Reformeringen har påbörjats för att USA anser att det inte längre finns någon universellt accepterad praxis som styr användandet av våld. I USA talade kommentatorer under Irakkriget om FN:s sammanbrott och att det nu var vilda västern-stadgan som gällde.

I reformförslaget som svensken Jan Eliasson ska leda arbetet med avvisas den hållningen men man föreslår tydligare »legitimitetskriterier» för användande av våld vid självförsvar, extern väpnad konflikt och vid inrikespolitiska kriser som inbegriper brott mot de mänskliga rättigheterna.

— Det handlar om att krafsa sig in innanför staternas suveränitet och det är en känslig fråga, sa Eliasson i våras på ett möte på handelshögskolan i Göteborg.

Men vad är egentligen Folkrätten? Det ska sägas att det inte är något fast regelsystem. Det finns inte en lagbok som heter Folkrätt med tunna sidor. Vad som finns är internationella sedvänjor som vuxit fram under historiens lopp, konventioner samt FN:s stadga och organ av vilka den internationella domstolen i Haag är den plats där folkrättsliga konflikter är tänkta att lösas. Till skillnad från vanliga lagar så saknar folkrätten fastheten - tillämpningen måste baseras på ideologi och utrymmet för olika tolkningar är stort. Men den största skillnaden mellan folkrätt och till exempel straffrätt är att det ofta saknas sanktioner. Det finns inget givet »straff» för USA när man bryter mot folkrätten genom att invadera Irak.

En kränkt stat kan anklaga en annan inför den internationella domstolen och FN:s säkerhetsråd kan fatta beslut om sanktioner, men i verkligheten avgörs detta mer av politiska realiteter än av paragrafer. Krigsförbrytarrättegångarna i Nürnberg är ett exempel på när stormakterna varit överens och då det gått att beivra folkrättsbrott. Det finns flera.

Folkrätten är inte heller någon ny företeelse. Det som varit tradition - som att hissa vit flagg om man ger upp - finns nu reglerat i olika konventioner. Av dessa är FN-stadgan den viktigaste. I den står det att läsa att krig är förbjudet. För att upprätthålla denna ordning har FN ett organ, Säkerhetsrådet, som i teorin ska besluta om »nödvändiga åtgärder» för att undvika krig och konflikter.

Det är också säkerhetsrådet som ofta står i centrum när FN diskuteras. Men man ska hålla i minnet att varje försök till reformer av säkerhetsrådet de senaste 40 åren har misslyckats. Troligtvis också denna gång. Trots att dagens sammansättning inte motsvarar dagens styrkeförhållanden. Men ett säkerhetsråd med bara USA i är det få som vill se.

En annan sammansättning i säkerhetsrådet hade knappast heller kunnat stoppa USA:s unilaterala krig mot Irak. Men detta är inte heller huvudsidan av reformförslaget. När Kofi Annan pratar om att återupprätta FN:s förtroende så handlar det framför allt om att se över reglerna för våldsanvändning. Om att anpassa folkrätten till praxis, inte om att förmå staterna att följa folkrätten.

Problemet med folkrätten är egentligen inte att det saknas regler, även om de är öppna för tolkning. Det nationella självbestämmandet är till exempel inte bara en politisk utan också juridisk norm. Problemet är att staterna ofta struntar i reglerna om det inte sammanfaller med deras intressen. Men nu försöker man också anpassa reglerna till de politiska styrkeförhållanden som för tillfället råder. Det den svenske diplomaten Jan Eliasson ser som mest positiva med reformeringen av FN-systemet är att på sikt göra den »humanitära rätten» till folkrättens grundbult och inte den nationella självbestämmanderätten. Alla världsmedborgare ska ha »rätten till skydd». Eliasson är medveten om att insatser som motiverats på det sättet inte är folkrättsligt legala, men, menar Eliasson: de kan vara legitima. Och tar som exempel Nato:s bombningar av Jugoslavien.

— Jag ser de olika institutionerna som olika delar i en orkester. NATO är trummorna och FN kan stå för violinerna, sade Eliasson till Handelshögskolans studenter.

