Minns du de enorma demonstrationerna mot USA:s krigsplaner, som hölls den 15 februari 2003? Då visade den socialdemokratiska regeringen att de inte var på folkets sida. Inte en enda regeringsmedlem tog ställning mot anfallsplanerna. »Då hade jag fått ta ansvar för allt som sades under demonstrationen och det kunde jag inte», förklarade den dåvarande utrikesministern Anna Lindh i en intervju med Svenska Dagbladet 2003-02-27.

Anna Lindh höll fast vid att det var det svenska folket som hade missuppfattat varför det irakiska folket led. Hon såg inte de tioåriga sanktionerna från Förenta Nationerna som problemet, utan menade att problemet var »en politisk elit som skor sig själv» (SvD, 2003-02-24). Enligt henne var grunden till krisen inte heller att USA planerade att anfalla Irak, utan att Irak inte ville samarbeta med FN. Hon förnekade också att USA:s motiv skulle vara kontroll över oljetillgångarna.

Den svenska regeringen har ofta hänvisat till FN när politiken mot Irak och USA har kommit på tal. »Till skillnad från USA kan Sverige inte se annat än att ett militärt angrepp på Irak utan beslut av stöd i säkerhetsrådet strider mot folkrätten», sa Göran Persson i riksdagen vid krigsutbrottet, och menade att »för detta ska USA och dess allierade kritiseras» (Aftonbladet 2005-01-25). Som bekant fick USA aldrig Säkerhetsrådets godkännande, utan anföll Irak ändå. Men hur allvarligt menad var Sveriges kritik? Och hur påverkar detta Sveriges agerande?

Sedan krigsutbrottet har Göran Persson besökt krigsförbrytaren George W Bush utan att kritisera denne för ett krig som i november 2004 hade kostat omkring 98 000 civila irakier livet, enligt en undersökning av den brittiska medicintidskriften The Lancet. Inte heller kritiserade han de terroristlagar som direkt drabbat de svenska medborgarna Mehdi Ghezali, Abdirisak Aden, Ahmed Yusaf och Abdi Ali som fängslats eller berövats sina ekonomiska tillgångar utan dom eller rättegång.

Sverige accepterar nämligen ockupationen av Irak. Ja, regeringen menar helt enkelt att Irak inte längre är ockuperat, vilket kan tyckas vara ett något märkligt påstående med tanke på att 200 000 utländska soldater befinner sig i landet. Den nuvarande utrikesministern Leila Freivalds medger visserligen att ett lands territorium är ockuperat om det kontrolleras av fientliga styrkor, som i Irak. Men hon hävdar ändå att ockupationen »i rättslig mening [kan] sägas ha upphört», eftersom styrkorna är inbjudna av Iraks interrimsregering.

Men vad är egentligen denna tillfälliga regering, som enligt utrikesministern rättfärdigar den amerikanska närvaron? Den 28 mars 2003, efter invasionen, antog FN:s säkerhetsråd en resolution om ockupationsmaktens skyldigheter, bland annat att förse befolkningen med mat och mediciner. Det slogs alltså fast att USA och Storbritannien kunde anses som ockupanter. Men den 22 maj antogs en ny resolution som uppmanade FN:s medlemsländer att bidra till fred och säkerhet och »avväpna Irak på massförstörelsevapen» genom att skicka personal och utrustning och stödja ockupanterna. Stormakterna i Säkerhetsrådet använde alltså FN för att framställa ockupationen som ett bidrag till freden. USA och Storbritannien utsåg senare, med stöd av säkerhetsrådet, ett Styrande Råd i Irak. Rådets uppgift skulle vara att ta fram den tillfälliga regeringen. Sveriges utrikesminister menar alltså på fullt allvar att ockupationen upphörde när ett råd av exilirakier som tillsatts av USA symboliskt lämnade över makten till en tillfällig regering, som dessutom delvis bestod av samma personer som i rådet.

För denna regering hade nämligen erbjudit USA-styrkorna att få stanna kvar, i det som Freivalds valde att beteckna som en »demokratiseringsprocess».

Det är denna märkliga logik som är den svenska regeringens, och nu samtliga övriga EU-länders, utgångspunkt i Irak-frågan. Laila Freivalds har kritiserat USA för bristande respekt för mänskliga rättigheter efter offensiv i staden al-Falluja och efter »rykten» om kränkande behandling av irakiska fångar. Men hon har aldrig ifrågasatt det faktum att USA faktiskt befinner sig i landet och dödar de som med vapen motsätter sig närvaron. USA:s Sverigeambassadör Charles A Heimbold säger i en intervju i Dagens Industri den 22 mars förra året att »vår bild är att Sverige och svenskarna stödjer våra handlingar i Irak». Det är förvånande att ambassadören påstår sig ha befolkningen på sin sida, eftersom 64 procent av svenskarna motsatte sig ett krig mot Irak (även med FN-beslut) när de tillfrågades i februari 2003 i en Gallup-undersökning som Expressen låtit utföra. Men när det gäller det officiella Sverige har ambassadören fog för sitt påstående.

