Att ett ockuperat land inte får gå till val enligt Genève och Wienkonventionerna, var en invändning som snabbt förpassades till samma hög som krigsmotstånd, fredsaktivism och annat skräp när irakierna gick till val. Nej, valet var en seger för demokratin, eftersom det den här gången inte bara fanns en person att rösta på, utan hela 111 partier.

Den enda lilla haken – enligt medier och proffstyckare en helt obetydlig sådan – var att situationen i Irak tvingade större delen av kandidaterna (7 785 stycken närmare bestämt) att vara hemliga, liksom deras program. Av rädsla för attentat hölls det också in i det sista hemligt var vallokalerna skulle komma att ligga. Några valkampanjer hölls inte heller. För irakierna gällde det alltså att gå på känsla.

Ja, när irakierna gick till sitt »första demokratiska val» kände faktiskt bara 7 procent av dem till vilka kandidater som ställde upp.

Det »första demokratiska valet» övervakades bara av en internationell valobservatör: Folkpartiets Maria Leissner. Varken FN eller EU kände för att skicka ner några av sina observatörer till ett land i kaos. Men det var ju inte heller nödvändigt menade Leissner, eftersom det fanns en massa irakiska valobservatörer på plats, som USA hade tillsatt. Själv var hon i Irak för en amerikansk organisation, NDI, som hon kallar obunden. Med obunden i det här sammanhanget menas att den har ekonomiskt stöd från USA:s regering, och har i uppgift att befrämja de partier i Irak som stödjer ockupationen.

Så gick då irakierna till valurnorna. Men i flera städer öppnades aldrig vallokalerna. I Fallujah var det naturligtvis inte särskilt många som kunde rösta – befolkningen där hade ju massakrerats eller drivits på flykt två månader tidigare. Till flera av de kurdiska byarna i norr kom aldrig några valsedlar. De muslimer som var på väg hem från högtiden Haj släpptes inte in i Irak. Det »första demokratiska valet» i Irak genomfördes nämligen under det undantagstillstånd som rått sedan attackerna mot Fallujah inleddes. Flygplatsen var stängd, biltrafik var förbjuden på gatorna, vägspärrar var uppsatta och det rådde telefon- och mobilförbud. Det hela övervakades av 150 000 amerikanska soldater.

Registreringen av de röstande baserades på deras registrering för matransoner i FN:s omdiskuterade olja-för-mat-program. På många ställen var röstbåsen uppställda i samma lokaler som vanligen används för att dela ut de månatliga matransonerna. Allt fler uppgifter kommer nu fram som vittnar om hur irakier, särskilt i shiamuslimska områden, hotats eller upplevt ett hot om ett stopp för matransonerna för dem som inte röstar.

Men valet blev »en succé». Ja, »världen hör nu frihetens röst från Mellanösterns mitt», som den världskände demokratiexportören Bush sade i sitt tal. Visserligen skedde kanske vissa överdrifter i euforin över valet - media rapporterade om ett valdeltagande på 75 procent - men vad gör väl det? Det var bara att ändra i nästa upplaga eller sändning. Då skrevs succén ner till under 60 procent, men en succé var det. Ju.

De bångstyriga människor som vägrade att hylla valet, kanske valde att haka upp sig på den lilla detaljen, att det var under 60 procent av de som hade registrerat sig som röstade. Hur stor del av den röstberättigade befolkningen som registrerade sig fanns det inte några siffror på. Annars brukar det vara hur många procent av de röstberättigade som röstar, inte av dem som har registrerat sig, som är gängse måttstock. Men man kan inte vara alltför nogräknad när Irak håller sitt »första demokratiska val».

Kanske var det väldigt många irakier som gick för att rösta. Det kan vi inte veta. Det vet bara amerikanerna. Och varför skulle de ljuga?

»Valdeltagandet i Vietnam var bra det med» konstaterar Sami Ramadani i brittiska The Guardian. Han påminner om en artikelrubrik i New York Times från 1967, angående valet till den sydvietnamesiska lydregimen: »USA sporras av det vietnamesiska valet: Officiella källor uppger 83-procentigt valdeltagande trots FNL-terror».

Tv-medierna på plats rapporterade om hur människor köade till valurnorna. Framför allt var detta stämningarna på de fem platser som media tilläts besöka för den amerikanska ockupationsmakten. Den brittiska journalisten Robert Fisk konstaterade att fyra av dessa vallokaler låg i shiamuslimska områden, med ett förväntat högt valdeltagande. Den femte vallokalen låg i ett sunnimuslimskt överklassområde, där deltagandet förväntades vara medelstort.

Men allt detta tal om sunnimuslimer, shiamuslimer och kurder, är det befogat? Framförallt passar det kanske in i västvärldens bild av araber som religiösa fundamentalister som bråkar om vems tolkning av koranen som är rätt. Samtidigt är det är svårt att förneka att USA: s strategi för att söndra och härska delvis har fungerat.

Kurderna röstade i valet, i hopp om en egen stat. Många shiamuslimer röstade med USA:s löften om större inflytande i minnet. Majoriteten av sunnimuslimerna bojkottade valet, eftersom de såg det som illegitimt. De hade heller inget att vinna på det. Så såg de tidigare sekulära irakierna sitt land delat i tre. I alla fall på ytan.

Å andra sidan är shia- och sunnimuslimer ganska eniga i sin syn på ockupationsmakten, även om deras taktik är olika. Medan sunnimuslimska ledare uppmanade folk till bojkott, marknadsförde ledare som storayatollan al-Sistani valet som ett första steg mot att kasta ut USA. Han förklarade att röstandet till och med var viktigare än att fasta under ramadan. Kan dessa grupper enas efter valet?

Det återstår att se. En sak är dock säker: ockupationsmakten USA är inte populär. Enligt Zogby-institutets mätningar vill 82 procent av sunnimuslimerna och 69 procent av shiamuslimerna att USA skall ge sig av »nu eller mycket snart».

Åker USA hem nu då? Nej, det gör man inte, det klargjorde George W. Bush på ett tidigt stadium. USA stannar kvar i Irak så länge som det är »nödvändigt». Och för den som inte vågar lita till den mannens ord, är det bara att vända blicken mot hans 14 nya militärbaser som håller på att byggas på irakisk mark. Med ett »demokratiskt val» i ryggen har USA fått fäste i Irak, men slipper att befatta sig med säkerheten i landet, som har resulterat i många döda amerikaner. Irakierna sköter och skjuter sig själva, USA håller hov på sina militärbaser. I det nya, »demokratiska» Irak styrs alla viktiga ministerier av amerikanska »rådgivare». Den överlägset viktigaste inkomstkällan – oljan – kontrolleras också av USA.

Det är svårt att veta vad som faktiskt pågår i Irak, det är svårt att veta särskilt mycket alls. Det är liksom hela poängen med propaganda. Men så mycket kan väl slås fast som att valet i Irak inte är historiens slut. Det är inte ens historiskt. Historiskt blir valet först om det skapar ett fritt och fundamentalt nytt, demokratiskt samhälle för irakierna.
Den dagen detta sker lär det knappast vara ett olagligt vals förtjänst »Vi vet säkert att sann frihet har uppnåtts i Irak när Bagdad kastar ut de amerikanska trupperna, oljepriserna höjs, armén återuppbyggs och stödet till den palestinska kampen tas upp igen», skriver kolumnisten Eric Margolis i Toronto Sun. Och så bör vi nog se det. Fram till dess är det bara att hylla det irakiska motståndet, som ger länder som Kuba, Iran, Zimbabwe, Nordkorea och Syrien en tidsfrist i väntan på nästa demokratiexport.