I olika nätverk samarbetar organisationer under principiella paroller som, »USA ut ur Irak!» och »Stöd det irakiska folkets motståndskamp!». Så också denna årsdag av kriget. Denna förmåga att stå samman på principiell grund trots olikheter är avgörande för krigsmotståndets framtid. En enig och stark opinion kan tvinga makten att backa.

Men just därför blir det – allt allteftersom ockupationens ansikte skönhetsopereras – viktigare att belysa de skillnader som finns i analys och krav mellan olika svenska organisationer.

Den officiella svenska positionen är kryperi för USA. I årets utrikesdeklaration sa Laila Freivalds: »Det irakiska parlamentsvalet utgör en lovande inledning på en politisk process mot full demokrati». Om inledningen med ocskupation och riggade val kallas lovande hur ska då framtiden etiketteras?

Men mot vår utrikesminister står krigsmotståndet enigt. Mer komplicerat blir det när de som demonstrerade mot kriget på årsdagen av kriget börjar svamla. Som Göran Greider, chefredaktör för Dala-demokraten och Metrokolumnist nyligen uttryckte det: »De som är kritiska till USA:s agerande måste ha modet att så att säga nollställa sin analys och utgå från en enda övergripande sak: att stödja det som är bra för den irakiska civilbefolkningen. Och valet är ett steg framåt. Det är tragiskt att amerikanerna inte lyckats skapa lugn och ro i landet, utan förvandlat Irak till en tummelplats för islamisk terrorism.»

Detta måste få kallas för vad det är: ockupationsvänster. Om man är vänster och för ockupation älskas man av media och får vara med och kommentera situationen i Irak. Sålunda är också Göran Greider flitig gäst i TV-sofforna där han får kritisera det irakiska motståndet. Varför är det då så principiellt viktigt att solidarisera sig med motståndet? Jo, för att motståndet representerar demokratirörelsen i Irak. Irak är ockuperat och antingen är man mot ockupationen och dess instrument som interrimsregeringen och som en logisk konsekvens av detta ställningstagande också för motståndet mot ockupationen. Eller så hänger man sig åt önsketänkande. För hur kan ett val genomfört på en utländsk ockupationsmakts bajonetter framställs som demokratiskt; ett val som inkluderar partiförbud, presscensur, hemliga kandidater, utegångsförbud, terror mot oppositionella och riggade vallängder, framställs som demokratiskt och ett »steg framåt», enligt Gredier?

Jan Myrdal höll ett tal på Irak-tribunalen i november förra året i vilket han satte huvudet på spiken: »Vilka är brottslingarna i Irak? Ockupanterna som mördar och plundrar det irakiska folket eller motståndsrörelsen som kämpar pro aris et focis och dödar ockupanterna? Det är inte vår uppgift här i Sverige att avgöra vilka former av motstånd som är de korrekta. Men i princip vill jag säga att den enda goda soldaten i USA:s marinkår i Irak i dag är en som är död och som skickas hem i liksäck.»

Detta måste också vara vår principiella utgångspunkt. De som Göran Greider kallar »islamska terrorister» är legitima frihetskämpar. Det betyder inte med nödvändighet att alla uttryck för kampen i Irak är legitima, också frihetskämpar har att ta folkrättslig hänsyn. Men väl att frihetskampen som sådan är legitim, att den är varje folks rätt och skyldighet.

Det är här som Vänsterpartiet brister. I uttalanden från dess partistyrelse stödjer man inte i klartext rätten till väpnat motstånd, man talar om att ockupationstrupperna skapar säkerhet i landet. Man menar att om bara FN är med på ett hörn så kan ockupationen vara okej. Vänsterpartiet pratar också om att stödja det »demokratiska» motståndet som om det fanns något »odemokratiskt» motstånd. Så bjuder man också in representanter för Iraks Kommunistiska Parti, som samarbetar med USA och tjallar på motståndsorganisationerna till sina kongresser . Behöver vi tillägga att IKP också klassificerar sina landsmän som tar kamp mot ockupationen som »terrorister».

Vänsterpartiets Ulla Hoffman krävde nyligen också att den svenska regeringen skall vidta åtgärder för att underlätta för exilirakier att delta i bluffvalet. Är man mot ockupationen bör man solidarisera sig med det irakiska motståndet och också vara emot ockupationsmaktens demokratifars. Allt annat blir medlöperi eftersom någon demokratisk ockupation inte existerar och inte kan existera. Det är kampen mot ockupationen som representerar demokratin i Irak.

Att ta en politisk strid med den typen av ockupationsvänster är viktigt. För det handlar om så mycket mer än Irak. Om USA når framgång i Irak betyder det fortsatta krig. Blir interventioner för mänskliga rättigheter accepterad folkrätt har vi snart svenska soldater sida vid sida med amerikanska. Om nätverk i Sverige inte principiellt ser detta så förvandlar de sig själva till en del av imperialismens vänsterflank och bör behandlas därefter.

För Irak blir inte fritt förrän ockupationsmakten drivits ut ur landet och först då Irak är befriat är demokrati en möjlighet.

Om man inte förstår detta utan önskar sig ett skinande rent motstånd, eller kanske ett motstånd lett av progressiva krafter måste man inse att motståndet i Irak är legitimt även om alla dess former kanske inte alltid passar in i högtidstalen. De större motståndsorganisationerna har dessutom alla tagit avstånd från kidnappningar och terrorattacker mot oskyldiga civila. Huvudsidan av detta är att ockupanterna genom historien alltid försökt påvisa att motståndet bara leder till kaos och våld, medan de själva står för ordning och demokrati. Det är ett av historiens äldsta trick, och argumenten har inte förändrats nämnvärt på 100 år. Samma sak sa man i Algeriet, Vietnam och i de av Tyskland ockuperade länderna. Det som möjligen förändrats är delar av vänsterns villighet att ta till sig argumenten.