I riksdagen fick Laila Freivalds frågan om vilka åtgärder hon ska vidta för att FN ska stoppa dödandet av civila irakier. Utrikesministerns svar blev att den viktigaste uppgiften var att underlätta för de val som nyligen hölls, genom att förbättra säkerhetsläget och gradvis låta FN ta över USA:s närvaro. Detta har Sverige gjort genom att skicka tio polisinstruktörer till Jordanien. Dessa ska, på säkert avstånd, utbilda irakiska poliser, bland annat i skjutvapenhantering och hur man kontrollerar civil olydnad.

Men det svenska stödet är inte bara ideellt, utan också högst materiellt. »Vidare kan de svenska företagen bidra – exempelvis Scania och Volvo på transportsidan och Ericsson med telekommunikation» säger Sveriges nya Irak-ambassadör Karin Roxman.

Sverige bidrar direkt med vapen till den utländska militär som bekämpar det irakiska motståndet. 2003 godkände regeringen att svenska företag kunde få exportera vapen till USA, trots att det handlade om en krigförande stat som dessutom är en ockupationsmakt. Volvo ska nu leverera 200 anläggnings-maskiner till amerikanerna i Irak. Pris: 220 miljoner kronor.

Vapentillverkaren Hägglunds (som ägs av ett brittiskt företag) har levererat bandvagnar till den brittiska och amerikanska armén. Bofors har levererat 13 600 lysgranater och granatgeväret AT4. Satellitteknikföretaget Swe-Dish säljer parabolantenner till amerikanska armén för 135 miljoner kronor. Mellan 2002 och 2003 ökade den svenska vapenexporten med 3,6 miljarder kronor, med USA som näst största marknad.

Sverige kommer att betala ut omkring 400 miljoner kronor i bistånd i Irak, och dessa pengar kommer att gå via Världsbankens och FN:s samordning. FN ska bland annat bygga upp en multinationell styrka för att försvara sin egen närvaro. På så sätt är det tänkt att Förenta Nationerna ska ta över efter Förenta Staterna i administrationen av Irak. Även detta strider mot FN:s egna principer som slår fast att varje land har rätt till självbestämmande och mot förbudet mot anfallskrig. Det faktum att säkerhetsrådet aldrig stödde invasionen, eller att USA fortfarande inte har hittat några massförstörelsevapen eller kopplingar mellan den störtade irakiska regeringen och al-Qaida, har inte hindrat Sverige från att spela med i det skendemokratiska spektaklet som ska legitimera den amerikanska närvaron. Nyligen genomfördes ett val i Irak, vilket även det är ett brott mot FN-stadgan, då en ockupationsmakt inte får genomföra allmänna val. Sverige spelade dock med, genom att upprätta tre vallokaler för exilirakier. Detta trots att 92 procent av irakierna i juni förra året såg USA:s trupper som ockupanter (enligt en undersökning beställd av den provisoriska koalitionsmyndigheten).

Varför är det då så tyst om den svenska regeringens Irak-politik? Det kan vara för att de människor som gick ut på gatorna och demonstrerade mot krigsplanerna helt enkelt inte har så många politiska representanter eller opinionsbildare som är intresserade av att omvandla krigsmotståndet till ett motstånd mot ockupationen. Från högerhåll kan anas en viss krigsaktivism, som då Folkpartiets Birgitta Ohlsson i riksdagen frågade om Sverige inte skulle utbilda irakiska soldater.

Men från vänstern är det tyst. Göran Greider, chefredaktör på Dala-Demokraten, tillhörde de socialdemokrater som högljuddast kritiserade partiledningens följsamma hållning under USA:s krigsförberedelser. Enligt Greider är det nu »inte en terror som draperar sig som motståndsrörelse fastän den slår mot civila» som gynnar irakierna, utan »ett fredligt nej till ockupationen, manifesterat i exempelvis arbetet med en fungerande demokrati i Irak».

Därmed sållar han sig till socialdemokratiska opinionsbildare som Aftonbladets Helle Klein, som heller inte kan stödja motståndsrörelsen. Inte heller Vänsterpartiet, regeringens stödparti, ser ockupationen som huvudproblemet. Partiledaren Lars Ohly menar att USA måste lämna landet, men inte för snabbt. I det avseendet ställer han sig helt bakom den amerikanska linjen, som går ut på att lämna över mer ansvar på FN och den nyvalda lydregimen. Ohly vill se svenska FN-soldater i Irak, och Vänsterpartiet samarbetar med det irakiska kommunistpartiet och de kurdiska partierna PUK och KDP som öppet samarbetar med ockupationsmakten.

Detta ställningstagande har medfört en viss debatt och att en lokal partiordförande, Jan-Erik Romson i Hedemora, lämnat partiet, men det har inte förändrat partilinjen. Vänsterpartiet har också välkomnat det irakiska valet.

Den enda riksdagsledamot som kritiserat valet är faktiskt kristdemokraten och valobservatören Björn von der Esch, som menar att Sverige stöder ett låtsasval som är »ett slags Potemkinkuliss för ett demokratiskt val» (TT-intervju, 27 januari 2005).

Socialdemokraternas riksdagsledamot Maj-Britt Teorin var ordförande för den tribunal som sammanträdde i Stockholm i november 2004, och drog slutsatsen att USA ockuperade Irak, samt att detta ska fördömas. Hennes partiledning drar dock inte samma slutsatser.
När USA gör ockupation till inbjudan, fuskval till demokrati och motstånd till terrorism håller det officiella Sverige med. Och vapen blir till pengar.