Den 3 februari i år var det speciell bjudning på israeliska ambassaden och bland gästerna fanns pastor Tommy Lilja. Han är ledare för PTL Ministries, pastor i Folkkyrkan i Sölvesborg samt grundare av Operation Great Exodus. Tillsammans med sin hustru arrangerar han även regelbundna resor till Israel, där man bland annat ägnar sig åt underjordiskt missionsarbete på Västbanken. Operation Great Exodus drivs tillsammans med Förenade Israelinsamlingen. Detta projekt syftar till att få judar (hittills har de hjälpt mer än 5 000) över hela världen att utvandra till Israel. Man kan på deras hemsida läsa om etiopiska judar som efter flera tusen år i diaspora äntligen »återvänder hem». Riktigt hemma är det dock inte eftersom de till skillnad från amerikanska och europeiska judar som emigrerar till Israel tvingas leva på kibbutz i några år för att anpassas till det israeliska samhället.

Tommy Lilja har också nyligen släppt en bok: Judarna - evighetens hjältar. Där förkunnar han att »Guds profetiska klocka är slagen».

I en recension av denna bok i Menorah, Förenade Israelinsamlingens tidning, höjs boken till himmelen. Den är »fylld med bibelcitat som visar på hur förutsägelser i Bibeln blivit sanna, på ett sätt bibeltroende kristna inte kan förneka». Recensenten Ulf Cahn behandlar det faktum att det för många kristna blivit svårt att stödja Israel. Detta beror enligt honom på att de blivit vilseledda av politiker och medier, detta medför att det idag även inom »traditionellt Israelvänliga kretsar kan vara svårt att till exempel arrangera temadagar eller vänskapsaftnar för Israel». Men, fortsätter Cahn, genom att skriva Judarna - evighetens hjältar har Tommy Lilja antagit utmaningen om att återigen vända kristenheten till stöd av Israel.^[1]

Boken presenteras med försäljningsargument som: »visar på och varnar för kyrklig antisemitism - tar ställning för judarnas rätt till landet Israel, inklusive Västbanken - visar varför det är ‘kristet’ att hjälpa judar hem till Israel».

Nåväl, under bjudningen hos den israeliska ambassadören berömdes Liljas insatser och som bevis på detta fick han en silverpjäs, handsmidd i Israel, föreställande hur världen ryms i Jerusalem. Ensam var han inte heller, Peter Wolodarski från DN:s ledarsida var också där och höll ett uppskattat tal. Wolodarski pekade i sitt tal ut den dolda antisemitismen i Europa. Han pekade då ut statsminister Göran Persson, som ena dagen hedrar offren från förintelsen, men som nästa dag fördömer de överlevande i Israel.

Wolodarski sitter också i ledningen för Judisk krönika och anses av LUF:s ordförande Fredrik Malm vara en av »vår tids politiska genier». Tyvärr har Wolodarski vägrat lämna ut sitt tal och vad han mer sa blir därför okänt. I dunkel är också övriga gäster.

En utslagsfråga är givetvis om Livets ord (vars utvandrarorganisation »Operation Vladimir Jabotinsky» ^[2] gett hela 7 000 judar från Östeuropa möjlighet att »återvända hem» till Israel) var där.

I synen på den israelkritiska opinionen är ovan nämnda apologeter oförsonliga, vi är alla per definition antisemiter eller terroranhängare. Judisk krönikas ledarsida 2002-2004 innehåller således endast 4 (!) exempel som inte har detta som tema. De fyra »avvikande» numren har istället tidskriftens skrala ekonomi och bosättare som tema. Endast två ledarsidor av 17 handlar således om judisk identitet, vilket torde vara tidskriftens syfte. Flera ledarartiklar ägnas istället åt att hetsa mot judar som på olika sätt tagit ställning mot Sharons regim.

I nummer fem 2002 attackeras exempelvis Norman Finkelstein, Noam Chomsky och Henry Ascher tillsammans med de 37 undertecknarna av ett debattinlägg i DN, »judar mot Sharon». Underförstått är flera av de 37 undertecknarna inga riktiga judar eftersom de »aldrig framträtt som judar i ett offentligt sammanhang» tidigare. Ledarskribenten och ärkereaktionären Jackie Jackubowski är så upprörd över uppropet »judar mot Sharon» att han kokar över. Tre artiklar i det numret handlar om upproret och själv avslutar han en av dem med följande ord:
»För min del är Ascher lika trovärdig som Urban i Warszawa eller Sichrovsky i Wien. Eller, varför inte, som självhataren Jackie Arklöv^[3] på Kumla. Vem skulle betrakta detta afrikanska adoptivbarn, medlem i Vit (!) Arisk Makt, som ett sanningsvittne?».

I ett annat nummer (2/2004) recenseras Per Ahlmarks senaste bok Det är demokratin, dumbom!. Historieprofessor Kristian Gerner ger där följande belysande förklaring till sionisternas prat om antisemitism: »Ahlmark visar att den svenska vänsterns - inklusive ärkebiskopens - politiska kampanj mot Israel har en hätskhet och intensitet som överträffar allt annat engagemang i utrikespolitiska frågor. Antisionismen är antisemitismen i ny klädnad!»

Med exempel ur svensk opinionsbildning mot Israel drar Ahlmark den berättigade slutsatsen att den antisemitiska opinionsbildningen genom århundraden alltid har skjutit in sig på det i det historiska sammanhanget centrala för den judiska identiteten. Först var den judiska religionen det främsta angreppsmålet. Judarna var kristenhetens och alla kristnas fiender. När Europa sekulariserades infördes begreppet ras. Den judiska »rasen» måste bekämpas. »När till sist även judarna - i linje med vad norrmän, finnar, tjecker, slovaker, ester, letter och litauer gjorde under samma epok - skapade en egen stat, blev den judiska staten Israel det förnämsta objektet för den antisemitiska hatkampanjen».

