Vi kommunister tror att Oktoberrevolutionen och exemplet Sovjetunionen bidrog till demokratins och senare välfärdssamhällets genombrott. Att lagstadgad semester och arbetsrätt inte är något kapitalisterna gick med på för att de är så snälla, utan för att de hoppades och lyckades förekomma högre krav underifrån. Jag är också övertygad om att den nationalyra och antiislamism som svepte över USA efter elfte september underlättade makten att få med sig opinionen för krigen mot Afghanistan och Irak.

Under de senaste månaderna har Lars Ohly gång på gång bett om ursäkt för att han finns, Janne Josefsson hånat Ung Vänster och Ungdomsstyrelsen nekat RKU pengar och erkännande. Kanske bidrog allt detta till att någon tyckte sig ha rätt att tända eld på Bokcafé Röda stjärnan, kommunisternas lokal i Jönköping.

Eld. En så sliten bild; att öppna eld, eld som renar, svavel och eld från himlen, eldsjälar, hjärtan som brinner, ljus som brinner i båda ändar, fågel Fenix som reser sig ur askan...

Men det var ingen metafor som förstörde Röda stjärnan, skadade en RKU:are och äventyrade tiotals människors liv. Det var högst konkret förstörelse, ett utökat bokbål, ett förmodat nazistiskt bokbål i Sverige, våren 2005.

För det var mycket böcker som gick upp i rök den där kvällen i mars. Böcker, broschyrer, den gröna soffan där generationer RKU:are sovit, flygblad, protokoll och andra papper, tavlor och minnen. Men man kan trösta sig med att fusktegeltapeterna (!) gick samma öde till mötes. Vi är dock oskyldiga till denna knasproletärromantiska styggelse, de fanns när vi flyttade in.

Attentat av den här typen är ett slag under bältet. Som att fuska i politik. Den som fruktar att motståndaren har större stöd än man själv och tiden på sin sida tar till våld. Pennan må vara mäktigare än svärdet, men utan lokal, material och trygghet är konkurrenten klart försvagad. Samtidigt är budskapet tydligt: Er åsikt får inte uttryckas, för folk kan inte själva avgöra att ni har fel, alltså ska de bara få lyssna på oss. En tankegång som ligger i tiden.

Därför var det så skönt att höra representanter från sossarna och det mesta vänster därom, men också bland andra moderaterna, kristdemokraterna och RFSL fördöma attentatet från den sotiga talarstolen på Hoppets torg någon vecka senare. Det hade varit så lätt för dem att prata om en uppgörelse extremister emellan eller bara ignorera. Det hedrar dem definitivt. De menar säkert väl, alla är väl emot politiskt våld, särskilt med fascistiska förtecken? Men det var det där med tankar i tiden.

Med risk för att låta mer reaktionär än absolut nödvändigt tycker jag mig se att synen på demokrati och yttrandefrihet (ni vet, jag hatar din åsikt men är redo att dö för din rätt att yttra den) håller på att ersättas med allt mer rävspel och rent egenintresse; den svenska borgerligheten glömmer allt vad demokrati, förnuft och folkrätt heter när man bejublar kuppförsök i Venezuela eller fördömer motståndskampen i Irak. På något egendomligt sätt tycks någons åsikter om demokratin i Zimbabwe, Afghanistan eller Ukraina vara intimt förknippad med vederbörandes syn på USA:s utrikespolitik. Än har jag inte hört någon EU-vän efterlysa en folkomröstning om den nya grundlagen. Och frikyrkorörelsens plötsliga intresse för yttrandefrihet övertygar väl ingen?

Branden kan kanske leda till att fler ser vart det politiska klimatet i Sverige är på väg. Den plötsliga politiska enigheten - om än i ett och ett mycket konkret fall - där vi plötsligt ingår kan hålla patriot act några steg bort. Nazistiska bokbål är lätta att känna igen, och lika lätta att fördöma. Men kanske pyr det på fler ställen.