FN-stadgan har hittills i princip bara tillåtit våld i självförsvar (artikel 51), alternativt sanktionerat av säkerhetsrådet, om det funnits »hot mot världsfreden». Med reformförslaget luckras detta upp. I förslaget uppmanas säkerhetsrådet att »överväga tidig auktorisation» av aktioner mot »farliga men inte överhängande» hot. Och denna förändring sker alltså mot bakgrund av att USA och Storbritannien har brutit mot själva grundtanken i FN:s stadgar, att förhindra ett angrepp av en medlemsstat på en annan.

Det farliga i att ersätta statssuveräniteten med den »humanitära rätten» är att det öppnar dammluckorna för USA:s strategiska doktriner och skapar ett rättslöst förhållande stater emellan.

Men Eliasson är inte bara för slopandet av statssuveräniteten. Han menar också att vi nu i och med detta reformförslag - »äntligen» - kan lämna Nürnbergrättegångarnas variant av folkrätt bakom oss, »eftersom man där bara dömde förlorarna».

Men är detta sant? Och vad får det för konsekvenser att »äntligen lämna Nürnbergrättegångarna bakom oss». Visserligen var det så i Nürnberg att maktpolitik sammanföll med mänskliga rättigheter. Det var segrarmakterna som dömde. Men för första gången tog man också upp individens ansvar och politiker och militärer kunde inte skylla på att man lytt order.

Men att lämna detta bakom oss, att glömma och gå vidare, vore det samma som att överge grundläggande och internationellt accepterade rättsprinciper som sedan erkänts av alla civiliserade stater och bildat grund för internationella lagar och konventioner och för FN-stadgan? Men å andra sidan är det just det som håller på att ske.

USA:s chefsåklagare i Nürnberg, Robert H Jackson, underströk i sitt öppningsanförande: »Det sista avgörande steget för att undvika periodiska krig, som är oundvikliga under ett system av internationell rättslöshet, är att göra statsmän ansvariga inför lagen. Och låt mig göra det klart, att även om denna lag först tillämpas på tyska angripare... om den skall tjäna ett nyttigt ändamål, måste fördöma angrepp från varje annan stat, inbegripet de som nu sitta här som domare.»

Att reformivrarna vill glömma Jacksons ord är allvarligt. Retoriken är ofta att vi idag befinner oss i en värld som är diametralt annorlunda än den som upplevt två världskrig.

Att vi befinner oss i en ny världsordning där de liberala demokratierna med marknadsekonomi är höjden på mänsklighetens utveckling. Så ska också Världsbanken och den internationella valutafonden i reformförslaget inlemmas officiellt i FN-systemet. När man ser kapitalism som den enda naturliga och godtagbara statsformen blir varje annan idé om hur samhällen skulle kunna styras utopiska och i sista hand brottsliga.

Med tidens retorik blir de stater som inte lever upp till de av USA och England uppsatta kriterierna helt enkelt »onda». Röster höjs också i reformarbetet för att "diktaturer" inte skall få vara med i FN-systemet. Ofta tar man upp att Libyen borde lämna FN:s organ för de mänskliga rättigheterna då de inte är »trovärdiga» utan drar ner FN:s anseende. Men vem ska ta dess plats? Kuwait, USA? Vem skall definiera betydelsen av mänskliga rättigheter? Det finns ju inte någon objektiv betydelse av exempelvis mänskliga rättigheter som rättsligt begrepp. Inbegriper det fast jobb, bostad och försörjning? Kan man tala om politisk frihet utan att de basala rättigheterna är garanterade?

Som världen ser ut idag är folkrätten alldeles för viktig för att överlåtas åt diplomater. Självklart finns det ett behov av att reformera FN. En demokratisering där mer makt läggs hos Generalförsamlingen vore en önskvärd utveckling. Men det är inte vad som sker. Tvärtom är folkrättens förtvining ett beställningsarbete av USA och att en förändring av aggressionsförbudet innebär att alla små stater - inklusive vår egen - går en väldigt osäker framtid till mötes.