Jag berättar för Rami Salameh, vad som oftast visas i svensk media från hans hemland, Palestina. Att Israel brukar benämnas som »mellanösterns enda demokrati» i västerländsk media. Rami häpnar och frågar hur i all världen man kan se Israel som demokratiskt.

– Hur kan man påstå att ett land som mördar, torterar, isolerar, och fängslar oskyldiga människor för en demokrati?

Fem minuter från Rami Salamehs hus reser sig en åtta meter hög betongmur. Den har dels rests för att fängsla palestinierna, dels för att försvåra frihetskampen.

Rami är 25 år och bor i Ramallah. Hans jobb och många av hans vänner finns på andra sidan muren. Vännerna träffar han sällan och jobbet kommer han till om han har tur. För att komma dit måste han nämligen passera en israelisk checkpoint. Det tar oftast runt en till två timmar att komma till jobbet om checkpointen är öppen. Är den stängd, vilket ofta händer, kommer man inte ens till andra sidan gatan.

– Jag mår dåligt av att se den, den påminner mig ständigt om att jag inte är en fri människa, säger han och suckar djupt.

Rami lämnar nästan aldrig Ramallah. För att få röra sig i Västbanken och resten av Palestina måste man ha ett speciellt tillstånd. Ett sådant tillstånd kostar naturligtvis pengar och är tidsbegränsat. Rami berättar att det är mycket svårt att få ett tillstånd.

– Jag har blivit nekad fem av de sex gånger jag har sökt tillstånd säger han. Sedan senaste intifadan bröt ut 2002 har det blivit ännu svårare.

Eftersom man är så isolerad måste man välja skola eller universitet efter praktiska skäl, inte utefter vilken utbildning man önskar berättar Rami.

– När jag läste på universitet i Betlehem var det omöjligt för mig att pendla dit trots att det bara rörde sig om några mils avstånd. På vägen mellan Ramallah och Betlehem ligger nämligen tre checkpoints. Så resan till skolan tog cirka tre timmar för mig.

Rami berättar att han var tvungen att flytta till Betlehem för att kunna studera vidare.

– Under min tid på universitetet träffade jag min familj två eller tre gånger i månaden, säger han.

Ramis förra flickvän bor i Jerusalem. Eftersom Rami inte fick besöka henne i Jerusalem och hon inte får komma till Västbanken kunde de bara träffas på checkpointen mellan Jerusalem och Betlehem. Där kunde de träffas på söndagar ett par timmar: – Om jag försökte ta mig till Jerusalem riskerade jag fängelse och dryga böter, och det var det inte värt alla gånger berättar han. Man måste hela tiden bära med sig sitt id-kort, vart man än går. Ibland tar de id-kortet så att man inte kan passera checkpointen överhuvudtaget.

Sedan senaste intifadan bröt ut har allt blivit värre berättar han.

– Vi är mycket mer isolerade nu och våldet mot oss har ökat. Jag har blivit misshandlad otaliga gånger under demonstrationer och skjuten tre gånger med gummikulor.

Han berättar om en demonstration i Ramallah 2002 då 15 personer blev dödade, han själv blev skjuten i bakhuvudet med en gummikula när han hjälpte en svårt skadad man in i en ambulans. Samma år som detta inträffade blev Rami satt i fängelse. Han vet fortfarande inte varför.

– De tog mig från checkpointen till häktet utan att berätta varför. I 20 dagar fick jag sitta i ett mörkt rum med endast en liten madrass innan jag fördes till Nakabfängelset.

Nakab är ett av de största fängelserna i Israel, med ca 1 000-2 000 fångar. Där fick Rami spendera ett halvår, utan att ha gjort något. Under de sex månaderna tilläts 2 besök.

Rami låter uppgiven. Han beskriver allt som något helt normalt, ungefär lika normalt som att till exempel att hämta posten på morgonen.

– Det är så här vi lever, och för mig är Israels terror min vardag.

I de israeliska fängelserna hålls 7 000-8 000 palestinier fångna, varav cirka 3 000 inte ens har blivit anklagade för någonting. Administrativ arrest kallas det berättar Rami.

När jag frågar vad vi Sverige och resten av världen kan göra skiner han upp.

– Jag vill bara att vår situation uppmärksammas och får stöd, att folk är beredda att stödja oss i vår kamp för frihet. Det går inte att föra en palestinsk kamp utan kamp mot blindheten i omvärlden. Jag vill att folk ska veta att jag är lika mycket människa som alla andra och även jag och mitt folk har mänskliga rättigheter! Vi har rätt att göra motstånd, tänk själv om Sverige vore ockuperat, vad hade det svenska folket gjort då? frågar han, de hade gjort motstånd såklart, som vi gör!

– Jag vill att mina barn, och alla andra palestinska barn en dag ska få leva som människor, med alla de mänskliga rättigheter som idag kränks. Jag kan inte förklara situationen i mitt hemland från hjärtat, man måste se det med egna ögon. Men jag skulle vilja likna sionisterna och ockupationen vid den nazistiska ockupationen här i Europa. De metoder som användes då, används idag av Israel mot palestinierna. Så Europas historia är vår nutid och framtid. Jag sörjer naturligtvis de som dog under förintelsen, jag vet vilka förhållanden de levde under, det är ju så vi har det idag. Men vad som än händer tänker jag inte lämna mitt land, jag har brittiskt pass och kan flytta närhelst jag vill, men jag tänker inte lämna Palestina.

Jag tror att den enda säkra lösningen på problemet är enstatslösning, säger han. En demokratisk stat för båda folken, för alla religioner och alla de palestinska flyktingar som drivits ifrån sitt land måste ha rätten att återvända hem. Vi har erfarenheter av att ha levt tillsammans förut, judar, muslimer och även kristna, alla tillsammans. Det har funkat förut och det kan funka igen.