Saul Williams kanske inte är bland de mest kända poeterna för den breda massan.

Men för den som har varit med ett tag är han nog den som bäst lyckats föra vidare den politiska traditionen i rap/poesi, som grupper som Public Enemy och Svarta panterarna-influerade The Last Poets grundade i slutet av 70-talet. Han har hittills släppt tre diktsamlingar och tre skivor, spelat ledrollen i filmen Slam, men är nog i Sverige mest känd på duken som den maniske och bacillnojige Ernie, i filmen K-Pax.

Konserten på Kägelbanan i Stockholm var en explosiv upplevelse. Det var näst intill fullsatt och det ringer fortfarande i mina öron och fötterna värker när jag går mot Sveriges Radios lokaler vid Karlaplan för att göra min intervju med den amerikanska poeten. När vi hälsar ser han förundransvärt utvilad ut och vi sätter oss på fiket i hangaren för att diskutera politik, poesi och musik.

Du var drivande bakom projektet: »Not in my name», kan du berätta om detta?
— »Not in my name» var ett projekt som var menat att nå utanför USA:s gränser. För att visa människor världen över att det finns folk i USA som absolut inte ställer sig bakom den amerikanska utrikespolitiken. Det var för att ge en röst åt dem som ser sig själva som världsmedborgare snarare än amerikaner.

Blev du besviken när George W. Bush blev återvald?
— Jag tror att alla kan erkänna att John Kerry inte var något vidare alternativ till Bush. Ett tvåpartisystem av den typen vi har i USA idag kan aldrig erbjuda några egentliga lösningar i den meningen att få slut på hungersnöden och imperialismen som orsakar större delar av världens problem. För att bygga upp en bra fungerande strategi krävs det snarare åttio år än fyra. I och med att Bush blev omvald kommer inte världens krigsmotståndare behöva slås av illusionen att någonting skulle kunna bli bättre med en John Kerry i Vita huset.

Har du någonsin fått någon hint från ditt skivbolag, att inte tala ut om vissa känsliga ämnen, till exempel USA:s utrikespolitik?
— Nej, aldrig! Jag känner att de respekterar min integritet som artist. Däremot så kan jag erkänna att jag en gång känt mig tvungen att ta till självcensur.

När då?
— Det var efter att amerikanska soldater bränt ner en av Bagdads största bibliotek. Eller var det efter Abu Ghraib?

— Jag minns inte riktigt, men hursomhelst då skrev jag en låt, en dikt i ren ilska som jag bestämde mig för att inte ta med på min skiva. Istället spelade jag in »Act III Scene 2» tillsammans med före detta Rage Against The Machine sångaren Zack De La Rocha. Den gick ut till trupperna i Irak och Afghanistan med en uppmaning att inte låta sig förblindas av propagandan om patriotism.

Känner du många i armén?
— Ja, två av mina farbröder och tre kusiner tjänstgör just nu.

— Men det man måste förstå är att människor här väljer att tjänstgöra, inte för att de vill kriga för sitt land utan för att kunna överleva ekonomiskt och ha råd med fortsatt utbildning när de återvänder. Jag talar även med soldater i Irak och Afghanistan som jag fick kontakt med genom att de postade dikter i mitt poesiforum på min hemsida.

När förstod du att du kunde påverka andra människor med dina ord?
— Det var i sista året på High School, då jag fick spela huvudrollen i Slam. Efter det kom det fram mycket folk till mig, främst ungdomar och berömde mig för min poesi. De sa att de känt sig så inspirerade av mig att de börjat skriva egna dikter. Jag förstod då att jag kunde få människor att börja försöka finna sin egen röst.

Hampus, killen från skivbolaget som suttit längre bort under hela intervjun, signalerar att det är dags att avrunda intervjun. Det får mig att minnas att jag har en fråga till att ställa.

Saul, är det okej att ladda ner din musik?
Saul sneglar på mig, jag tittar åt skivbolagkillens håll. Saul skrattar och säger med en finurlig min: »Of course».