I samma anda debatterar sedan Israelvännerna. På hemsidan israeler.com skriver riksdagskvinnan Cecilia Wikström (fp) om att vi skall »ta tydligt avstånd från rasism». Det låter utmärkt, själv kan hon börja med att lämna det främlingsfientliga folkpartiet, sluta stödja apartheidstaten Israel och ta avstånd från Helge Fossmos och Tommy Liljas irrläror. Hon är prästvigd så bibeldiskussionen borde hon åtminstone ha klarat av för länge sen. ^[4]

Men i sin artikel nämner hon enbart antisemitismen och konstinstallationen »Snövit och sanningens vansinne». Och skriver att »Nu kan en ny våg av antisemitism skönjas i Sverige». Hon stödjer sig på en EU-rapport från EUMC, European Monitoring Centre on Racism and Xenophobia. Utöver denna tunna rapport, som vi skall återkomma till, hänvisas det flitigt i debatten om antisemitism till Mikael Tossavainens rapport Det förnekade hatet^[5]. Det är en rapport som handlar om antisemitiska attityder bland muslimska och arabiska skolbarn i storstadsförorter i Sverige. Utöver det som berörs i dessa rapporter är det två incidenter som brukar beröras när den »växande antisemitismen» i Sverige kommer på tal. Dels en misshandel av en judisk pojke som bar davidsstjärna i Göteborg samt ett överfall på det judiska fotbollslaget IF Makkai efter en cupmatch. Detta kan sägas vara källmaterialet som påståendena om antisemitism bygger på. Trots detta ringa källmaterial väljer Expressens ledarskribent Leo Lagercrantz, Per Ahlmark samt Kjell-Albin Abrahamsson (»i dag ord i morgon mord») med flera att likna dagens antisemitism med trettiotalets.

Självklart skall antisemitiska attacker i Sverige fördömas. Självklart skall en ung pojke få bära sin davidstjärna i fred utan att bli misshandlad, hånad eller kränkt. Självklart skall tillrop som ‘död åt judarna’ fördömas. Men det finns ingen våg av antisemitism i Sverige. Och påståendet att »antisionismen är antisemitism i ny klädnad» är befängt.

Pro primo, EU-rapportens del om Sverige är allt som allt på tre sidor^[6]. Den tar bland annat upp klotter, folk som gör fula gester och skriker jävla judar vid en synagoga samt påstår att en ledarartikel i Aftonbladet skulle vara antisemitisk.

Artikeln är skriven under påsken 2002 av Helle Klein som själv har judiskt påbrå. Rubriken lyder »Den korsfästa Arafat» och handlar om Israels behandling av Arafat och det palestinska folket.^[7] Eftersom Jesus dömdes till döden av judar anses Kleins artikel antisemitiskt. Och ingenstans refereras det till vad Klein skrivit i artikeln. Rapporten hänvisar sedan till vad knäppgökar skrivit på Internet, men intressant blir rapporten först när den behandlar storstäderna. Läs och begrunda följande översatta utdrag.

»Det finns inga rapporterade incidenter från Stockholm och Göteborg över perioden maj och juni (2003 - mitt tillägg). Malmö har varit åskådarplats för en genomgående hög nivå av antisemitiskt agitation sedan den nuvarande Intifadan bröt ut hösten 2000. Staden har en högre andel muslimer än de två andra stora svenska städerna. Av cirka 250 000 invånare beräknas det finnas 45 000 individer med en muslimsk bakgrund i Malmö. Med närområdena når det antalet 100 000. Fastän det antisemitiska budskapet inte delas av en majoritet bland den muslimska befolkningen, finns det indikationer på att sådana stämningar är mer vanliga bland dem än bland övrig befolkning. Flera attentat har varit mot den judiska kyrkogården i Malmö. 19 Maj, vandalism drabbar den judiska kyrkogården i Rosengård, en förort till Malmö.»

Förutom trams som i fallet med Helle Klein, och obestyrkta (rasistiska) insinueringar mot muslimer hänvisar man till numera nedlagda tidskriften Salt samt organisationen NSP i Karlskrona.

Salt och NSP må vara antisemitiska men än sen? Hur kan man vara löjligt nog försöka göra poäng av denna rapport i en diskussionen om Israel och Palestina?

Till saken hör att rapporten stoppades när den kom på grund av sin bristande kvalité. Vilket givetvis gav den stor uppmärksamhet och för Israelvännerna blev ett argument i sig. »Den stoppas eftersom EU-staterna är antisemitiska»... ^[8]

Pro secundo. Mikael Tossavainens rapport bygger på anonyma intervjuer med 10 lärare i förortsskolor i Malmö, Göteborg och Stockholm.

Visst är det tragisk att elever bojkottar lektioner om judendom samt besök från en överlevare från koncentrationsläger osv. Men tio anonyma intervjuer av en betald forskare (ej oberoende som det gärna heter i andra fall) från Svenska kommittén mot antisemitism säger inte speciellt mycket. Inte heller hans exempel: En intervjuad lärare ser antisemitism i att en elev inte gör läxan om judendom. I en annan avdelning rör det sig om hot av olika slag (mot judar eller judiska församlingar). Gärningsmännen är alltid muslimer eller araber, något som de hotade bara vet. Ett telefonhot görs exempelvis på svenska av en man med »arabisk brytning». Ett för mig helt nytt vetenskapligt begrepp. Men så är jag varken imperialist, religiöst färgad eller folkpartist...