Med en parafras hade han lika gärna kunnat säga »när blir en nationell befrielsekamp laglig?» Det är när den segrar. I alla fall i Sydafrika och Vietnam.

»Den enes frihetshjälte är den andres terrorist» är ett annat ordspråk på samma tema. Så kallades också Nelson Mandela för terrorist av reaktionära krafter här i Sverige på 60-, 70- och 80-talet. I dag står dignitärerna i kö för att få tid hos Nelson Mandela. Det säger en hel del om hur tiderna och benämningarna förändras alltefter de geopolitiska prioriteringarna.

Situationen i Irak och Palestina skiljer sig därvid inte från den i det av Hitler-Tyskland ockuperade Europa. De franska, danska och norska motståndsmän som sprängde tåg och industrier och som genomförde attentat mot ockupationsmaktens företrädare och dess inhemska samarbetsmän, var frihetshjältar - och de som överlevde dekorerades också som frihetshjältar efter kriget.

Varför är det då så viktigt att lyfta fram det irakiska motståndet som värt att stödja? Jo, för att motståndet representerar demokratirörelsen i Irak. Irak är ockuperat och antingen är man mot ockupationen och dess instrument som interimsregeringen och som en logisk konsekvens av detta ställningstagande också för motståndet mot ockupationen. Eller så ägnar man sig åt önsketänkande.

Det betyder inte med nödvändighet att alla uttryck för kampen i Irak är legitima, också frihetskämpar har att ta folkrättslig hänsyn. Men väl att frihetskampen som sådan är legitim, att den är varje folks rätt och skyldighet. Det står även i den svenska telefonkatalogen att vi med vapenmakt skall försvara vårt lands frihet och oberoende om vi utsätts för utländsk ockupation. Om man förnekar irakierna den folkrättsligt korrekta rätten till motstånd så gör man antiimperialismen en riktig björntjänst. De som önskar sig ett skinande rent motstånd, eller kanske ett motstånd lett av progressiva krafter, måste inse att motståndet i Irak är legitimt även om alla dess former kanske inte alltid passar in i högtidstalen.

Men värt att veta är att de större motståndsorganisationerna dessutom alla har tagit avstånd från kidnappningar och terrorattacker mot oskyldiga civila. Huvudsidan av detta är att ockupanterna genom historien alltid försökt påvisa att motståndet bara leder till kaos och våld, medan de själva står för ordning och demokrati. Det är ett av historiens äldsta trick, och argumenten har inte förändrats nämnvärt på 100 år. Samma sak sa man i Algeriet, Vietnam och i de av Tyskland ockuperade länderna. Det som möjligen förändrats är delar av vänsterns villighet att ta till sig argumenten.