Reaktionären Ronald Reagan har nu blivit rumsrena och charmiga Ronnie. Inte bara i hemlandet, utan också i Sverige. Som Aftonbladets Staffan Heimerson förnumstigt har konstaterat var dessutom Ronnie ingen b-skådespelare, utan tvärtom fullt i klass med Humphrey Bogart. I dödsrunorna får vi också läsa om Ronnies tidiga karriär inom fackföreningsrörelsen. Fast kanske inte att Ronnie lyckades ange de flesta av sina vänner och skådespelarkollegor under McCarthys stora ideologiska kampanj. Vi får veta att Ronnie på 1960-talet bytte från det demokratiska till det republikanska partiet. Men inte att han påpassligt nog lämnade kommunistpartiet i Hollywood, innan han angav sina comrades. Ex-presidentens intresse för golf nämns, men inte dennes faiblesse för små, latinamerikanska länder.

För kanske är det så att Ronald Reagan är den symbol som världen behöver idag. Nu när sonen till den förre vicepresidenten George Bush var tagit över rollen som den fria världens ledare är det onekligen ett nedbyte. Visst, det är i grunden samma ytterligt reaktionära politik som förs, såväl på hemmaplan (inklusive »bakgården» Latinamerika) som på bortaplan. Men han var ju så charmig, Ronnie. Inte minst i jämförelse med den nuvarande ledaren, som mest verkar läsa utantill i sina domedagstal, med sina tätt sittande ögon. Nä, då var clownen Ronald en bättre säljare av nyliberalismen. »Just say no to drugs» ropade han käckt, och drog igång en ekonomisk politik som skapade klassklyftor och en social utslagning som inte Amerika sett sedan depressionen på 1930-talet. Och använda arbetarklasshjälten Bruce Springsteens »Born in the U.S.A.» under sin valkampanj är väl vad vissa kommunikationsvetare skulle kalla »en oppositionell tolkning» av sångens budskap. Stjärnkrigaren Reagan lyckades rusta Sovjetunionen till döds, medan Bush fortfarande sliter med kampen mot den osynliga terrorismen. Och Grenada är bortglömt för länge sedan, medan amerikanerna svettas vidare i den irakiska ökensanden.

Reagan är död. Reaktionen lever vidare.