyliberalismens farsot är alltså både ett sätt att öka vinsterna och ett sätt för kapitalismen att hålla huvudet över vattnet trots krisen. Och det rör sig inte om en helt spontan utveckling: det är en medveten klasspolitik som har krävts av kapitalisterna och efterlevts av goda tjänare som Thatcher, Reagan, Pinochet, Bush, Blair och här hemma herrar som Bildt och Persson. Den har pressats igenom av kapitalismens internationella organ: Internationella Valutafonden, Världsbanken, Världshandelsorganisationen och så vidare. Den nyliberala politiken är medveten, men icke desto mindre nödvändig för kapitalismen.

En av de positiva sidorna i »När kapitalet tar till vapen» är det avslutande kapitlet om motståndet mot imperialismen, eller »den mänskliga faktorn» som Malm på ett passande sätt kallar det. Han tar här sida för motståndskampen mot imperialism och ockupation, och stödjer likt RKU och Kommunistiska Partiet befrielsekampen i såväl Irak som Palestina. Analysen av det islamistiska inflytandet över motståndet har sina klara poänger och varje kraft som tar sida för motståndet mot ockupanterna måste uppmuntras.

Men även här haltar Malms resonemang. Å ena sidan kritiserar han det irakiska kommunistpartiet för dess liering och sammansmältning med ockupationsmakten, å andra sidan framhäver han den amerikanska fackliga landsorganisationens stöd till samma partis fackförbund som ett exempel i internationell solidaritet. Å ena sidan vill han se motstånd mot imperialismen i centrum, å andra sidan underkänner han alla dem som tar ledningen för rörelsen. Amerikanska Workers World Party kallas fullständigt felaktigt maoistiskt, medan Kommunistiska Partiet helt enkelt avfärdas som stalinister och nationalvänster. Lika besynnerligt är faktumet att Malm är redaktör på syndikalistiska Arbetaren, som vid invasionen av Irak hävdade att irakierna skulle lägga ned vapnen och acceptera ockupationens faktum.
Det finns mycket mer att säga om »När kapitalet tar till vapen», både för att göra boken och kritiken av den rättvisa. Varför kommenterar till exempel inte Malm över huvud taget NATO:s angreppskrig mot Jugoslavien 1999, vilket borde vara av stort intresse för hans resonemang eftersom det var ett samspel mellan USA och EU? Sådana frågor kantar sidorna i mitt exemplar av boken. Allra sist vill jag trots allt rekommendera boken för dem som redan har en del kunskap i ämnet och som är öppna för en utmanande debatt.